Klämskador kan gå obemärkt förbi om du inte kör särskilt höga frekvenser eller maxar kabeln på dess effekttålighet, klämskador kan förutom ökad dämpning ställa till det vid hög effekt på grund av det kortare isolationsavstånd i klämskadan.
Just av klämskadeanledningen skall man aldrig dra åt buntbanden "för kung och fosterland" när man buntar kabeln mot mastbenet, undvik stål/alu-buntband på kablar tunnare än 1/2" (hårdplastmantel)
PE-skärmade kablar är mer motståndskraftiga mot bestående skador efter att de blivit klämda eller trampade på,
en kabel med PE-skum tål inte lika mycket.
Med hjälp av en TDR kan man lätt identifiera om och var klämskadorna finns utefter en kabelsträcka.
Bra att veta är att det, förutom en minsta böjradie för fast förläggning, också finns en "installationsradie" som är något mindre är minsta böjradien, kablarnas datablad är läsvärda..
Fukten är en dämpningsbov som inte nämnts i tråden, fukt är inte alls ovanligt och ibland faktiskt svår att upptäcka då den inte nödvändigtvis ger ökad SWR.
tvärtom kan din blindkäpp trilla ner på gräsmattan och du fortfarande har helt ok SWR
mäter du däremot return loss så syns det.
Koaxialkablar skall aldrig ligga i vatten längre perioder, det är väldigt få mantlar som motstår fuktintränging, moderna kablar är förstås mycket bättre än äldre dito men det bör ändå undvikas.
Rätt kontakt på rätt kabel minskar risken för fuktinträngning, kontakter med o-ringar kan dras åt för hårt, då tappar o-ringen sin fuktion.
Folieskärmad kabel är motståndskraftigare mot fuktinträngning jämfört med en vanlig skärmfläta där kapillärkraften trivs bäst.