Hej,
AM har väl funnits så länge vi haft tillstånd att verka som radioamatörer.
Dessförinnan uppkom AM av de "amatörer" som utvecklade överföring av tal och musik. Kanske 1920 eller även något tidigare.
Bästa 73
sm4anq
Modulationsteorin har anor från 1800-talet.
Sidbandsfrekvenser som en konsekvens av interferenser som uppstår vid "amplitudmodulering" av ljudvågor beskrivs först av fysikern Lord Rayleigh under slutet av 1870-talet i hans arbete "The theory of sound".
Redan 1900 gör radiopionjären Reginald Fessenden lyckade försök med att modulera gnistsändare och senare Alexandersons högfrekvensalternator med användning av Reisz kolkornsmikrofon och senare med magnetiska förstärkare.
I en patentskrift från 1908 av Ernst F W Alexanderson används AM realiserat med magnetiska förstärkare och synkrona demodulatorer med kvicksilvertyratroner för att åstadkomma förstärkare för telefonlinjer eller "överdrag".
Dock finns det ännu ingen teori för hur modulering går till utan det kommer att dröja tills 1915 när Bellbolagets John R Carson publicerar sin patentskrift "Method and Means for Signaling with High Frequency Waves". Där finns teorin för AM(och även SSB) beskriven på sätt som fortfarande känns igen.
AM är länge det enda moduleringsslaget som används praktiskt, men 1922 har samme Carson publicerat en annan uppsats där FM och PM beskrivs matematiskt. Det dröjer dock ytterligare 10 år innan Edwin Armstrong börjar använda FM praktiskt.
Radioamatörer använder AM så fort praktiskt användbara metoder finns för AM-generering, dvs så fort gnistsändarna blivit historia.
Tidiga AM-sändare använder drosselmodulering eller "Heising-modulering" i ett mellansteg samt linjär förstärkning i effektstegen, men på 30-talet slår "klass B-modulering" igenom när Loy Barton 1930 publicerar sin uppsats "A Plate Modulating Transformer for Broadcasting Stations" som beskriver en mycket mer effektiv modulationsmetod.
Inom amatörradion var AM ohotat som telefonimodulering fram till andra halvan av 50-talet när Art Collins börjar producera radiomateriel
för SSB. Flera av Collins apparater saknar AM-läge. Sakta men säkert trängs AM ut och i början av 70-talet är apparater med AM-läge en ovanlighet,mest beroende på brist på efterfrågan samt att AM är besvärligt och ineffektivt att generera med "lågnivågenerering" och linjärförstärkning. De flesta transceivrar saknar AM-läge,som storsäljarna Swan 350/500, HW-100/101, TS-520 och den kanske inte lika storsäljande KWM-2.
Undantagen är främst TR-3/TR-4 och "4-linen" vilka använder controlled-carrier skärmgallermodulering istället för linjärförstärkt AM.
När heltransistoriserade amatörradioapparater börjar komma under slutet av 70-talet så får AM en renässans.
Det är ganska enkelt att införa ett AM-läge när man inte längre behöver bekymra sig om att dimensionera slutsteget efter tillåten anodförlust.
Samtidigt börjar även WARC-banden hamna på bandomkopplarna. Detta blir särskilt enkelt när apparatkonstruktionen bygger på frekvenssyntes och bredbandiga förstärkarsteg.
Slutligen lite om användningen av AM i yrkesmässiga sammanhang.
I mitten av 70-talet gjordes frekvensplaneringen för både HF-flygradio och marinradio om så att AM-kanalerna planerades om till dubbla antalet SSB-kanaler. En övergångsperiod varade till början av 80-talet när AM och SSB kunde användas parallellt.
Den kvarvarande användningen av AM i marinradio var på anropsfrekvenserna 2170,5 och 2182 kHz där fram till 1/2 1999 AM (eller AME/H3E, AM med ett sidband) skulle användas. VHF-marinradio var FM från början.
Flygradion använder AM på VHF, medan AM är den modulering som används för sändning av HF-selektivanrop, SELCAL, i riktningen land-flygplan. Det finns en separat AM-signalväg och detektor i mottagaren. För potentiell samtrafik med äldre utrustning har en HF-flygradio avsedd för trafikflyg (ARINC 719) ett AM-läge även för sändning. Detta har inte använts i "modern tid". Vissa HF-manöverenheter avsedda för militärflyg har även LSB och CW-lägen på sina emissionsväljare.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
