SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Konditionerna på de högre banden har varit ganska hyfsade den senaste tiden. På min monitormottagare och dipolantenn har stationer från hela världen hörts med god högtalarstyrka på 21 och 24 MHz banden. Ofta har jag ställt in radion på en tyst frekvens med 6 kHz filter och låg volym medan jag sysslat med annat. Stationer kommer och går. Ibland har jag i vevat över bandet sakta och stannat för att lyssna en god stund på varje station som hörts. Jag har analyserat innehållet i sändningarna och försökt bilda mig en uppfattning om huruvida operatören är en rutinerad old timer eller förhållandevis ny nybörjare. Sättet att köra morsetelegrafi och vilken typ av trafik som avvecklas avslöjar nog mer än man kan tro. Jag gillar denna typ av spaningslyssning och det är något jag nog sysslat med i alla år dock utan att på allvar analysera trafiken och innehållet i förbindelserna så som jag gjort de senare åren. En nisch av hobbyn som är synnerligen intressant tycker jag.
En sak som jag blir allt mer övertygad om är att de telegrafister som hörs på banden och är aktiva varje dag är den sista spillran av de tusentals medelålders och ungdomar som fullständigt översvämmade banden under 60- och 70-talen. Visst hörs en och annan amatör som börjat sin karriär på 80- och 90-talen men de är få och drunknar i det allmänna old timer bruset. De som definitivt lyser med sin ständiga frånvaro är de som tagit cert de senare 10-15 åren. Allt detta gäller world wide och Sverige är inte unikt på något sätt.
Var och en som rattar över banden kommer att finna att en klar majoritet av de som är aktiva vid varje tillfälle är väldigt drivna operatörer som behärskar morsetelegrafi i relativt höga hastigheter, amatörer som lämnat stadiet att sända efter den vanliga lathunden - papperslappen på bordet - som var typisk för alla nybörjare förr och som fortfarande gäller tills man blir varm i kläderna och kan sända ur huvudet och ta emot utan att skriva ner varje tecken på papper.
Lyssnar man i ett telegrafi Pile Up så finner man inga där nybörjare precis. Inte heller finner man någon som i sakta tempo med lite halvknackig stil ropar CQ och blir jätteglad för ett svar.
Knappt någon old timer har tid att upprätthålla förbindelsen utan lider av någon sorts sjuklig mani att snabbt klippa av kontakten för att hasta vidare. Det mesta som hörs nu för tiden är robotliknande förbindelser och det känns som om de flesta som vi hör på banden för länge sedan lämnat nybörjarstadiet och är fullständigt ointresserade av själva innehållet i radioförbindelserna.
Jag får för mig att de flesta är blasé på att köra radio och kör radio med ryggmärgen utan att egentligen fundera på varför de kör och vad nyttan egentligen är. Vilka mål finns mer än att fylla loggen med så många anropssignaler som möjligt utan att bekymra sig om vem personen i andra änden är. Man har helt enkelt stängt av den egna hjärnan för inkommande information och tänker inte längre än "-Jag måste köra fler och ju fler desto bättre. Ju kortare QSO desto bättre är det."
Jag har testat min tes på en handfull gamla kompisar som fortfarande kör radio aktivt och faktum är att ingen egentligen kan förklara varför de kör radio och vad det är som är så himla spännande och intressant med att köra. Förklaringarna känns inte trovärdiga. Sanningen är nog den att radiokörandet för många är någon form av konstgjord andning av hobbyn eller omedveten terapi för att hålla sig sysselsatt på ett enkelt beprövat sätt. Man har hållit på i 30-50 år och klarar mentalt inte av att ge upp och kasta in handduken.
Undermedvetet tvingar man sig själv in i knasiga ritualer eller rutiner som att köra minst 1 QSO om dagen, att delta i en meningslös morgonring eller stiga upp kl 04 varje morgon bara för att sedan konstatera - Jo konditionerna till USA på 80 m var jättebra idag också men ingen annan än jag var igång. Det var bättre förr. Nästa morgon samma sak. Få vågar se sanningen i vitögat och en del är nog rädda för sig själv. Så fortsätter vi old timers år efter år utan att dra i nödbromsen och byta inriktning eller slå på hjärnan för att få grepp om vår egen situation.
Att som nybörjare år 2012 försöka nästla sig in i radiohobbyn och få ett meningsfullt utbyte av sakinnehållet i en äkta radioförbindelse ser jag som om inte fullständigt omöjligt, så i alla fall helt osannolikt.
Vilken nybörjare med en nyköpt plastradio och dipolantenn skulle orka att ropa så många CQ på telegrafi som faktiskt krävs för att få ett svar. Bara att lära sig telegrafi och träna upp färdigheten till en användbar trafiktakt är ju för många en totalt omöjlig uppgift. Hur många nybörjare skulle därefter ha kraft nog och vara så motiverade att de fortsätter med att vara aktiva mer än 10 minuter åt gången mer än en dag i veckan innan de stupar av utmattning. Troligen inte en enda, det ligger inte i tiden att vara uthållig vilket är förklaringen till att banden blir allt mer öde.
Så även om det nog finns en och annan motiverad nybörjare som verkligen har intentionerna att ta sig igenom nålsögat så saknas nog tyvärr förutsättningarna som jag ser på saken. Chansen att träffa på en likasinnad nybörjare för att få draghjälp in i hobbyn måste betecknas som noll. Att få kontakt med en typisk halvstressad old timer ger förmodligen inte mer än en kort 5NN TU rapport i utbyte. Old timern är efter många års radiokörning blasé och orkar inte spilla sin dyrbara tid på en nybörjares långdragna ramsor i ett makligt tempo där både namn och QTH förväntas sändas i retur. Fy för den lede vilken seg och tjatig typ tänker old timern. Vad tänker nybörjaren?
Jag upplever att förhållandena är ungefär de samma på telefoni och SSB. De gamla rävarna står för huvuddelen av aktiviteten där allt går på rutin. Samma tid och samma frekvens. Samma samtalsämnen och havregröt. En och annan grön nybörjare ropar ett eller ett par allmänna anrop på en slumpvis vald frekvens som slutar på .000 men har inte den uthållighet som faktiskt krävs för att finna någon likasinnad att prata med. Någon som verkligen har tid och intresse av att prata med en nybörjare. Räddningen för många blir ringarna där mikrofonen skickas runt, runt varv efter varv utan att något särskilt ämne behöver avhandlas utöver de sedvanliga signalrapporterna och anropssignalerna.
Andra räddare i nöden blir tillrättalagda aktiviteter där det inte ställs några krav alls för att kunna delta och där det inte förväntas mer av nybörjaren än att utbyta signalrapporter och ett nummer för naturreservatet ifråga.
/Bengt
En sak som jag blir allt mer övertygad om är att de telegrafister som hörs på banden och är aktiva varje dag är den sista spillran av de tusentals medelålders och ungdomar som fullständigt översvämmade banden under 60- och 70-talen. Visst hörs en och annan amatör som börjat sin karriär på 80- och 90-talen men de är få och drunknar i det allmänna old timer bruset. De som definitivt lyser med sin ständiga frånvaro är de som tagit cert de senare 10-15 åren. Allt detta gäller world wide och Sverige är inte unikt på något sätt.
Var och en som rattar över banden kommer att finna att en klar majoritet av de som är aktiva vid varje tillfälle är väldigt drivna operatörer som behärskar morsetelegrafi i relativt höga hastigheter, amatörer som lämnat stadiet att sända efter den vanliga lathunden - papperslappen på bordet - som var typisk för alla nybörjare förr och som fortfarande gäller tills man blir varm i kläderna och kan sända ur huvudet och ta emot utan att skriva ner varje tecken på papper.
Lyssnar man i ett telegrafi Pile Up så finner man inga där nybörjare precis. Inte heller finner man någon som i sakta tempo med lite halvknackig stil ropar CQ och blir jätteglad för ett svar.
Knappt någon old timer har tid att upprätthålla förbindelsen utan lider av någon sorts sjuklig mani att snabbt klippa av kontakten för att hasta vidare. Det mesta som hörs nu för tiden är robotliknande förbindelser och det känns som om de flesta som vi hör på banden för länge sedan lämnat nybörjarstadiet och är fullständigt ointresserade av själva innehållet i radioförbindelserna.
Jag får för mig att de flesta är blasé på att köra radio och kör radio med ryggmärgen utan att egentligen fundera på varför de kör och vad nyttan egentligen är. Vilka mål finns mer än att fylla loggen med så många anropssignaler som möjligt utan att bekymra sig om vem personen i andra änden är. Man har helt enkelt stängt av den egna hjärnan för inkommande information och tänker inte längre än "-Jag måste köra fler och ju fler desto bättre. Ju kortare QSO desto bättre är det."
Jag har testat min tes på en handfull gamla kompisar som fortfarande kör radio aktivt och faktum är att ingen egentligen kan förklara varför de kör radio och vad det är som är så himla spännande och intressant med att köra. Förklaringarna känns inte trovärdiga. Sanningen är nog den att radiokörandet för många är någon form av konstgjord andning av hobbyn eller omedveten terapi för att hålla sig sysselsatt på ett enkelt beprövat sätt. Man har hållit på i 30-50 år och klarar mentalt inte av att ge upp och kasta in handduken.
Undermedvetet tvingar man sig själv in i knasiga ritualer eller rutiner som att köra minst 1 QSO om dagen, att delta i en meningslös morgonring eller stiga upp kl 04 varje morgon bara för att sedan konstatera - Jo konditionerna till USA på 80 m var jättebra idag också men ingen annan än jag var igång. Det var bättre förr. Nästa morgon samma sak. Få vågar se sanningen i vitögat och en del är nog rädda för sig själv. Så fortsätter vi old timers år efter år utan att dra i nödbromsen och byta inriktning eller slå på hjärnan för att få grepp om vår egen situation.
Att som nybörjare år 2012 försöka nästla sig in i radiohobbyn och få ett meningsfullt utbyte av sakinnehållet i en äkta radioförbindelse ser jag som om inte fullständigt omöjligt, så i alla fall helt osannolikt.
Vilken nybörjare med en nyköpt plastradio och dipolantenn skulle orka att ropa så många CQ på telegrafi som faktiskt krävs för att få ett svar. Bara att lära sig telegrafi och träna upp färdigheten till en användbar trafiktakt är ju för många en totalt omöjlig uppgift. Hur många nybörjare skulle därefter ha kraft nog och vara så motiverade att de fortsätter med att vara aktiva mer än 10 minuter åt gången mer än en dag i veckan innan de stupar av utmattning. Troligen inte en enda, det ligger inte i tiden att vara uthållig vilket är förklaringen till att banden blir allt mer öde.
Så även om det nog finns en och annan motiverad nybörjare som verkligen har intentionerna att ta sig igenom nålsögat så saknas nog tyvärr förutsättningarna som jag ser på saken. Chansen att träffa på en likasinnad nybörjare för att få draghjälp in i hobbyn måste betecknas som noll. Att få kontakt med en typisk halvstressad old timer ger förmodligen inte mer än en kort 5NN TU rapport i utbyte. Old timern är efter många års radiokörning blasé och orkar inte spilla sin dyrbara tid på en nybörjares långdragna ramsor i ett makligt tempo där både namn och QTH förväntas sändas i retur. Fy för den lede vilken seg och tjatig typ tänker old timern. Vad tänker nybörjaren?
Jag upplever att förhållandena är ungefär de samma på telefoni och SSB. De gamla rävarna står för huvuddelen av aktiviteten där allt går på rutin. Samma tid och samma frekvens. Samma samtalsämnen och havregröt. En och annan grön nybörjare ropar ett eller ett par allmänna anrop på en slumpvis vald frekvens som slutar på .000 men har inte den uthållighet som faktiskt krävs för att finna någon likasinnad att prata med. Någon som verkligen har tid och intresse av att prata med en nybörjare. Räddningen för många blir ringarna där mikrofonen skickas runt, runt varv efter varv utan att något särskilt ämne behöver avhandlas utöver de sedvanliga signalrapporterna och anropssignalerna.
Andra räddare i nöden blir tillrättalagda aktiviteter där det inte ställs några krav alls för att kunna delta och där det inte förväntas mer av nybörjaren än att utbyta signalrapporter och ett nummer för naturreservatet ifråga.
/Bengt
