Var finns utbildningen i dagens samhälle?

Jag kan inte låta bli att kommentera en del av de erfarenheter, personliga åsikter, fantasier och ibland rena felaktigheter som radas upp i denna tråd. Ett tag tyckte jag det liknade den där Monthy Python-sketchen där de försöker övertrumfa varandra med mer eller mindre trovärdiga vittnesmål om hur hemsk barndom de haft, typ "Vi bodde i en skokartong på motorvägen och ...". En slags gnällgemenskap där sanning och fakta får stryka på foten.

Först gnäller jag tillbaka och sedan blir jag lite snällare.

"Eftersom skolan gått från att betygsätta kunskap, till att i många grundskolor betygsätta värdegrunden hos eleverna så är det ganska naturligt att även de prov som SSA hittar på inte heller examinerar mot kunskap. Så som examinationen går till så examinerar man mot att eleven läst ett visst avsnitt ur t.ex. en bok. Frågornas karaktär kontrollerar alltså inte kunskapen hos eleven utan om eleven läst den delen i kursboken."

"Det är säkert en helt korrekt iakttagelse även om det får mig att höja på ögonbrynen av förvåning."

Sedan början av 90-talet har vi i Sverige ett kunskapsrelaterat betygssystem. Vad eleverna ska kunna beskrivs i kursplanernas mål. Betygssättningen sker utifrån betygskriterier där olika kvaliteter i kunnandet beskrivs. Detta system skiljer sig från det tidigare relativa systemet där elever mer jämfördes med varandra (en tänkt normalfördelning i riket) och betygsattes 1-5. Att utvecklingen skulle vara, eller ha varit, att många grundskolor betygssätter elevernas värdegrund istället för kunskaper är inte en korrekt iakttagelse. Om vi lyfter upp kunskapsfrågan är det relevant att tänka sig att kunskaper ska basera sig på forskning, beprövad erfarenhet, logik eller säkra källor ... även då man skriver inlägg här. ;-)

Den kunskapssyn som skrivits fram i läroplanerna från början av 90-talet baseras på kunskapsteoretisk och pedagogisk forskning och ganska nyanserad. Förutom fakta och färdigheter poängteras förståelse och förtrogenhet. Som någon skrev, så tar det lång tid att förändra skolan. Samtidigt kan det vara så att andra faktorer t.ex. kursutformningen har medfört att bedömning av elevers förståelse för ett visst ämnesområde fått stå tillbaka för det lätt mätbara vid betygssättning i ganska korta och snuttifierade kurser. Där tror jag parallellen med SSA:s examinationer möjligtvis kan vara mer korrekt.

"Genom mitt jobb träffar jag nästan dagligen elektronikingenjörer som har jobbat några år efter avslutad högskoleutbildning. De har berättat att det praktiska inslaget i undervisningen numera är mycket litet. Någon påstod att lödning inte förekom och laborationerna var få."

Min uppfattning är att detta ofta stämmer och gäller hela vägen genom utbildningssystemet. De praktiska inslagen och laborationerna minskar i omfattning, eftersom de kräver mindre undervisningsgrupper och som en konsekvens av detta blir dyrare. Framför allt tror jag att växelverkan mellan teori och praktik behövs för att bygga förståelse, och rejäla praktiska inslag för att utveckla förtrogenhet t.ex. med lödning. Ibland funderar jag över hur det kommer sig att vi snålar på skola, vård och omsorg och samtidigt omfördelar resurser till annan mer eller mindre viktig konsumtion. Jag fick vänta 6 månader på en knäoperation, som tur var hade jag 60 TV-kanaler att välja på då jag väntade.

"Det låter som politikerna lyckats såga sönder skolan totalt och ..."

Alltså .... vi väljer ju våra politiker. Om var och en tar ansvar för att rösta på bra politiker löser sig detta problem. Det finns inget bättre system än det demokratiska, enligt min mening.

"Alla de "buzz-words" som måste vara med för att signalera att man är "modern" är däremot där: Det handlar om hållbart samhälle, entreprenörskap, etiskt förhållningssätt, innovation, design, kommunikation, projektform och förstås allt detta med ett genusperspektiv. Jag har svårt att få kläm på vad som *egentligen* skall avhandlas. Och framförallt vad för *tekniskt* som skall avhandlas."

Kursplanerna är inte innehållsförteckningar, de är mer som en rambeskrivning av vilka kunskaper elever ska skaffa sig inom kursen. Samma kunskapsmål kan nås med olika innehåll och på olika sätt. T.ex. kan samma kurs Matematik A utformas olika om den genomförs på Byggprogrammet eller Samhällsvetenskapsprogrammet. Kursplanerna behöver vara flexibla för att kunna anpassas till tekniska förändringar (utan att föreskrifterna behöver skrivas om) och för att kunna anpassas till kompetensbehov i de företag inom ett yrkesområde skolan samverkar med. Givetvis ska inte signalorden ta överhanden, det krävs en kompetent lärare inom ett visst område för att avgöra vad som "ska avhandlas".

"Det FINNS bevisligen skolor med vettig undervisning idag. Där handlar det om engagerade lärare som ibland t.o.m. struntar i läroplanen för att istället ge eleverna en vettig utbildning."

Det finns många bra skolor och många bra lärare. Det är sällsynt att bra lärare struntar i läroplanen, programmål och kursplaner. Vem ska då avgöra vad som är en "vettig utbildning"? Hur ska då kunna sätta rättvisa betyg? Kursplanerna i yrkesämnen är framtagna i samverkan med representanter för arbetslivets olika branscher och lärare från olika yrkesområden.

"En lärare (och radioamatör) berättade att han började som högstadielärare i slutet på 60-talet. Så småningom blev han gymnasielärare då nivån på undervisningen hade sjunkt. I mitten på 90-talet övergav han gymnasiet och undervisade enbart på högskolan. På 30 år hade gymnasieutbildningen sjunkt till en lägre nivå än grundskolenivån på 60-talet."

En inte trovärdig berättelse och slutsats. Eller sjönk nivån på undervisningen pga denna lärare? ;-)

"Skolverket har inte uppdaterat kursplaner på över 15 år, .... . Listan på denna försumlighet kan göras väldigt lång."

Helt felaktigt. Alla gymnasieskolans 850 kursplaner uppdaterades år 2000. I samband med den gymnasiereform som var tänkt att ske 2007, uppdaterades en del kursplaner. Nu 2011 görs en ganska stor förändring av gymnasiet och uppdatering av alla kursplaner.

"Skolverkets bristande uppdatering av innehållet och betygskriterier har lett till att nästan inga rektorer har uppmärksammat att utvecklingen sprungit ifrån både skolverkets planer och betygskriterier såväl som skolans inre organisation. Därför har de lärare som var duktiga och kompetenta tekniker för 15 – 20 år sedan fastnat i en ofta förödande inkompetensspiral där få rektorer/chefer tar tag i vidareutbildning mm."

Jag håller med om problemet, men inte orsaksbeskrivningen. Kursplanernas mål och betygskriterier ger utrymme för modernisering. Det är upp till lärarna att hänga med i utvecklingen. För att lärarna ska kunna göra det och få den kompetensutveckling som behövs måste skolan ha ett bra samarbete med och få stöd av näringslivet så att utvecklingsbehoven når fram till rektorerna (och politikerna).

"På frågan om vad som vägt tyngst i hans arbete – strävan efter jämlikhet eller att åstadkomma en skola som ger eleverna kunskaper för att klara arbetslivet – svarar Edenman att "det är utan tvekan demokratiseringstanken" som vägt tyngst." "Jag är osäker på om vi uppnått något vid det här laget?"

Enlig min uppfattning finns det ingen motsats mellan demokratifostran och kunskaper för arbetslivet. Och jag förstår inte hur man tänker om man tycker det finns en sådan motsättning.

Det är också skillnader i de olika trådinläggen vad man försöker säga. Att bara göda myten om att skolan generellt sett var bättre förr ställer inte jag upp på. Men den poäng MCD startar i (tror jag), att lyfta problematiken med att en utbildning måste möta "elevers" förkunskapskrav och förväntningar är riktig. Skolan har moderniserats och levererar idag mer differentierade kunskapsprofiler. Behovet av att kunna ellära och grundläggande elektronik har för de flesta sannolikt minskat. Det är möjligt att proven för amatörradiocertifikat redan anpassat sig till detta. Spridningen är också större. Utmaningen är att möta dessa i kunskapsnivå olika amatörer och stimulera till fortsatt lärande.

Konsumtionen blir alltmer symbolisk (konstaterade Jean Baudrillard redan på 60-talet). Man köper jeans eller skor, inte för att slippa frysa, utan för visa vem man är. Skulle det vara helt fel att ha ett par tillägg till amatörradiocertifikatet, ett för CW-kunskaper och ett Advanced för högre tekniska kunskaper. Något man kan ha med på QSL-kortet eller signalera med på sin webbplats?

SA5A Sture
 
Last edited:
Kort kommentar till SA5A (SM5DXV enligt SSA Call Book):

Jag skrev; "Det låter som politikerna lyckats såga sönder skolan totalt och ..."

DXV skrev; Alltså .... vi väljer ju våra politiker. Om var och en tar ansvar för att rösta på bra politiker löser sig detta problem. Det finns inget bättre system än det demokratiska, enligt min mening.

Visst har du rätt i sak Sture, men nu är det ju så att alla politiker stöpts ur samma form och knappt någon av dom har erfarenhet av det verkliga livet där det ställs krav på lönsamhet m m. Knappt någon av dessa politiker är ju anställningsbara i ett normalt företag. Om detta har det gjorts flera studier och jag har ingen anledning att betvivla att så är fallet.

Så faktum kvarstår, politiker är bra på att anställa oreda där de kommer åt. Sannolikt finns det politiker som är bra på alla sätt och vis men var finner jag dom och kan dom påverka i det stora hela, det är frågan?

I övrigt höll du ju med om det mesta, jag trodde du skulle klaga på allt som skrivits efter att jag läst om han som bodde på motorvägen i en skolåda. En utmärkt sketch från ett underbart gäng som står sig väl än idag. Det var bättre förr.

/Bengt
 
Visst överdriver jag och jag använder ganska svepande generaliseringar som gör att man inte kan tillämpa allt på alla enskilda lärare. Men det framgår nog av texten.
Som du skriver är syftet med tråden att visa på att utbildningssystemet har förändrats i takt med att samhället har förändrats. I just vårt speciella hobbyområde anser jag att den förändringen har inneburit en kraftig försämring och utarmning av relevant kunskap. Dessutom får man en viss förståelse för de svårigheter som möter de få ungdomar som faktiskt är intresserade och vill finna vägar att förkovra sig på egen hand. De får lägga mycket tid och pengar, kanske studielån på kanske en kvarts miljon kronor för att nå den kunskap som vi gamlingar fick ”gratis” på gymnasiet. Med detta i bagaget skall f**n bli radiotekniker...

Så långt är vi nog ganska ense, och där är kärnan i tråden, att skapa en förståelse för att det mesta omkring oss förändras.

Men låt oss fokusera på hur vi hanterar förändringen i skolans utbildningssystem så att vi hjälper nybörjarna på ett effektivt sätt även då skolan har ”slutat” att undervisa i de kurser som vi anser är relevanta för vår hobbys tekniska fortlevnad. Behöver vi en nationell samling i föreningsdriven vidareutbildning, eller kommer allt att bli bra ändå? Den kursverksamhet vi bedriver i KRAS visar att det är fullt möjligt att som förening samla sig och erbjuda medlemmarna en fortbildning som väl kompenserar för en del av de luckor som skolsystemet lämnar. Om nu detta är en av flera vägar att gå, hur kontrollerar vi om det är ”rätt” väg? Om det är ”rätt” väg, hur kan vi då hjälpas åt att få fler föreningar att ge sina medlemmar liknande erbjudande?



Jag skriver lite fortsättning kring övriga kommentarer för de som orkar engagera sig i skolfrågor.

SA5A skrev om betygsättningen:

"Eftersom skolan gått från att betygsätta kunskap, till att i många grundskolor betygsätta värdegrunden hos eleverna så är det ganska naturligt att även de prov som SSA hittar på inte heller examinerar mot kunskap. Så som examinationen går till så examinerar man mot att eleven läst ett visst avsnitt ur t.ex. en bok. Frågornas karaktär kontrollerar alltså inte kunskapen hos eleven utan om eleven läst den delen i kursboken."

"Det är säkert en helt korrekt iakttagelse även om det får mig att höja på ögonbrynen av förvåning."


Om vi lyfter upp kunskapsfrågan är det relevant att tänka sig att kunskaper ska basera sig på forskning, beprövad erfarenhet, logik eller säkra källor ... även då man skriver inlägg här. ;-)

MCD svarar:
Visst skall vi inte bara tycka. Jag väljer att klippa ett par stycken ur (Bengt Selghed, 2010) Ett omöjligt uppdrag? – om lärares bedömningar och betygsättning.

”Problemet att klara en rättvis och likvärdig betygsättning tycks även finnas i gymnasieskolan. Korp (2006) konstaterar i sina slutsatser att lärarna: Utnyttjar i olika grad möjligheterna att anpassa kursen och det nationella provet till det lokala sammanhanget och till elevens skilda förutsättningar och behov, och följer inte alltid reglerna. I vissa fall är orsaken otydligheter i regelverket eller bristande kunskap, i andra är regelbrotten snarast att tolka som motståndshandlingar riktade mot ett system som inte upplevs som legitimt.

• Lärarnas bedömning av elevernas lösningar och svar på de nationella provens uppgifter varierar
• Lärare använder resultaten av de nationella proven på olika sätt och i olika grad i betygsättningen
• Elever godkänns ibland utan att ha nått alla mål i kursen
(s. 261).”


Korp, H. (2006). Lika chanser på gymnasiet? En studie om betyg, nationella prov och social reproduktion.
Doktorsavhandling. Malmö: Malmö Högskola, Lärarutbildningen.


Vidare (Selghed, 2010) ”Ytterligare ett sätt att kompensera för det upplevda otillräckliga stödet i betygssystemet som Selghed (2004) påtalar är att förlita sig på sin egen utvecklade bedömarkompetens, det vill säga egna outtalade kriterier eller ”mallar” för betygsättningen. Ibland sägs utgångspunkten för bedömningen vara existerande betygskriterier i kursplanen, men genom en tolkningsprocess transformeras kraven till något som inte uppfattas överensstämma med de nationellt formulerade kriterierna.

… Jag går ju inte och kollar och ser om varje elev har uppfyllt målen och sådant, utan jag sätter betyg på känn. (s. 157)

Här ovan har vi mött utsagor som visar att lärare egentligen inte verkställer betygsättningen i enlighet med det gällande betygssystemets principer och anvisningar, helt enkelt för att de inte ser dem som tillräckliga anvisningar.”

Selghed, B. (2004). Ännu icke godkänt. Lärares sätt att erfara betygssystemet och dess tillämpning i yrkesutövningen. Doktorsavhandling. Malmö: Malmö Högskola, Lärarutbildningen.



Vidare (Selghed, 2010) ”Redovisningen visar vilka problem lärare redan i nuvarande betygssystem ställs inför, för att försöka verkställa en rättvis och likvärdig betygsättning. Enligt min uppfattning kommer detta uppdrag i lärares arbete att ytterligare försvåras genom införandet av en mer differentierad betygsskala (Utbildningsdepartementet 2007, Prop. 2008/09:66), om inte mål och kriterier i fortsättningen blir tydligt avgränsat formulerade och endast avser enklare kunskapsformer.”

Utbildningsdepartementet. (2007). En ny betygsskala. Bilaga till protokoll 2007-03-12 § 41.

Min (MCD) fundering kring ovan citat från Selghed m.fl. är att det finns ett ganska omfattande material från Statens offentliga utredningar (SOU) som pekar på problematiken i att man i avgörande steg tappat möjligheten att ge lärare en striktare förtrogenhet på vad kunskap är, speciellt viktigt då vi har kunskapsrelaterade betyg. Den enskilde lärarens personliga definition på vad som är kunskap får på detta sätt alldeles för stort genomslag utan att någon annan (som t.ex. rektor) har möjlighet att hantera avvikelser som sträcker sig utanför den myndighetsutövning som betygsättningen innebär. Bland annat så har man uppmärksammat detta när betygsättningen skall omfatta lärare som tidigare inte satt betyg i sina årskurser.



SA5A skrev:
"Skolverket har inte uppdaterat kursplaner på över 15 år, .... . Listan på denna försumlighet kan göras väldigt lång."

Helt felaktigt. Alla gymnasieskolans 850 kursplaner uppdaterades år 2000. I samband med den gymnasiereform som var tänkt att ske 2007, uppdaterades en del kursplaner. Nu 2011 görs en ganska stor förändring av gymnasiet och uppdatering av alla kursplaner. ”

MCD svarar:
Jo visst står det 2000 som revisionsår i alla kursplaner, men det som uppdaterades var inte innehållet i ett flertal av planerna och visst har man en ganska stor möjlighet att tolka innehållet. Men den möjligheten kan bli jättebra, men också alldeles usel beroende på kompetens och intresse hos den enskilde läraren och ofta utan praktisk kontroll från ansvarig rektor.

Åter till topic.
 
Den här tråden behandlar vad jag i åratal kallat "kunskapsfascism". Det är inte viktigt om du kan något - bara du har papper på det..

En del ha nämnt i tråden att man såg upp till lärare som hade kunskap, och förmågan att förmedla den. Jag hade också förmånen att ha sådana lärare i en skolmiljö som var till 100% lärarledd förutom de specialarbeten vi utförde. Utbildningen var en av de sista ingenjörsutbildningarna med gymnasieskolan som huvudman, en sk. eftergymnasial utbildning där det krävdes 3-4 år tekniskt gymnasium först som grund. Utbildningen tror jag var den sista ingenjörsutbildningen som hade gymnasiet som huvudman men som endast fanns på två platser i landet.

Högskolan tog över utbildningen och deras första kurs började läsa samtidigt som oss. Faktum var att vi fick flytta till högskolans lokaler sista året men med vår vanliga kursplan och våra ordinarie lärare som var civilingenjörer. Därefter övergick den eftergymnasiala skolan till att utbilda "tekniker" med en kurs på lägre nivå.

Eleverna hos högskolan förutsattes lära sig själva genom att bevista föreläsningar och bedriva självstudier. Undervisningen styckades upp i utbildningsblock, vilket bara det var snurrigt eftersom eleverna förlorade helhetssynen. Vi i den gamla utbildningen hade kunniga yrkesmän som tålmodigt tragglade med oss tills vi begrep. Därefter fick vi bevisa kunskapen genom skrivningar. Högskoleeleverna pluggade riktat mot att klara tentan, de hade inga lärare till hjälp för att kontrollera att eleverna verkligen omfattade ämnena.

Bägge kurserna utexaminerades som ingenjörer, men vi som de sista i den gamla skolan. Vi från den gamla utbildningen var eftertraktade då vi var omedelbart igång i arbetet, de som gick ut från högskolan måste först praktisera på någon arbetsplats eftersom deras kurser inte förberedde dem för verkligheten.

Jag läste själv senare en enstaka kurs "moderna mätinstrument" och blev häpen över att den var så elementär, den motsvarade ca. 25% av instrumentläran jag fick av gymnasieskolan och ännu mera häpen över att detta var hela instrumentkursen på högskolenivån.

Det som nu gör mig f-b... och snackar om "kunskapsfascism", är att den kurs jag gick är statusmässigt underlägsen den på högskolan. I det privata arbetslivet spelar det mindre roll, här är kunskapen det viktiga, men i statlig regi sätter man löner efter akademiska poäng. Jag hade i ett statligt jobb t.ex. en kollega som jag fick lära upp och som senare glädjestrålande kom och berättade om sin löneförhöjning. Han hade nämligen lyckats visa på ytterligare akademiska poäng. Att dessa var från kurser typ "medeltida skeppsbygge", "träskoslöjd" och liknande hade ingen betydelse.

Och så här håller det på...
Det vi läste på högstadiet ligger numera som treårig gymnasieutbildning. Skolministern är bekymrad över att man nog åtminstone borde vara läskunnig efter grundskolan och hjälpligt behärska de fyra räknesätten. Det vi läste på gymnasiet lär man få en fil. kand. på idag. Och därmed borde man kunnat ha doktorera om man kunde göra om alltsammans från början.
 
...

Kursplanerna är inte innehållsförteckningar, de är mer som en rambeskrivning av vilka kunskaper elever ska skaffa sig inom kursen. Samma kunskapsmål kan nås med olika innehåll och på olika sätt.

...

SA5A Sture

Naturligtivis är det så. Men det är ändå underligt att så centrala begrepp som energi och verkningsgrad, enligt mig nödvändiga för att kunna ha ett tekniskt förhållningssätt (vad det nu är:) ), anses lämpliga först efter 200 timmars teknikstudier. Medan däremot ritteknik med CAD-program och teknikhistoriens betydelse för samhällsutvecklingen redan dyker upp under första kursen, dvs de första hundra timmarna. Snacka om att ta död på ett eventuellt intresse för hur saker och ting fungerar.

En annan, helt OT, fundering är hur man ska kunna klämma in funktionsanalys, Excel, Matlab, hållfasthet, mät-, styr- och reglerteknik, kvalitetsarbete, enterprenörskap mm på blott 100 timmars undervisning. Det kan inte bli annat än ett svagt skummande på ytan.

Min erfarenhet är att det är väsentligt viktigare att eleven kan grunderna ordentligt än en vidare ämneskunskap bara ytligt. Det märks exempelvis när man efter universitetsstudenter i elektronik inte har någon uppfattning av skillnaden mellan mV och V (mer än att det ena är 1000 gånger mindre:) ), eller ens vet hur mycket spänning ett vanligt "Size AA"-batteri innehåller... Samma person är säkert en överdängare på att sätta upp sling- och nodanalys för att få fram ekvationssystem i matrisform för lösning i Matlab. Men vet man EGENTLIGEN vad man håller på med då?

/Micke
 
Last edited:
EQL: "Det var bättre förr. " OK, då! :)
SM3ZBB: "Kunskapsfascism"? Jag håller med om att utbilkdningsbevis på pappper ibland tycks vara viktigare än kompetens. Det borde vara tvärtom. Med kompetens menar jag "i praktiken prövad handlingsförmåga i relation till arbetsuppgifter". (Jag retar mig för övrigt på att vissa teknikskribenter skriver att tekniska prylar är "kompetenta".) Sannolikt finns dock ett visst samband mellan deltagande i utbildning och utveckling av kompetens.
SM7MCD: Bra med forskningsreferenser kring betygsättningsproblematiken. Det jag främst vände mig mot var påståendet att lärare betygssätter värdegrunden. Tvärtom, verkar den fokusering på betyg som nu finns medföra att en del lärare väljer att betygsätta det som är lätt att mäta och möjligt att dokumentera. Om det dessutom blir möjligt att överklaga betygen kommer det komplexe yrkeskunnandet att få stå tillbaka för betygssättning av enkelt mätbara kunskaper. Då blir det kanske ännu mer kontroll av att eleven läst avsnittet i boken.

I det tidigare skolsystemet, dvs gymnasiet före 1994, fanns det ett par vägar att bli hyfsat bra på radioteknik. Det ena var fyraårig teknik linje alternativt två-årig el-teletekniks linje, ev med påbyggnad i elektronisk kommunikation. I övrigt var det väl knappast några linjer som gav amatörradiorelevanta kunskaper ... ja, kanske naturvetenskalig linje också gav en del. Behovet att ha denna typ av utbildningsinriktningar tycks ha minskat. Jag är osäker på om det stämmer. Kanske har makten leget för mycket hos elektrikerna?

Jag tycker iallafall att det är intressant att diskutera vilka "kompensatoriska åtgärder" som behövs för att ta tillvara och stödja vidareutveckling av den spridda skara som vill bli eller nyss blivit radioamatörer. Kanske behövs det också en nationell samling kring vidareutbildningsfrågorna? Hur gör ni i KRAS?

Nej, nu måste jag åka till jobbet!

SM5DXV SA5A SM3DXV SA3A Sture
 
Lasse ZBB:s sammanfattning av förändringen i skolan återspeglas i de läromedel och utbildningar som förekommit och förekommer inom amatörradiohobbyn.

Ett nuvarande certifikat (kunskapsbevis) påstås att ha samma värde eller vikt som ett certifikat som speglade den verklighet som rådde för säg 30-40 år sedan.

Då för 30-40 år sedan hette SSA:s lärobok Grundläggande Amatörradioteknik och var på drygt 300 sidor. I förordet poängteras att det är viktigt för envar att lära från grunden för att sedan på egen hand kunna avancera framåt. En icke obetydlig del av boken ägnas därför åt grundläggande matematik som ligger på en skyhög nivå i jämförelse med nuvarande bok Bli Sändaramatör. Vidare är innehållet starkt teknikinriktat på ett sådant sätt att samtliga funktionsblock i sändare, mottagare och övriga system avhandlas på detaljnivå. Exempelvis börjar kapitlet om mottagare med ett komplett schema över en trerörs mottagare med stycklista och ett blockschema.

Boken som har tryckår 1970 innehåller även ett schema på en motsvarande mottagare med tre transistorer. Därefter gås steg för steg igenom på schemanivå där funktionen av de olika ingående komponenterna redovisas. Det är här man får reda på hur den negativa spänningen på ett styrgaller kan skapas trots att nätaggregatet till mottagaren enbart lämnar positiva driftspänningar. Efter avslutad utbildning skedde examineringen i Televerkets regi och provfrågornas omfattning var för provavläggaren helt okända. För att klara provet förutsattes att eleven inte bara läste boken utan också var väl förtrogen med att kunna tillämpa kunskaperna på ett sådant sätt att provfrågorna kunde besvaras och uträkningarna m m redovisas enligt gängse redovisningsmetoder som användes i skolan vid den tiden.

Om vi jämför allt detta med innehållet i nuvarande SSA läromedel, Bli Sändaramatör, så förstår var och en att skillnaderna är astronomiska och att ett modernt certifikat (kunskapsbevis) inte på något sätt har den minsta koppling till den utbildning och kunskap som den gamla boken gav. Numera är de inledande och grundläggande avsnitten borttagna. Under avsnittet mottagare förekommer några blockscheman men ingen djupare förklaring på vad de olika blocken innehåller.

När det gäller provfrågorna så är dessa kända för eleven eftersom de är en del av boken. Vidare är provfrågorna s k typfrågor där siffervärdena ändras men där formuleringen av frågan är fix. Boken Bli Sändaramatör täcker precis så mycket att frågorna skall kunna besvaras och omfattningen i boken är ett mycket litet utsnitt av den gamla kompletta kursen. Detta förklarar också varför en nyutexaminerad radioamatör (utan förkunskaper i elektronik) inte har den grund som faktiskt behövs för att inte bara förstå vad han elelr hon läst utan också för att komma vidare i sin hobby.

Om vederbörande finner intresse att förkovra sig så är det inte möjligt att fortsätta sin egenutbildning baserad på Bli Sändaramatör. Det krävs att vederbörande börjar om helt från ruta noll men på en betydligt mer grundläggande nivå.

Populariseringen i nuvarande läromedel har drivits så långt att sammanhangen gått förlorade. Tidigt i de inledande avsnitten i Bli Sändaramatör får eleven reda på att det finns olika batterier, runda och fyrkantiga. Just denna typ av förklaringsmodeller är naturligtvis lätta att ta till sig men ger ingen användbar kunskap. Att det finns runda och fyrkantiga batterier vet de flesta redan liksom de flesta vet att batterier brukar ha både plus och minus och att de måste vändas rätt för att radion skall fungera.

Jag tror att ovanstående redovisning ganska klart och tydligt visar de enorma förändringar som skett under de senare 30-40 åren och att amatörradiohobbyn gått från att vara en teknisk hobby på komponentnivå till en oteknisk hobby på apparat- och systemnivå där utövarna numera är användare och operatörer snarare än tekniker som experimenterar med radiotekniken som sin hobby.

Var kan den radioamatör som önskar förkovra sig inom radioelektroniken vända sig för att få kunskap som kan omsättas till praktisk handling. Var finns utbildningen idag om man inte bor i Kalmar med omnejd och går med i KRAS?

Finns det fler radioklubbar som erbjuder sådan utbildning?

Jag skulle uppskatta om någon tog sig tid att förklara för mig varför såväl radioklubbar som SSA här i Sverige och motsvarande institutioner i utlandet inte värderar kunskap högre än de gör. Varför är radioamatörerna sämre rustade idag än för 30-40 år sedan när det borde vara tvärt om. Eller är vi/dom ändå bättre rustade idag jämfört med förr i tiden men då på ett sätt som bara de yngre generationerna, folk på stan och politikerna ser och begriper?

-Hjälp mig att förstå!

/Bengt
 
Jag skulle uppskatta om någon tog sig tid att förklara för mig varför såväl radioklubbar som SSA här i Sverige och motsvarande institutioner i utlandet inte värderar kunskap högre än de gör. Varför är radioamatörerna sämre rustade idag än för 30-40 år sedan när det borde vara tvärt om. Eller är vi/dom ändå bättre rustade idag jämfört med förr i tiden men då på ett sätt som bara de yngre generationerna, folk på stan och politikerna ser och begriper?

-Hjälp mig att förstå!

/Bengt

Jag tror att det handlar om att tiderna förändras.
Om vi vill att vår hobby skall fortleva är det nog nödvändigt att att popularisera den, på gott och ont.
Dagens ungdomar har så otroligt mycket att välja på och om en hobby är för svår att tränga in i ger de den inte ens chansen. Risken är då att amatörradion självdör.

Jag ser samma tendens i en annan hobby jag har: golf.
Där finns det fortfarande de som tycker att det skall vara som det alltid varit, med strikta klädkoder mm. Min hemmaklubb hade problem med att medlemsantalet sjönk i samband med den ekonomiska nedgången för några år sedan. Nu har man tagit nya tag och bl a annat för ungdomar startat tävlingar som kallas "Rock'n Roll-golf" vissa fredagar. Man ställer ut stora högtalare på banan och spelar rockmusik som ungdomarna i förväg kan gå in på klubbens hemsida och beställa sin favoritmusik. Ungdomarna kommer utklädda och sminkade till dessa tävlingar och har jättekul. Viss skillnad mot när vi "gamlingar" spelar och alla måste vara knäpptysta när någon skall slå.

Ungdomssatsningen har resulterat i ett otroligt intresse från ungdomar på klubben och nu i våras anmälde jag min dotter som är 8 år till något som kallas "Lekgolf" på onsdagar. Hon höll på att inte få plats eftersom det var närmre 200 anmälda barn!

För att återgå till amatörradion så visst är det tråkigt om den grundläggande radioteknikkunskapen håller på att gå förlorad. Men är det bättre att vi som redan har licens blir de sista inom hobbyn och får se färre och färre QSO:n på banden, för att till sist dö ut? Kanske är det så att om vi lyckas få in nya intresserade så kanske de ändå efterhand får "kunskapstörst" när de upptäcker att det kan vara bra med viss kunskap för att t ex räkna ut hur min hemmabyggda dipol skall dimensioneras.

Eller att klubbarna startar upp projekt liknande det i Kalmar. Det borde locka. Men jag är rädd att för hög ingångströskel för att få licens blir vår långsamma undergång.

// Åke
 
Tack för ett tänkvärt inlägg Åke!

Utvecklingen inom golfen så som du beskriver den (jag höjer dock på ögonbrynen av förvåning - högtalare!) går säkert att applicera på amatörradion och många andra hobbies. Det vi upplever är en ständig förändring och anpassning som attraherar dagens ungdom ungefär som NYFIKENHETEN på hur radioapparaterna var mekaniskt uppbyggda och hur de fungerade elektriskt attraherade oss som började med radio för länge sedan. Visst uppskattade vi också att det var kul med radio men för min egen del var det nog nyfikenheten på varför, hur, när o s v som var själva drivkraften och är det fortfarande. Hur kan jag minska fasbruset i min oscillator? Vilken kretslösning är bäst och var får jag tag i bra kristaller med högt Q-värde? Är jag en insnöad tekniknörd?

Nåväl, om vi nu accepterar att amatörradiohobbyn genomgått denna enorma förändring som den bevisligen har gjort så ser jag två huvudspår för mitt framtida utövande av radiohobbyn.

1/ Att anpassa mig till nu rådande situation och acceptera att ingen på min lokala radioklubb är intresserad av radio på ett djupare tekniskt plan. Jag får försöka att smälta in i gemenskapen på bästa sätt. Kanske kan jag hålla ett och annat föredrag eller kurs för att dela med mig av mina egna erfarenheter o s v. Men vem hjälper mig med att granska mina kopplingsschema och komma med synpunkter på layouten i mitt senaste bygge?

2/ Att behålla min egen hobby med fullt fokus på det som intresserar mig själv, d v s att konstruera och bygga radioutrustning från scratch. Dock får jag i så fall finna mig i att göra detta hemma på den egna kammaren eller i mindre sammanslutningar av likasinnade. Ungefär som jag redan gör idag. Jag håller nästan daglig kontakt med en handfull "radiobyggare" via Internet och telefon eftersom det i Lund med omnejd bara finns några få som är verksamma inom mina intresseområden så fysiska möten är uteslutna.

Den som följt mina skriverier och debatter under årens lopp har säkert märkt att jag gärna propagerar för den klassiska amatörradion med fokus på radiotekniken helt nere på komponentnivå. Den delen av radiohobbyn är en ytterst smal nisch som blir mindre för varje år. Utövarna är i huvudsak att finna ur de äldre generationerna och tillväxten av unga under 40 år är närmast noll. Att syssla med radioteknik på komponentnivå kräver förhållandevis goda grundkunskaper och att skaffa sig sådana på egen hand år 2011 ligger helt enkelt inte i tiden. Liksom nuvarande utbildning i grundskola och gymnasium inte är tillräcklig för att kunna omsättas till praktisk handling. Det räcker kanske inte ens att ha ett brinnande intresse om ingen erbjuder en vettig utbildning som går att ta till sig?

Lite tillspetsat kan vi därför konstatera att den klassiska amatörradion kommer att fortsätta minska i omfattning samtidigt som den mer moderna tolkningen av amatörradio kommer att öka. Hobbyn kommer att fortsätta ändra karaktär eller om man så vill, utvecklas till en helt annan sorts hobby än den hobby den var för länge sedan.

Kikar vi på vad SSA kan tänkas vilja pyssla med i framtiden så är det tveklöst att representera den moderna tolkningen av amatörradiohobbyn där radiotrafiken och olika sorters tävlingar m m kommer att stå i absoluta centrum. Alltså de grenar inom amatörradion som har flest aktiva utövare och som har bäst chans att överleva och utvecklas på lång sikt.

Utanför SSA kommer även i framtiden att finnas små men högt specialiserade grupper och småklubbar som alla fokuserar på sin egen smala nisch och tolkning av hobbyn. Det kan vara SCAG och SMHSC som vill värna om morsetelegrafins fortlevnad, AMSAT som sysslar med satellitkommunikation, olika grupperingar som VMG vars medlemmar är aktiva på mikrovågsbanden eller medelstora föreningar som ESR som är inriktad på tillämpad radioteknik och vågutbredning. Gemensamt för alla dessa klubbar och nischföreningar är ett lågt medlemsantal, i jämförelse med SSA, men samtidigt en synnerligen tydlig fokusering på sin egen nisch eller inriktning.

För min egen del är "min tolkning av amatörradio" som handlar om motstånd och kondensatorer absolut inte död men den har blivit mindre intressant för allt fler av de unga generationerna de senare åren. Men vi gamlingar (?) som fortfarande löder tycker självklart att vår egen lilla hobby är hyperintressant och önskar att fler skulle få möjlighet att uppleva den glädje det faktiskt är att ha byggt sig sin egen radiosändare eller mottagare och den känsla av välbefinnande som infinner sig när allt fungerar som tänkt.

Nog tuggat för nu, spinn vidare boys. Här på Ham.se finns gott om plats för alla att kommentera, argumentera emot, hålla med, tycka till och tänka efter eller före.

/Bengt
 
Tyvärr Bengt EQL, det går nog inte att förstå.. ;)

Jag kan lite raljant relatera till en yrkeskategori, sambandsofficerare, förr ritades det nomogram och användes räknestickor, man både förstod och kunde räkna på pupinisering, neper och kompensera för millerkapacitans mellan galler och katod, en balanserad och terminerad 600 ohm partråd var inga problem att räkna på dämpning över, man visste vad branch var och klyka ring, flervägsutbredning, rayleighspridning i fiber, ADSL, HDB3-kodning och AIS över länkstråk och konkatenering i SDH-paket kunde man nogsamt redogöra för.

För den nyutbildade i denna yrkeskategori idag är dessa kunskaper och för all del bredd förlorade, och kanske inte så viktiga då det alltid finns en konsult att hyra in, förutom i krig kanske.. Vem tusan behöver kunna läsa ett smithdiagram, eller uttrycka +27dBm i milliwatt?

Idag finns det ingen radioingenjör som konstruerar och bygger en prototyp av en komplett radiostation för VHF, istället är det ett helt gäng ingenjörer som vardera har ett ansvarsområde såsom LO och MF kedja, en har slutsteg och en annan har MMI såsom displaypresentation µP-programmeringen på sin lyra, saker och ting har förändrats vare sig man gillar det eller ej.

Själv så är jag generalist, håller mig långt ifrån smithdiagrammet men gillar gallerläckor och bootstrapping :)
 
Back
Top