SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Vi som är intresserade av radio kan vara lyssnaramatörer, sändaramatörer eller som jag alltid varit - en radioamatör som har radio som min hobby. Någon utpräglad sändaramatör i sändningsnischen inom radiohobbyn är jag inte även om jag har många radiosändare i radiorummet.
En sak som jag tycker är märklig är att många av de svenska radioamatörerna anger sina anropssignaler i varje S/M-skifte plus att en del säger KAM eller KAAAAM när dom skiftar över. Ibland kallar A på B och om B nu inte svarar så säger A "Ingen förbindelse klart slut" Ordning och reda. Vad betyder KAM / KAAAAM och varför säger dom inte bara ett vanligt obetonat KOM om det nu behövs en övergångssignal. Hur blev O till ett A eller AAAA.
De danska radioamatörerna använder en helt annan i mitt tycke naturligare samtalsteknik. Här används anropssignalerna endast inledningsvis för att markera att man etablerat kontakt, därefter förs ett vardagligt samtal ungefär som det skulle kunna låta i telefon eller vid fikabordet på klubben. Man pratar MED varandra och i stort sett alla använder VOX. Stilen är tillbakalutad och avslappnad. Knappt någon DUBBLAR d v s hamnar i motfas och pratar i mun på varandra. Även i ringar med många deltagare flyter samtalet på utan en massa konstlade märkligheter såsom strikta turordningsregler. När samtalen avslutas så anges anropssignalerna på ett kort och väldigt naturligt sätt - utan att föregås med långa ramsor där motstationen avtackas och det uttrycks stora förhoppningar om att åter mötas på nytt för ett lika trevligt samtal. "Tack för ett fint QSO och det var trevligt att råkas, vi hörs imorgon på samma tid och frekvens som vi använt de senare 30 åren" Nej så säger inte en dansk radioamatör. Danskarna är proffs på radiokommunikation.
När en dansk radioamatör skrattar hörs det tydligt medan en svensk ofta gravallvarlig använder sig av uttrycket EITCH AJ. Uttrycket EITCH AJ är troligen en information till motstationen att det som sagts är roligt ungefär som det burkade skrattet används i de amerikanska såporna så att den måhända tröga studiopubliken fattar vad som är roligt.
De svenska radioamatörerna tycks ha fastnat i en ålderdomlig QSO-form bestående av långa monologer där flera olika ämnen avhandlas i varje monolog. Motstationen eller motstationerna tycks föra noggranna anteckningar om vad som sägs för att när det blir deras tur pricka av listan från punkt 1 och nedåt. Monologerna kan vara upp till flera minuter. Man hör ofta att det den ene just sagt kvitteras av den andre genom att denne repeterar stora delar av informationen. -Ja du säger att du klippt gräsmattan och att det är fint väder. Sedan sa du att du hade fått nya piller som du skulle ta tre gånger om dagen - som sagt. På så sätt står ofta samtalen stilla rent innehållsmässigt. Det sägs väldigt mycket räknat i antal ord men ändå sägs nästan ingenting som är värt att veta.
Jag har många gånger funderat på om dessa svenska radioamatörer använder sina vanliga 600-ohms telefoner eller mobiltelefoner på samma märkliga sätt. Om dom nu inte gör det, varför i hela friden håller man då på som man gör på amatörbanden. Är det något radioamatörerna fått lära sig i början av sin karriär och som nu rotat sig så djupt att det inte går ur eller vad beror detta på?
Danska radioamatörer använder aldrig övergångsordet KAM, KAAAAM eller motsvarande KOM-läte. I stället upphör de helt enkelt att tala när de inte har mer att säga. Den tystnad som då infinner sig tolkas blixtsnabbt av motstationen som att, nu är det är fritt fram att fortsätta samtalet. Om naturliga talpauser uppstår finns alltid någon som lägger in ett ord i laget. Danskarna är synnerligen smidiga i sina samtal. Konversationerna låter fullständigt normala och det är mycket sällan man hör de långa intetsägande hardangerna som svenska radioamatörer omger sig med.
Fenomen med långa monologer där ingenting sägs förekommer mest på 80 m SSB medan uttrycken KAM och KAAAAM nog frodas mest på 2 m FM liksom det hörs på privatradiobanden.
Om vi ser på språkbruket inom amatörradion ifrån den komiska sidan så tycker jag att som lyssnaramatör kan man ha fruktansvärt roligt med bara en mottagare. Tänk vilken guldgruva amatörradio måste vara för språkforskare, psykologistuderande och beteendevetare.
Om vi applicerar den svenska QSO-formen i våra Skype-samtal och inbjuder unga ungdomar att delta i diskussionerna. Hur mossig kommer då svensk amatörradio att upplevas av de unga?
/Bengt
En sak som jag tycker är märklig är att många av de svenska radioamatörerna anger sina anropssignaler i varje S/M-skifte plus att en del säger KAM eller KAAAAM när dom skiftar över. Ibland kallar A på B och om B nu inte svarar så säger A "Ingen förbindelse klart slut" Ordning och reda. Vad betyder KAM / KAAAAM och varför säger dom inte bara ett vanligt obetonat KOM om det nu behövs en övergångssignal. Hur blev O till ett A eller AAAA.
De danska radioamatörerna använder en helt annan i mitt tycke naturligare samtalsteknik. Här används anropssignalerna endast inledningsvis för att markera att man etablerat kontakt, därefter förs ett vardagligt samtal ungefär som det skulle kunna låta i telefon eller vid fikabordet på klubben. Man pratar MED varandra och i stort sett alla använder VOX. Stilen är tillbakalutad och avslappnad. Knappt någon DUBBLAR d v s hamnar i motfas och pratar i mun på varandra. Även i ringar med många deltagare flyter samtalet på utan en massa konstlade märkligheter såsom strikta turordningsregler. När samtalen avslutas så anges anropssignalerna på ett kort och väldigt naturligt sätt - utan att föregås med långa ramsor där motstationen avtackas och det uttrycks stora förhoppningar om att åter mötas på nytt för ett lika trevligt samtal. "Tack för ett fint QSO och det var trevligt att råkas, vi hörs imorgon på samma tid och frekvens som vi använt de senare 30 åren" Nej så säger inte en dansk radioamatör. Danskarna är proffs på radiokommunikation.
När en dansk radioamatör skrattar hörs det tydligt medan en svensk ofta gravallvarlig använder sig av uttrycket EITCH AJ. Uttrycket EITCH AJ är troligen en information till motstationen att det som sagts är roligt ungefär som det burkade skrattet används i de amerikanska såporna så att den måhända tröga studiopubliken fattar vad som är roligt.
De svenska radioamatörerna tycks ha fastnat i en ålderdomlig QSO-form bestående av långa monologer där flera olika ämnen avhandlas i varje monolog. Motstationen eller motstationerna tycks föra noggranna anteckningar om vad som sägs för att när det blir deras tur pricka av listan från punkt 1 och nedåt. Monologerna kan vara upp till flera minuter. Man hör ofta att det den ene just sagt kvitteras av den andre genom att denne repeterar stora delar av informationen. -Ja du säger att du klippt gräsmattan och att det är fint väder. Sedan sa du att du hade fått nya piller som du skulle ta tre gånger om dagen - som sagt. På så sätt står ofta samtalen stilla rent innehållsmässigt. Det sägs väldigt mycket räknat i antal ord men ändå sägs nästan ingenting som är värt att veta.
Jag har många gånger funderat på om dessa svenska radioamatörer använder sina vanliga 600-ohms telefoner eller mobiltelefoner på samma märkliga sätt. Om dom nu inte gör det, varför i hela friden håller man då på som man gör på amatörbanden. Är det något radioamatörerna fått lära sig i början av sin karriär och som nu rotat sig så djupt att det inte går ur eller vad beror detta på?
Danska radioamatörer använder aldrig övergångsordet KAM, KAAAAM eller motsvarande KOM-läte. I stället upphör de helt enkelt att tala när de inte har mer att säga. Den tystnad som då infinner sig tolkas blixtsnabbt av motstationen som att, nu är det är fritt fram att fortsätta samtalet. Om naturliga talpauser uppstår finns alltid någon som lägger in ett ord i laget. Danskarna är synnerligen smidiga i sina samtal. Konversationerna låter fullständigt normala och det är mycket sällan man hör de långa intetsägande hardangerna som svenska radioamatörer omger sig med.
Fenomen med långa monologer där ingenting sägs förekommer mest på 80 m SSB medan uttrycken KAM och KAAAAM nog frodas mest på 2 m FM liksom det hörs på privatradiobanden.
Om vi ser på språkbruket inom amatörradion ifrån den komiska sidan så tycker jag att som lyssnaramatör kan man ha fruktansvärt roligt med bara en mottagare. Tänk vilken guldgruva amatörradio måste vara för språkforskare, psykologistuderande och beteendevetare.
Om vi applicerar den svenska QSO-formen i våra Skype-samtal och inbjuder unga ungdomar att delta i diskussionerna. Hur mossig kommer då svensk amatörradio att upplevas av de unga?
/Bengt
