Mäta upp EIRP

SM4FPD

Well-Known Member
Hur gör ni för att mäta upp 15 W EIRP på 5,3 MHz bandet?
Det är ju vad man får köra där.
Andra band för amatörradio är specade med ERP eller pep.
Jag har försökt tolka och fått fram att med kabelförlust och avstämd dipol skall det kunna bli omkring 9 W från sändaren, är det rätt ?


Idag hörde jag en Tysk radioamatör som ropade allmänt anrop CQ 80 CQ 80 en lång tid. Men jag lyssnade på 5360 kHz
Hur katten kan det bli en sådan spurre?
Vad kan han ha för sändare tro med många blandare kanske.
Ett argument för att bibehålla det historiska att mäta frekvens i meter är ju att man skall veta vilket band man är på....
eller är det bra stenåldern?


SM4FPD
 
Hur gör ni för att mäta upp 15 W EIRP på 5,3 MHz bandet?
Det är ju vad man får köra där.
Andra band för amatörradio är specade med ERP eller pep.
Jag har försökt tolka och fått fram att med kabelförlust och avstämd dipol skall det kunna bli omkring 9 W från sändaren, är det rätt ?
Det korta svaret är det kan man inte, i synnerhet inte med radioamatörmedel.

EIRP är ett mått som man använder för jämförelser och för interferensberäkningar.

Formellt sett får man fram detta värde genom att addera antennvinsten i dBi, alltså antennvinsten över en isotrop antenn, dra bort antennverkningsgraden och kabelförlusten och slutligen addera uteffekten i dBW.
Om man gillar att multiplicera så kan man lika gärna använda linjära mått i stället för dB.

Nu är det inte så lätt att få fram de verkliga värdena för varken antennvinst eller antennverkningsgrad, så man blir tvungen att använda "schabloner". En horisontell dipolantenn som sitter mindre än 1/4 våglängd över marken har
en antennvinst i maxriktningen av runt 6 dBi, och en antennverkningsgrad av - 4 dB c:a, lite beroende på marken under antennen. Detta ger en återstående antennvinst av 2 dB, eller en faktor 1,6.
Man får alltså dela 15 med 1,6 och då blir det ungefär 10 W kvar. Kabelförluster kan man bortse från.

Antennverkningsgraden är mycket svår att få en uppfattning om, den kan vara betydligt sämre än detta.
Det finns indikationer på att verkningsgraden hos dipoler i tättbebyggt område ligger runt -10 dB, och då kan man mata in 50 W.

Om man framhärdar med att vilja mäta EIRP blir man tvungen att antingen mäta med en substitutionsmetod, där
man matar in en känd effekt i en antenn med kända egenskaper och sedan mäter upp fältstyrkan i maxriktningen.

Sådant gör man ofta på VHF/UHF för där är det mycket enklare att ordna antenner med kända egenskaper,
eller så mäter man upp fältstyrkan i ett stort antal punkter runt antennen och sedan summerar man effekterna som motsvaras av fältstyrkan. Med ett tillräckligt stort antal mätpunkter får man fram hur mycket effekt som strålas ut från antennen.

Att göra sådana mätningar är mycket svårt, och har många felkällor.
För några år sedan var jag medhandledare av ett examensarbete på Uppsala Universitet om antennmätningar på HF och VHF med drönare. Det visade sig att sådant kräver hundratals mätpunkter på ganska stort avstånd från själva antennen, och man måste även mäta fältstyrkan tredimensionellt. Som biprodukt får man fram antenndiagrammet i tre dimensioner och även verkningsgraden.

När det gäller den tyske amatören så tror jag inte på någon spurious, utan i stället på att vederbörande inte hade glasögonen på sig...
 
Nu är det inte så lätt att få fram de verkliga värdena för varken antennvinst eller antennverkningsgrad, så man blir tvungen att använda "schabloner". En horisontell dipolantenn som sitter mindre än 1/4 våglängd över marken har
en antennvinst i maxriktningen av runt 6 dBi, och en antennverkningsgrad av - 4 dB c:a, lite beroende på marken under antennen. Detta ger en återstående antennvinst av 2 dB, eller en faktor 1,6.
Man får alltså dela 15 med 1,6 och då blir det ungefär 10 W kvar. Kabelförluster kan man bortse från.

Antennverkningsgraden är mycket svår att få en uppfattning om, den kan vara betydligt sämre än detta.
Det finns indikationer på att verkningsgraden hos dipoler i tättbebyggt område ligger runt -10 dB, och då kan man mata in 50 W.
Intressant! Jag kanske glider lite på ämnet men har funderat lite runt det här med antennverkningsgrad. Om man jämför en offsetmatad dipol med en vanlig halvvågsdipol? Kan man ungefärligt uppskatta hur den presterar med samma förutsättningar vad gäller monteringshöjd och markförhållanden?
 
För alla praktiska ändamål är prestanda samma, när antennen sitter lika högt
och över samma mark.

Det som kan skilja är att den offsetmatade antennen är svårare att
mata och att påfrestningarna och därmed förlusterna i en balun ökar påtagligt.
Därför kan det bli lägre verkningsgrad på en sådan jämfört med den mittmatade.
 
Ännu knepigare är det på 2200m då verkningsgraden inte låter sig uppskattas på något enkelt sätt.
 
Tack för bra svar.
Ja 9 W kom jag fram till som sagt, men utan att ta hänsyn till antennverkningsgraden i tättbebyggt område, - 10 dB.

Lite konstigt att man har sådana här krav på radioamatörer, framstår mer som en okunskap i hur man mäter, från myndigheten.


Ang den tyske radioamatören, nej inte har han gjort, eller sagt fel inte, de har ju rätt god kunskap i Tyskland.
Dessutom hördes han på 55,97 meter.
(SM4FPD lite lätt ironisk)

Roy
 
Tyska radioamatörer har betydligt större kunskaper än svenska.
Det råder det inga som helst tvivel om.
Tyskland är, som Horace Engdahl en gång sammanträffade det med, "som Sverige, fast för vuxna".
Den DM-amatör jag korresponderat med på min bästa skoltyska, (Sehr geehrter Herr Koschorreck u.s.w.")
anser dock att det gått utför även där, men inte i samma takt som i SM.

Dock är de ungefär lika gamla som svenska, och i ett "senior moment" eller "altersbedingte gedächtnislücke"
kan man mycket väl tänka sig att någon gjorde ett allmänt anrop på 60 m i tron att apparaten
varit inställd på 80m.
 
Last edited:
Som väl f ö får en att tänka på det något slitna skämtet om tolkningen av "QRG? = Befinner jag mig i närheten av ett amatörband, och i så fall, vilket?"
 
Nu gällde tråden, och min fråga, hur ni, alla radioamatörer, gör för att mäta upp sin EIRP på 5,3 MHz.
Det är ju många SM som kör där inte minst kommun sjöar flora etc jägare.
Vore kul att veta hur ni gör för att efterleva en sådan bestämmelse som PTS har gett oss.
Någon som tar bestämmelserna på allvar?

Nu vet vi i alla fall hur man beräknar det hela teoretiskt, tack KA!

Beklagar att jag försökte vara roligt och ta upp detta med att ropa CQ åttio på 5,3 MHz, jag tänker på det förhistoriska som radioamatörer gör med att mäta frekvens i meter, även av radioamatörer som inte en vet vad meter är, (tum och fot-folket).
Klart att fråga uppstår hur man beräknar våglängden när man anger frekvens i meter, skall det vara kompenserat för våghastigheten eller ej?
Jag får inte ihop det hur jag än gör, 5360 kHz blir ju 55,97 m, ändå ropar man CQ 60.
Samma med 7 MHz, ex 7070 kHz blir 42,433 m, det är ju rundradiodelen som är fyrtio meter.
18 MHz likaså .
Hur räknar man ut för att få de siffror radioamatörer mäter frekvens i?

SM4FPD
 
Som vanligt är detta "tradition".
I amatörbandens barndom, "Hoover-banden" 1924 i USA,
var banden betydligt bredare och man brukade dessutom ange "metertalet" för mittfrekvenser.

Banden var från allra första början:

"160 m" 1,75 - 2 MHz mittfrekvens 1,875 MHz eller exakt 160 m
Ursprungligen hade man föreslagit 1,5 MHz eller 200 m som lägre bandkant.
"80 m" 3,5-4 MHz mittfrekvens 3,75 MHz eller exakt 80 m
"40 m" 7 - 8 MHz mittfrekvens 7,5 MHz eller exakt 40 m
"20 m" 3,5-4 MHz mittfrekvens 15 MHz eller exakt 20 m
"5 m" 56-64 MHz mittfrekvens 60 MHz eller exakt 5 m

1706864019582.png

I den internationella amatörpressen och även i förarbetena till Washington-konferensen 1927
användes dessa begrepp ofta, och blev inarbetade.

Konferensen och även nationella regler kom dock att krympa banden något,
och dessutom fick man 28-30 MHz som då blev "10 m".
Beteckningarna för de lägre levde dock kvar, och praxis hade redan etablerats.

40 m blev speciellt och ett mycket populärt band eftersom det låg mitt i det användbara spektrum vid den
tiden så det var användbart både dagtid och kvällstid. Så populärt att USA-myndigheter inte ville tillåta
telefoni alls i det bandet. I andra länder fanns det inte så många amatörer och där var telefoni tillåtet. Man kan läsa åtskilligt om "fyrtiometerstelefonien" i gamla Populär Radio och QTC.

Genombrottet för rundradio på 40 m kom under spanska inbördeskriget, när båda sidor använde amatörsändare för propagandaändamål och det blev stilbildare. Andra länder började också sända i och kring bandet.

Efter kriget krympte 40 m-bandet ytterligare i Region 1 och Region 3 till 7000-7150 kHz och den övre banddelen 7150-7300 kHz delades mellan rundradio och amatörradio i Region 2. Efter mycket funderingar och för att försöka få bort rundradiosändarna kom till sist USA-myndigheter att tillåta även telefoni mellan 7200 och 7300 kHz med början 1953.

Slut på dagens föreläsning för moderna historielösa radioamatörer.
 
Jag hade nog gjort som AOM föreslog, ta några teoretiska siffror, approximera loss, mät eller approximera kabelloss. Sedan backar man av några dB till man känner sig tillräckligt säker med marginalen. Att mäta upp detta med bredbandig fältprob kommer inte att gå. Man kommer att vara för nära och på fel ställe och vara för bredbandig.

Formellt sett får man fram detta värde genom att addera antennvinsten i dBi, alltså antennvinsten över en isotrop antenn, dra bort antennverkningsgraden och kabelförlusten och slutligen addera uteffekten i dBW.
Antennvinsten i dBi innehåller väl normalt både direktiviteten och antennensverkningsgrad?
Men pratar vi om beräknad teoretisk ideal antennvinst utan markförhållande då behöver det tas med.
 
Jag hade nog gjort som AOM föreslog, ta några teoretiska siffror, approximera loss, mät eller approximera kabelloss. Sedan backar man av några dB till man känner sig tillräckligt säker med marginalen. Att mäta upp detta med bredbandig fältprob kommer inte att gå. Man kommer att vara för nära och på fel ställe och vara för bredbandig.


Antennvinsten i dBi innehåller väl normalt både direktiviteten och antennensverkningsgrad?
Men pratar vi om beräknad teoretisk ideal antennvinst utan markförhållande då behöver det tas med.
Det skulle ha stått "direktivitetsvinsten", men man brukar oftast anse att "antennvinst" är samma som "direktivitet",
vilket man kan göra när antennen sitter långt från marken räknat i våglängder
och när den har låga resistiva förluster.

När man använder antenner där närfälten kommer att delvis absorberas av en förlustbehäftad omgivning,
som t.ex. en HF-dipolantenn som sitter nära marken måste man behandla antennverkningsgraden separat.
 
Last edited:
Back
Top