När skiten träffar fläkten, vem hjälper och hur?

Jag tror att det mesta och nödvändigaste sambandet i ett krisläge kommer att behövas på lokal nivå som SEK berör i sitt tidigare inlägg.
Kortvåg som många av oss har kommer inte vara det dominerande utan snarare VHF/UHF-stationer och många av dem.
Flera kommuner i Västra Götaland köper in och utrustar kommunens bilar och kontor med VHF-stationer i väskor med batteri för att hemtjänst och sjukvård skall fungera. Vi amatörer kan vara mentorer i uppbyggnaden men sedan är det berörd personal som skall kommunisera på samma sätt som de gör nu över telefon.
Att preppa hemma är en skyldighet vi har tycker jag, inte för att sitta i ett mörkt hörn och uggla i skenet av värmeljus utan för att vi som jobbar skall kunna gå till våra jobb. Att blåljuspersonal, bilmekaniker, vårdbiträden, dagispersonal, lärare och många andra yrkesgrupper kan ta sig till jobbet och köra på som vanligt så gott det går är nödvändigt och då behöver de vara mätta och må bra.
Fungerar inte det och alla sitter hemma och fryser stannar hela vårt samhälle.
Se till att ha värme, mat, vatten och batteri till radion hemma för minst en vecka.
Prepping är inte bara en personlig förberedelse, det är en samhällsskyldighet.
 
Det var sådant som vi fick klart för oss i det militära. Radioamatörerna hade inte något att bidra med. Istället krävdes extra resurser för att få dem att rätta in sig i ledet och lära sig de militära trafikmetoderna och enbart öva dessa och inga andra hemmagjorda.
Det håller jag inte alls med om. Trafikmetoderna var det lilla problemet. Det stora problemet var att få folk utan rutin att ta emot och sända under stress och i störande miljöer och ställa in utrustning. Vi var tre amatörer med många års erfarenhet på en radiobuss och några stycken nybörjare och det var en himmelsvid skillnad hur vi klarade av ett samband jämfört med dessa.
 
Vi var tre amatörer med många års erfarenhet på en radiobuss och några stycken nybörjare och det var en himmelsvid skillnad hur vi klarade av ett samband jämfört med dessa.
Nog helt riktigt när det gäller telegrafi på 60- och 70-talen. Vi var två drivna radioamatörer 1971/72 i min Ra 620 buss med god KV-vana och en telegrafist som bara lärt sig morse i lektionssalen på S2. Han hade väldiga problem med att hantera mottagaren och det gick ganska knackigt att ta emot pga störningar m m.

Jag tänkte nog mer på det faktum att modern sambandstrafik i detta sekel handlar om antingen telefoni med en kanalradio eller digitala NVIS-överföringar på KV med nån dator i centrum. Inte helt övertygad om att en typisk radioamatör skulle skilja sig så mycket från en icke amatör där båda fått ungefär samma utbildning.
 
Se till att ha värme, mat, vatten och batteri till radion hemma för minst en vecka.

Just precis. Det är här det måste börja och om man inte redan ingår i en organiserad verksamhet eller inte önskar vara med i en sådan så finns alltid möjligheten att på ad hoc basis ev tillsammans med några grannar hjälpa till med något lokalt i det närmaste grannskapet. Kruxet med alla sådana här diskussioner är att ingen kan veta hur en verklig kris kan komma att utspela sig, om den ens kommer eller vilka speciella resurser som i så fall behövs. Man kan rimligen inte planera för alla tänkbara scenarion utan bara för de mest sannolika. Fokus i sådana här diskussioner ligger ofta på att man vill planera för insatser i samband med elavbrott efter storm eller olyckor etc.

Men det kan ju bli aktuellt med helt andra sorters hot som t ex koordinerade cyberattacker på känslig infrastruktur för telekommunikation eller annat sabotage inte kan uteslutas. Alltså att hela samhället bryter samman. Allt är beroende av Internet i någon form. Planerade stopp i livsmedelsdistributionen är tänkbart. Bomber och framryckande förband känns mindre troligt, och om det skulle bli aktuellt så får alla fullt upp med att försöka ta hand om sig själv och sina närmaste. Skydd över huvudet, värme, mat och vatten plus ev en radio för en period är absolut minimum.
 
Man läser ibland om organisation av radiosamband, sätta upp repeternätverk mm. bland radioamatörer. Jag får dock känsla att det i första hand är tekniskt intresse som styr detta. När tekniken fungerar, så kanske det inte är lika intressant för en del. Sådana hjälporganisationer måste fungera och öva ständigt, i åratal. Kanske sker det. Jag har dålig koll.
 
Det känns lite som att det är åtminstone 4 olika spår i den här diskussionen.
1. Vad kan radioamatörer hjälpa till med i en samhällskris, på ett personligt plan?
2. Vilka frivilligorganisationer kan finnas, som kan "samla upp" dem, som vill hjälpa till?
3. Vilka organisatoriska enheter finns redan i samhället för att hantera kriser och vad gör de?
4. Vad kunde vi ha gjort annorlunda för 50 år sen, för att inte hamna i det nuvarande sårbara läget?

Och det är svårt att hålla isär frågeställningarna...

Jag har för mig att jag läste i media om försök med mobila "trygghetspunkter" i utsatta samhällen, med tillgång till elkraft, vatten etc, och att sådana kunde upprättas med hyfsat kort varsel om ett område skulle ha blivit isolerat. En utveckling av den tanken, med en flexibel kommunikationsdel inbyggd i "punkten", skulle ju kunna vara en variant på hur man anordnar basal kommunikation mellan platser under en period då de ordinarie näten behöver lagas. Detta kanske inte skulle vara nåt som kräver en massa frivilliga radioamatörer, men att det finns olika sätt att angripa en "krissituation" är väl rätt klart...
 
Detta kanske inte skulle vara nåt som kräver en massa frivilliga radioamatörer, men att det finns olika sätt att angripa en "krissituation" är väl rätt klart...

Ja jag ser på saken på liknande sätt som du. Men jag tror att misstaget som många gör är att per automatik höja upp hela gruppen "radioamatörer" till skyarna som unika med speciella egenskaper och kompetenser men som de betraktat som grupp tyvärr inte har i verkligheten. Helt klart är emellertid att det bland gruppen radioamatörer finns duktigt folk med många olika typer av expertkompetens precis som det finns inom andra intressegrupper som sysslar med annat än amatörradio som hobby.

Några sådana s k expertkompetenser kan vara att förstå hur radionät byggs upp, fasta såväl som tillfälliga beroende på situation. Sådan kompetens finns dock även inom företag som till dagligdags sysslar med projektering, planering och uppbyggnad av trådlös infrastruktur, allt från vanliga landstäckande mobiltelefonnät till mindre mer lokala kommunikationssystem. Några av de anställda i sådana företag är med hög sannolikhet även radioamatörer. Men om man är radioamatör eller inte har nog ingen avgörande betydelse i det stora hela. Det handlar mer om vad den enskilde kan, vill och kan bidra med. De som har tid och intresse kan på ett eller annat sätt bidra genom att arbeta frivilligt utanför sin ordinarie arbetstid, antingen helt händelsestyrt ad hoc ensamma eller i små grupper eller i mer organiserad form som inom t ex FRO med löpande utbildning och övningar.

Alla radioamatörer är inte användbara för alla sorters uppdrag och arbeten. Man kan tänka sig att flertalet radioamatörer liksom andra icke radioamatörer i samhället skulle anställa mer skada och oreda än nytta i ett tänkt krisscenario. Ett mindre antal i gruppen radioamatörer skulle säkert kunna bidra mer konkret och bli en viktig resurs. Några genom att ingå som operatörer i sambandsgrupper och andra för att upprätta stationsplatser, montera antenner, ordna med reservkraft, underhåll och få systemen att fungera på en teknisk nivå. Operatörerna vare sig de är radioamatörer eller inte behöver utbildas på handhavandet av sin utrustning och om det gäller att förmedla meddelanden lära sig rutinerna för detta.

Men det riktigt svåra i allt detta är att planera för en kris som vi inte har en aning om hur den kommer att utspela sig, om den kommer och i så fall var och hur länge den varar eller vad den leder vidare till. Det enda vi kan vara 100% säkra på är att planeringen måste börja med att se till att man själv har tak över huvudet, värme, mat och vatten en vecka eller några år eller ännu längre. Vem kan svara på sådana frågor?
 
Jag skulle vilja ställa frågan: Vad kan vi lära oss av Ukraina?
Där finns ju faktiskt någon form av facit. Det lilla jag vet är att Starlink har spelat en mycket stor roll. Och om man under Bosnienkriget för 30 år sen fick rapporter i nyheterna från radioamatörer via HF och från journalister via satellittelefon så ser vi idag mobilfilmer från enskilda soldater och privatpersoner.
 
Jag tror det finns mycket att lära av kriget i Ukraina. Både vad gäller hur hårt drabbat folk agerar/reagerar och vilka system som kan vara till hjälp och liknande. Vad gäller just Starlink har jag inte kunskap nog att kommentera, men ett system som är superintegrerat med allt annat som har med internet att göra, och som dessutom verkar styras av en ekonomisk envåldshärskare utan mätbar moral, gör mig en smula ...fundersam. Det vill ju till att man tillhör rätt kompisgäng, verkar det.
 
Men jag tror att misstaget som många gör är att per automatik höja upp hela gruppen "radioamatörer" till skyarna som unika med speciella egenskaper och kompetenser men som de betraktat som grupp tyvärr inte har i verkligheten. Helt klart är emellertid att det bland gruppen radioamatörer finns duktigt folk med många olika typer av expertkompetens precis som det finns inom andra intressegrupper som sysslar med annat än amatörradio som hobby.
För att upprepa mig något så är detta precis vad det handlar om.
Det finns ett helt spektrum av kunskaper och färdigheter inom amatörradiorörelsen,
från "experter" till "totalt okunniga", och det är ett missgrepp att sprida intrycket att "radioamatörer"
är någon form av patentmedicin för att reparera avbrutna kommunikationer.

Dessutom förstärker detta bilden av att radioamatörer överskattar sin betydelse och lever i det förgångna.
Under amatörradions storhetstid på 1950/60-talen så var bilden helt annorlunda;

- "vem som helst" fick inte ett certifikat
- proven var ganska svåra
- det krävdes telegrafikunskaper
- en urvalsprocess gjorde att kvaliteten upprätthölls
- sambandsdoktrinerna i resten av samhället som t.ex. militär och räddningstjänster liknade amatörradion


Sammantaget var "genomsnittsamatören" en man "i sina bästa år", vanligen med någon form av teknisk utbildning
som var kompletterad med militär sambandsutbildning samt tillhörde samhällets bildade klasser.
Kort sagt, en elit, vilken kunde erbjuda motprestationer ungefär i nivå med användarnas förväntningar.

Men redan då gick nog "Pareto-fördelningen" eller "80/20-principen" att tillämpa, 20 % av amatörerna stod för 80% av kunskaper och "samhällsnytta", men från en betydligt högre nivå än i dag.

Dagens "80/20-princip" som kanske t.o.m. är en "90/10-princip" utgår från en mycket lägre nivå från början, initierat av kravsänkningna under 70/80-talen, vilka kulminerade vid millenieskiftet och årtiondet före och efter. Under en lång tid delades fulla amatörradioprivilegier ut efter en endast symbolisk examination, så det har uppstått en situation där kanske 80% kan extremt lite och varken kan eller vill förkovra sig, och 20% något i stil med nybörjarna under 50/60-talen.

Problemet ligger i att amatörradion under en lång tid försökt "intressera de ointresserade", vilket är direkt kontraproduktivt, Detta har skett genom att gradvis sänka kraven i tron att sänkta krav automatiskt skulle leda
till ökat inflöde. Erfarenheten har visat att det inte fungerar på det sättet. "Ointresserade" tappar lika fort intresset för amatörradio som det tog att gå kursen. Ett "instegscertifikat" med ytterligare sänkta krav kan inte märkbart förbättra situationen.

Jag skulle vilja ställa frågan: Vad kan vi lära oss av Ukraina?
Där finns ju faktiskt någon form av facit. Det lilla jag vet är att Starlink har spelat en mycket stor roll. Och om man under Bosnienkriget för 30 år sen fick rapporter i nyheterna från radioamatörer via HF och från journalister via satellittelefon så ser vi idag mobilfilmer från enskilda soldater och privatpersoner.

Både Ukraina och Gaza visar på att moderna masskommunikationer som t.ex. 3G/4G mobilnät och satellitterminaler
har en mycket hög motståndskraft genom att de medger maskformighet på ett helt annat sätt än traditionella telenät. Detta är en mycket viktig lärdom, men något som "systemarkitekter" vetat om ganska länge.

Dock så finns det aspekter på detta som har med "rådlghet" att göra. När man själv inte råder över
hur infrastruktur och systembygge har gjorts och vilka prioriteringar som gjorts, blir man helt utlämnad
till de, ofta utländska, krafter som kontrollerar dem. Av denna anledning bör samhällskritisk infrastruktur
vara statliga monopol.
 
Jag tycker att man missar en dimension...

Jag har vid ett par tillfällen varit behjälplig hos ett antal Länsstyrelser och kommuner när man resonerat runt krissamband i olika former. Tämligen tydligt är att de chefer som skall stödjas av ett ev. krissamband inte förstår hur liten informationsmängd som kan överföras via det som kan erbjudas, dessutom har dessa chefer vanligtvis ingen kunskap om hur den mycket begränsade information som finns kring skall hanteras och väljas ut, vad som är viktigast och vad som kan vänta etc.

Eftersom bristerna hos organisationen/cheferna är så stora är det ett större problem än "våran" kompetens. Jag förstår (så klart) att jag generaliserar väldigt mycket och att självklart finns flera fantastiskt lyckade exempel, men det är i regel inget annat än guldkorn i vardagen när man granskar resultaten.
 
Tämligen tydligt är att de chefer som skall stödjas av ett ev. krissamband inte förstår hur liten informationsmängd som kan överföras via det som kan erbjudas, dessutom har dessa chefer vanligtvis ingen kunskap om hur den mycket begränsade information som finns kring skall hanteras och väljas ut, vad som är viktigast och vad som kan vänta etc.
Det här är ett mycket förbisett problem.
Ska man använda "thin-route system" till något meningsfullt blir man tvungen att
behärska tre svåra konster;

1. Kunna fatta sig kort
2. Kunna prioritera
3. Kunna göra meningsfulla bedömningar på knapphändig information

Ingetdera behärskas av "Nintendo-generaler".
 
Om krisen / kriget kommer, vilka frekvenser tar staten tillbaka och vilka får vi behålla?

Vi kanske sitter där med vår kunskap och utrustning men inga frekvenser…
 
Det enkla svaret är att "det vet vi inte".

Om det blir krig kommer sannolikt all amatörradioverksamhet att förbjudas, enligt
stadgandet i LEK 1 kap §§ 11 och 12.
Där ges regeringen rätt att utfärda särbestämmelser för all spektrumanvändning.
Att förbjuda amatörradiotrafik syns vara ett naturligt inslag i sådana bestämmelser,
och kanske även att inskränka tillgången till mobilnäten för civilister.

Däremot så skulle en "kris" vara ett mer odefinierat tillstånd.
Veterligen har aldrig frågan prövats, så något juridiskt bindande svar kan inte uppbringas i dag.
Sedan kan man tänka sig att någon form av undantagstillstånd kan införas utan att något krig brutit ut,
och då blir detta en fråga om hur lagarna kommer att tolkas i just det läget.

Ett undantagstillstånd skulle vara något extraordinärt oavsett, och då får "lagarna" en
ganska underordnad betydelse. Man kan t.ex. tänka sig att det blir upplopp och politiskt betingade
oroligheter i ett krisläge, och att myndigheterna då vill stoppa användningen av privat radiomateriel.

Eftersom myndigheterna oavsett kommer att ha en "pragmatisk inställning" till vad som skulle vara "lagligt" eller inte i en pressad situation kan man mycket väl tänka sig ett beslag av all amatörradiomateriel ifall omständigheterna skulle motivera ett sådant. Att hävda att ett sådant beslag skulle vara "olagligt" skulle väga mycket lätt ifall
beväpnade gendarmer skulle bulta på radioamatörens dörr en tidig morgon...
 
Back
Top