Att göra en Yagi-antenn för 14 MHz är först och främst ett hållfasthetsproblem.
Vill man att antennen ska överleva den första höststormen så finns det inga genvägar.
Den klassiska 3-elementsantennen har en längd (m) på
reflektor = 153/(mittfrekvensen i MHz)
matat element = 144/(mittfrekvensen i MHz)
samt
direktor = 137/(mittfrekvensen i MHz)
Bomlängden bör vara 150/(mittfrekvensen i MHz) för att få största antennvinst,
och elementen således placerade 1/4 våglängd från varandra.
Det är bra ur hållfasthetssynpunkt om alla element görs obrutna genom infästningen i bommen.
Av viktsskäl så rekommenderas också att man bygger en sådan antenn helt i duraluminium,
och lämpliga dimensioner är då:
Bom: 80 - 100 mm diameter , 4 - 6 mm godstjocklek
Element: 30 - 35 mm diameter , 2,5 - 4 mm godstjocklek i mittsektionen,
25 - 30 mm diameter , 1,5 - 2 mm godstjocklek i yttersektionerna
Lämpligen görs elementen med en grövre mittsektion som är drygt halva elementlängden samt klenare rör mot spetsarna. Då får man dessutom justerbara elementlängder "på köpet".
Matningen av antennen sker nog enklast med en "gamma-match" som är en utliggare under det matade elementet som är c:a 10% av det matade elementets längd, och med en diameter av c:a
1/3 av det matade elementets. En variabel kondensator på c:a 200 pF sitter i serie med koaxialkabelns innerledare.
Det här är betydligt lättare att beskriva i en skiss än med ord, så det rekommenderas att
t.ex. ARRL handbokens antennkapitel eller Bill Orr's "Radio Handbook" och "Beam antenna handbook" konsulteras.
Dessa böcker innehåller också detaljerad vägledning med skisser på hur det mekaniska utförandet kan göras.
Vanligen använder man rostfria U-klammor samt fästplåtar av aluminium för att fästa i hop
delarna.
En sådan här konstruktion kommer att ha en stor vindlast, så det är mycket viktigt att alla delar sitter ordentligt
fast så att vibrationspåkänningar inte mattar ut materialet.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
