Varför har vi så bråttom?

[SM4FPD]

Med anledning av tråden ".......de anropsignal".
Tänkte jag att denna fråga, varför har vi så bråttom, är värd en egen diskussion.
Ja varför har vi så bråttom.
Det kryper i kroppen att komma ifrån om det blivit ett QSO, kanske en ring med tre, nej nu måste jag sluta, vad skall jag skylla på QWC, kanske telefonen ringer.
Kanske man inte ens ropar CQ då risken finns att bli sittande i lång QSO.
Är vi livrädda för att kvällen skall försvinna, ta slut.
Vad gör dom istället för att köra ett trevligt QSO färdigt?
Vad är viktigare, plötsligt när QSO börjar bli längre än 5 minuter?

Detta är nog inte ett amatörradioproblem utan ett allmänt problem i samhället.
Man är mijlöskadad av något.

Själv är jag telefonhatare och håller på att gå i bitar varje gång telefonen ringer hemma på kvällen, hoppas det inte är till mig. Givetvis tycker familjen detta är konstigt.
Jobbet och all telefon tar musten ur lusten att prata i telefon på fritiden. så visst är man själv smittad.

Så kanske det finns förklaringar till beteenden på amatörbanden??

Bråttom bråttom, 73 hej då, snabbt som katten.
Hinner jag ha ett QSO?
Nej! inte han igen som pratar så länge.

Man hör till och med radioamatörer som försöker lägga sig till med snabbpratsteknik, de pratar jättefort, för att hinna vad????
Nästan som en New York dialekt

Det finns motsatsen oxo, folk på banden som pratar oavbrutet i kanske 4 timmar.

Varför har vi så bråttom och vad är det som måste göras i stället
Klart att TV drar, och datorn som måste servas under flera timmar varje dag, ominstalaltion, felsökning, formatering, omistallation igen, omstart, derfragmentering, det tar timmar som inte behövdes förr.

Det blir väl bättre sen efter pension.

de
Roy

 

[SM7EQL]

Det finns ett annat fenomen som är värt att notera. Om x-antal personer träffas i klubblokalen kl 19.00 så kan samtalen om ingenting hållas igång c:a 45 min upp till max 1 tim och 30 min. Därefter kan man höra dolda harklingar, en del skruvar lite på sig, rätar upp sig i soffan, några kontrollerar tiden via armbandsklocka eller medhavd mobiltelefon i ett snabbt ökande tempo. Alla väntar på klarsignalen.

En typisk klarsignal är när någon på ett mycket onaturligt sätt, ger tecken på att nu är det dags att gå hem. Alla väntar på varandra och det kan stundtals bli en något dämpad stämning där knappt någon pratar. Och så kommer de förlösande orden alla väntar på. "-Nej, klockan är mycket, det kommer en dag i morgon också, så det är kanske dags att gå hem säger någon.

Puuhhh äntligen en chans att dra iväg. Blixtsnabbt reser sig flera av deltagarna vilket medför att resten känner sig mer eller mindre manade att följa exemplet. På så sätt kan ett klubbmöte avslutas på bara några få minuter och lokalen tömmas. Kvar står odiskade kaffekoppar och smulorna från Wienerbröden får mössen ta hand om. Ungefär som vid en brandövning i skolan.

/Bengt

 

[SM5JAB]

Med anledning av tråden ".......de anropsignal".
Tänkte jag att denna fråga, varför har vi så bråttom, är värd en egen diskussion.
Ja varför har vi så bråttom.
Det kryper i kroppen att komma ifrån om det blivit ett QSO, kanske en ring med tre, nej nu måste jag sluta, vad skall jag skylla på QWC, kanske telefonen ringer.
Kanske man inte ens ropar CQ då risken finns att bli sittande i lång QSO.
Är vi livrädda för att kvällen skall försvinna, ta slut.
Vad gör dom istället för att köra ett trevligt QSO färdigt?
Vad är viktigare, plötsligt när QSO börjar bli längre än 5 minuter?
...

I ett tidigare inlägg eftersökte jag en sammanfattande Q-förkortning edyl som motsvarar den eviga ramsan "TNX QSO GL 73 CUAGN GD DX 73 DROM..." osv. Jag måste säga att rädslan för denna sorts harvande gör att jag undviker QSO emellanåt. Däremot är det ett nöje att sitta halvtimmevis och slösnacka, per morse förstås, om *något väsentligt* (eller i vart fall något gemensamt intresse). Men de som kan diskutera något per morse en längre stund är få och återfinns gärna som medlemmar i FISTS. Men min 80-meters tx à la 1935 med två 807r och lagm chirp har jag haft flera längre QSO:n, med motstationer som vet vad de lyssnar på.

Jag tror att bristen på gemensamma vettiga samtalsämnen är den stora boven i dramat.

 

[SM0RVV]

Detta är nog inte ett amatörradioproblem utan ett allmänt problem i samhället.
Man är mijlöskadad av något.

Själv är jag telefonhatare och håller på att gå i bitar varje gång telefonen ringer hemma på kvällen, hoppas det inte är till mig. Givetvis tycker familjen detta är konstigt.
Jobbet och all telefon tar musten ur lusten att prata i telefon på fritiden. så visst är man själv smittad.

Åh, en själsfrände. Du är inte ensam om de här funderingarna vill jag lova.

Jag har själv också försökt förstå mekanismen eller den dolda drivkraften för just den där krypande känslan du så bra beskriver. Jag kan i de situationerna aktivt tänka att jag inte har någon tid att passa eller något som brådskar. Ändå kommer känslan smygande att jag har bråttom till något annat.

Problemet har nog inte uppstått inom amatörradion. Jag håller med i din gissning att det är något större bakomliggande som är problemet. Kan det vara så att vissa av oss har svårare att byta hastighet mellan jobb och hem?

Jag upplever att det mesta kortas ner mer och mer. Det behöver inte betyda att det samtidigt är stressat eller går för fort. Men ändå är många saker mer "upphackade" i små tidssegment.
Det kanske kommer ur någon slags förhoppning att man blir effektivare ju fler saker man gör samtidigt?
(Jag tror det finns vetenskapliga belägg för att det resonemanget är fel)

Man kan ju inte ens se en hel film i lugn och ro utan att "behöva" titta på nyheterna mitt i filmen. (Gäller TV4 främst)

Roy, du lyfter stora frågor. Men det är kul att resonera runt sådana här "mjuka värden". Vi ser ju tydligt hur det knyter an till vår hobby.

73 SM0RVV

 

[SM4FPD]

Ja detta är stora existensiella frågor av fiosofisk karaktär. Men med våra enkla, men ändå med sunt förnuft späckade hjärnor, kanske vi kan komma en bit in i ämnet ändå.

En intresasant sak är att i dagens reportage på P1 om Nobelpristagarna, så ställdes frågan om vad som gör att ett visst ställe i Englad producerat så många N-pristagare.
Har ni någon speciell maskin, dator eller var frågan.
Nej, hemligheten är fikarasterna, lunchen och teapausen med kompisarna.
Dvs de tog sig tid och med olika åldrar och olika kompetens kom saker fram som annars skulle ha stannat inne i hjärnorna.

Jag brukar säga att en hjärna en ide
Två hjärnor 4 ideer
Tre hjärnor 9 ideer
Fyra hjärnor 16 ideeer
Fler hjärnor = kaos
etc.

Dvs för att vi skall hinna mer, krävs att vi har mindre bråttom, kanske skall vi njuta fram livet? I lagom mak och med eftertanke.
Skall vi skapa mer krävs kanske mer än en egen hjärna som stressar över allt. Skapa mer tillfredställelse.

Dvs långa fina QSO

Själv var jag med när RTTY började komma, och det var då enbart Baudot koden med telexmaskiner som förekom. Fick man QSO blev det långa fina QSO där an berättade om hur man gjort.
Efterhand blev det mer bråttom och man fick tag på mer avancerade telexmaskiner med remsläsare, man kunde stansa en stationsbeskrivning som sprutades iväg i full fart, ingen hade nu tid med pekfingervalsen. Man kände på sig att man måste rappa på och tvingade skaffa en remsläsare själv oxo.
Däremot lärde jag mig att skriva rätt fort på tangentbord, och det gäller ju att rappa på.

Ja hur det går till idag vet vi ju. remsan är ersatt av datorfiler.

Vad är då nästa steg?
En radio på dass vore bra då hinner man två saker. QRV och QWC på en gång.
Vi hör ju att många redan har en rig vid sängen. Dvs QRV och QRTäcke på en gång.
En dator som kör QSO medan man sover? Jag har kört fyra JA tre AU stn. i natt!!!

Nu får vi rappa på lite.....

de
Roy

 

[SM7EQL]

Ang antalet hjärnor inom amatörradion så har det slagits fast att det räcker med en (1) hjärna för att det skall bli total kaos på amatörbanden, så till den milda grad att IARU Region 1 fått upp frågan på sitt bord.

För några år sedan då remote operation blev allt mer vanlig kom en (1) hjärna på det geniala att det gick att prata med sig själv via en egen remote station på en avlägsen plats. På så sätt kunde denna enda hjärna tillgodogöra sig fler poäng än sina medtävlanden i NAC-testen på VHF.

Naturligtvis väckte detta avundsjuka hos andra tävlingsdeltagare som inte hade tillgång till remote stations. Frågan diskuterades vid flera tillfällen bl a vid några Nordiska VHF-möten där diskussionernas vågor svallade.

Ärendet utmynnade i en Proposal till IARU Region 1 mötet Cavtat 2008.

Här saxar jag några stycken ur dokumentet;

".... An interesting aspect of remote operation is: The operator of a remote station is capable of operating two or more remote stations simultaneously!As parts of the exchanged information must be unknown to the counterpart in a QSO, we felt it necessary to state in the contest rules that: “A remote operator cannot work any other station that he/she is operating!” (“The dual brain criteria” - It takes two brains to exchange unknown information!)
In order to accept the use of remote operated VUSHF stations we propose the IARU, Region 1, C5 committee to implement similar rules to the above in the general VHF/UHF/Microwave contest rules."

Som vi kan se så behövs det minst två hjärnor (The dual brain criteria) för att en radioförbindelse skall kunna anses ha ägt rum. Utvecklingen går således framåt. Brått och kreativitet lönar sig inte.

Hela dokumentet finns här


/Bengt