Det här är något bland de mest missuppfattade saker som finns om antenner.
Ifall jag kunnat debitera 100 kr för varje gång jag har behövt förklara det här med vertikalt
kontra horisontalt på HF och lägre frekvenser skulle jag nog vara förmögen vid det här laget. Det gäller både "på jobbet" och annorstädes. Det verkar som om "skolboksbilden" av vertikalantenners strålningsdiagram har en enastående förmåga att fastna i folks medvetande.
Egentligen är vertikal polarisation bara befogat i ett antal specialfall; främst om man opererar på låga frekvenser och täckningsområdet är definierat som en viss markvågsfältstyrka. Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att skapa markvågsfältstyrkor värda namnet med horisontalpolariserade antenner. Sedan kan fallet med mobilradio på VHF och uppåt också motivera vertikal polarisation.
Även de med ont om utrymme kan använda vertikalantenner.
Man förvånas som sagt lite över hur seglivat detta är.
Erinrar mig i sammanhanget en anekdot om det här med antennernas betydelse för systemlösningars framgång som berättades för mig av dr Brian Austin G0GSF på IEE:s HF-konferens för ett 10-tal år sedan.
När invasionen av Frankrike planerades 1944 så fick de brittiska signaltrupperna uppdraget att göra upp operationens hela signalplan. Den "radiokommunikationsdoktrin" som de hittills använt var primärt uppbyggd på vertikalpolariserad markvågstäckning och användning av låga frekvenser för taktiskt bruk.
Man ansåg att HF-frekvenser över 4 - 5 MHz bara var för strategiska- och långdistansändamål (t.ex. för trafik med flottan och med kolonierna). När omfånget av Operation Overlord stod klart för de inblandade greps man av förtvivlan. Högt räknat skulle frekvensutrymmet bara räcka till en 1/3-del av de nät som skulle behövas för ordergivning, uppföljning och stridsledning. Ett krismöte hölls i Whitehall där man efterlyste åtgärder. Där föreslog en av USA:s representanter att man skulle låta civilister från RCA med erfarenhet av frekvensplanering för mobil HF ta en titt på problemet, och dr Harold Beverage tillsammans med några medhjälpare flögs över.
De planerade om hela upplägget under ett par hektiska veckor under våren 1944, och kom upp med en fungerande signalplan; till lands, till sjöss och i luften.
Beverages angreppsvinkel var att använda de frekvensområden som var bäst lämpade för det givna förbindelseavståndet, och sedan välja antenner därefter. Genom att förlägga RAF:s och USAAF:s markstationer på sådana avstånd från Normandie som var optimala för både dag- och nattfrekvenserna och där använda horisontella dipoler och romber kunde attack- och bombflygets ledningstrafik flyttas upp rejält i frekvens. Ett genomtänkt användande av skipzonen kunde även medge att man utnyttjade samma frekvens till två eller flera olika nät.
Liknande metoder användes för sjöstridskrafterna, och där användes även lägre frekvenser som komplement där yttäckning var nödvändig, och armen använde främst så höga HF-frekvenser som möjligt samt VHF för sin medeldistans- resp. kortdistanstrafik.
Nettoeffekten av detta var att man lyckades med att hantera de enorma kommunikationsbehoven för världens dittills största invasionsarmada med befintlig ombordutrustning men genom att planera om systemen i land, och där använda optimerade frekvensval och antenner. Det kan bara spekuleras i hur det kunnat gå om inte dr Beverage fått sin vilja igenom.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
