VAd är det svåraste en radioamatör kan ge sig på?

[SM0AOM]

1928 tror jag inte Pi-filtret användes som anpassningsenhet i sändare till antennen. Då gällde, enligt gamla handböcker, parallellresonanskrets med link till antennen. Pi-filtret i slutsteg verkar ha kommit i bruk på 50-talet.

Rörslutsteg i kilowattklassen är fortfarande populära i dag och lever vidare hand i hand med transistoriserade motsvarigheter.
En fördel med rörbestyckade slutsteg är att dom är lättare att reparera. (Kanske en vanesak?) Många anser också att ett rörslutsteg har mindre distorsion och går mera linjärt.

73
Bengt SM6APQ

Pi-filtret blev populärt i sändarslutsteg på 40-talet när TVI blev en faktor att räkna med. Genom att det har en inbyggd lågpassfilterverkan så är det lättare att handskas med övertonshalten. Som antennanpassare kom det i bruk under 30-talet, och populariserades av Art Collins. Det fick därför ofta heta "Collins-filter" i samtida litteratur.

Det är betydligt lättare att göra ett linjärt rörslutsteg än ett transistoriserat, och detta beror på att rör dels har högre impedanser som inte är utstyrningsberoende, dels arbetar med större amplituder på spänningar samt har en mer linjär överföringsfunktion från början, det behövs alltså inte lika mycket motkoppling för att förbättra distorsionsegenskaperna.

Om man graderar linjäritetsegenskaperna hos effektförstärkare så kan man grovt göra denna indelning från sämst till bäst;

- Bipolära transistorer med 12V matningsspänning ("plastradio")
- FET:ar med 12 - 28 V (modernare "proffsradio"; ARINC 719, Marconi-Selenia)
- Bipolära med 50 V (Collins HF-80, SRT SSA400 och SSA1000)
- Elektronrör utan HF-negativ återkoppling (Katodjordat slutsteg)
- FET:ar med 50 V (Collins PA-2220A, SRT SSA1020)
- Elektronrör med HF-negativ återkoppling (Gallerjordat slutsteg; Collins 32S-3, Collins 208U-10 och HF-8022)
- FET:ar med aktiv linjärisering (ADAT)
- Elektronrör med HF-negativ återkoppling och aktiv linjärisering (Telefunken)

Skillnaderna inom de 3 - 4 bästa rör sig om ett ensiffrigt antal dB.

Amatörradiomateriel har utmanande dåliga distorsions- och brusegenskaper.
Grannkanalundertryckningen överstiger sällan 40 dB i den första grannkanalen och 50 dB i den andra mätt med statisk 2-tons utstyrning. Med telefoni och allting vridet "i botten" kommer ALC-moduleringen att försämra dessa värden ytterligare. Yrkesradioanvändare accepterar inte sådana prestanda, utan där siktar man på minst 50 dB i första och 60 - 65 dB i den andra grannkanalen vid SSB-telefoni.

Detta är förvisso ingen nytt problem, när SM5HP och SM5QA testade 144 MHz-transceivrar i QTC under 70-talets andra hälft fann de att bandbredden vid - 20 dB punkterna för det utsända spektrat vid full utstyrning var ungefär samma för SSB som för FM.

Dessutom är alltför många "plastradioapparater" dåligt utformade när det gäller brus från signalkedjan. Ingen bandbreddsbegränsning finns i steg som kommer efter SSB-generatorn vilket medger att en "brustrumpet" som endast faller av långsamt kommer att finnas runt mittfrekvensen.Brusets amplitud kommer att variera med utstyrningen av sändaren.

Sådant ger upphov till grannkanalstörningar av en besvärlig natur vilka har samma yttre förlopp som en "dålig mottagare" och därför ofta förväxlas med detta.

Rob Sherwood NC0B har studerat detta noga, och hans slutsats är att mottagarna numera, även i ganska billiga radioapparater, är c:a 20 dB bättre än sändarna. De höga (och dyra) mottagarprestanda som leverantörerna använder som försäljningsargument är därför skäligen betydelselösa i dagens praktiska trafiksituationer.

Jag har själv haft många tillfällen att jämföra både enklare och mer avancerad radiomateriel med användning av olika testmetoder, och min erfarenhet är att det som ger de renaste signalerna med "minst ansträngning" är elektronrörsbestyckad materiel. En Collins KWM-2A eller 32S-3 "barfota" eller med ett motkopplat slutsteg efter har en 2-tons mätt grannkanalundertryckning som ligger på minst 50 dB, jämfört med högst 30 dB för en genomsnittlig amatörradiotransceiver med 12V matningsspänning.

Ska man förbättra grannkanalundertryckningen ännu mera behövs extremt rena styrsändare och sedan även effektförstärkare med låg distorsion.

När jag kör 200 W PEP med kombinationen Telefunken S/Steu 1370A och PA:t TMC PAL-500 med 2 motkopplade 4CX350A får jag en grannkanalundertryckning mätt med brusutstyrning på mellan 65 och 70 dB, vilket är ungefär så mycket som dynamiken i mätningarna medger.

Collins HF-80 och SRT SSA1020 ger runt 60 dB under samma förhållanden.
Den form av ALC som används i amatörradiomateriel försämrar saken ytterligare. Rätt använt, som t.ex. hos Collins, förhindrar ALC att enstaka taltoppar överstyr sändarkedjan. Där används inte ALC för att försöka höja medeleffekten påtagligt vilket annars obönhörligen ger ökad distorsion och sämre grannkanalundertryckning.

Några bilder sist i högervarv uppifrån:
Brusspektrat nära mittfrekvensen för en "vanlig plastradio" och för K3
IM-spektrum för Collins 32S-3
IM-spektrum för "plastradio"
Dessa bilder kommer från Rob Sherwoods web-site
Egna mätningar av toppvärdes- och medelvärdesbildat spektrum för Collins KWM-380. Där används ALC till vad den är avsedd för.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM3GUJ]

.
.
.
Några bilder sist i högervarv uppifrån:
Brusspektrat nära mittfrekvensen för en "vanlig plastradio" och för K3
IM-spektrum för Collins 32S-3
IM-spektrum för "plastradio"
Dessa bilder kommer från Rob Sherwoods web-site
Egna mätningar av toppvärdes- och medelvärdesbildat spektrum för Collins KWM-380. Där används ALC till vad den är avsedd för.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

Intressant Karl-Arne!
Men jag fick lite problem med att para ihop bilderna och den förklarande texten. Visar bägge de två sista bilderna "IM-spektrum för "plastradio""?

Jag har också funderat lite kring dessa moderna KV-transcievrar med storlek som en bilradio. Har man inte fuskat en hel del där med (lågpass-)filtren före antennen?
73
Rolf SM3GUJ

 

[SM0AOM]

Det kan vara lite förvirrande..

De tre första bilderna visar i tur och ordning brusspektra från FT-1000 och K3, där K3 har det smalaste, statiskt IM-spektrum från Collins 32-S3, statiskt IM-spektrum från en halvledarbestyckad transceiver (okänt vilket fabrikat).

Den sista bilden med blå bakgrund visar både det momentana och det långtidsmedelvärdesbildade spektrat från en Collins KWM-380 SSB-transceiver där P1 fått gå igenom signalkedjan i flera minuter.

Det som man ser tydligt är hur stor skillnaden blir mellan topp- och medeleffekt vid talutstyrning.

Collins använder ALC till det är avsett för, så splatter i grannkanalerna orsakat av ALC-modulering är litet jämfört med andra tillverkare.

Grannkanalundertryckningen ligger på c:a 50 dB i den första grannkanalen vilket är ett bra värde för amatörmateriel.
Det märks att Collins är stort på bl.a. HF-flygradio.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM3GUJ]

Det kan vara lite förvirrande..

De tre första bilderna visar i tur och ordning brusspektra från FT-1000 och K3, där K3 har det smalaste, statiskt IM-spektrum från Collins 32-S3, statiskt IM-spektrum från en halvledarbestyckad transceiver (okänt vilket fabrikat).

Den sista bilden med blå bakgrund visar både det momentana och det långtidsmedelvärdesbildade spektrat från en Collins KWM-380 SSB-transceiver där P1 fått gå igenom signalkedjan i flera minuter.

Det som man ser tydligt är hur stor skillnaden blir mellan topp- och medeleffekt vid talutstyrning.

Collins använder ALC till det är avsett för, så splatter i grannkanalerna orsakat av ALC-modulering är litet jämfört med andra tillverkare.

Grannkanalundertryckningen ligger på c:a 50 dB i den första grannkanalen vilket är ett bra värde för amatörmateriel.
Det märks att Collins är stort på bl.a. HF-flygradio.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

Tack för svaret Karl-Arne!
Bilderna visar ju tydligt att det kan skilja en hel del mellan olika fabrikat på signalkvaliteten. Man kanske inte heller kan säga att den dyraste alltid är bäst, eller hur är det med prisbilden mellan FT-1000 och K3?
73
Rolf SM3GUJ

 

[SM6FUD]

Jag har en kamrat som spelar långgolf. En förhållandevis dyr och intensiv sysselsättning. Han berättar för mig att han har klubbkamrater som har dyrbara klubbor men knappt aldrig spelar. De kan det mesta om kvalitet och hur man ska bära sig åt. Att de själva inte ägnar sig särskilt mycket åt själva utövandet ser de som mindre viktigt eftersom de säger sig att faktiskt veta det som är viktigt.
Min kamrat spelar. Han har medelmåttiga klubbor och övrig utrustning. Det mesta har han haft sedan han började i tonåren (han blir 60 år ganska snart). Han har endast 4 i handikapp vilket ligger näst intill proffsen. Han spelar därför att det är kul och de människor han träffar är trevliga. Han har spelat på i stort sett alla banor i Sverige och även utomlands. De kloka, de som inte spelar så mycket, de finns överallt säger han. Han vet inte vad de har i handikapp. De berättar inte det tydligen.

Alltsammans påminner väldigt mycket om amatörradio, inte sant?

73 - Bengt SM6FUD

 

[SM3BDZ]

En intressant, kul och välskriven betraktelse!
I många fall är säkert analogin helt uppenbar, fast det kan även vara så att den haltar i andra fall, då jag i huvudsak ser två huvudgrenar, eller stamträd om man så vill, inom amatörradiohobbyn. Den kommunikativa och den tekniska.

Ibland utgår dessa stammar från samma rot och har sitt grenverk sammanflätat, fast oftast står de något skilda åt.

Den kommunikativa intressestammen ägnar sig i första hand åt kommunikation. Naturligtvis. Sen kan det vara ragchew, DX, contest, eller annan trafik.

Den tekniska intressestammen ägnar och intresserar sig i första hand åt/för tekniken. Naturligtvis. Då blir trafiken mer en metod att verifiera tekniken! Proportionerna kan givetvis variera över ett rätt så brett område.

Att en golfspelare skulle intressera sig enbart för tekniken att ta fram klubbor med olika utforming, liksom att själv tälja till och förfärdiga dylika, ter sig dock lite långsökt...

Här är det kanske så att själva ägandet och statusen i detta, har en mer central roll än själva spelandet. Och det kan nog även gälla för en del utövare av vår hobby!

73/Lasse

 

[SM4FPD]

Så något av det svåraste en radioamatör kan ta sig för är att minska oönskad bandbredd på sin SSB-sändare.
Ja det kan man nog hålla med om, men jag har aldrig sett några krav, riktade till tillverkare, inte ens ARRL ställer krav eller ens testar detta.
Och då menar jag testar ALC orsakat splatter som ofta är större än distorsionen.
Dock verkar ju ARRL vara mycket partiskt för "made in the USA" grejer.
Få skulle nog betala för detta.

Oavsett det så lär vi behöva renare sändare sen, i framtiden, när alla andra störningar på banden är borta. Dvs när Plasma TV, hackade nätdelar, nätledningaskommunikation, hackde LED-lampor, elektroniska äggvispar, ja helt enkelt när vi kan höra atmosfärsbruset igen. När vi kan höra radioaamtöre med mer än 10 dB S/N. Sen när allt är bättre. Då finns oxo chans att höra orenheterna från andra radioamatörer som splattrar.

Idag är nog en av de svåraste saker en radioamtör kan ge sig på att avstöra eget bo och grannskapet från störningar.
Många radioamatörer har gett upp av dessa skäl till.

Givetvis skall man hålla sändaren ren och splatterfri i alla fall.
Det ingår ju i hobbyn, eller bör ingå, att optimera sina apparater.
Det kan ju bli störningsfritt i framtiden.

de
Roy

 

[SM7TLH]

>Oavsett det så lär vi behöva renare sändare

Jo tjena, jag minns att den IC-725[1] vi hade på regementet totalt störde ut mottagningen på den Ra 195 som var andrastation under en längre övning förra årtusendet. Det räckte med att gå över i sändningsläge (utan bärvåg) för att lägga en brusmatta över närliggande frekvenser.

AOM m.fl. : får man be om en utläggning om vilka designval åstadkommit kvalitetsskillnaderna mellan apparaterna ovan?

[1] ... vilket inte hindrade mig från att köpa en sådan, och den är fortfarande i trogen tjänst efter många år.

 

[SM0AOM]

Jag utgår från att det är denna sammanställning som avses:

- Bipolära transistorer med 12V matningsspänning ("plastradio")
- FET:ar med 12 - 28 V (modernare "proffsradio"; ARINC 719, Marconi-Selenia)
- Bipolära med 50 V (Collins HF-80, SRT SSA400 och SSA1000)
- Elektronrör utan HF-negativ återkoppling (Katodjordat slutsteg)
- FET:ar med 50 V (Collins PA-2220A, SRT SSA1020)
- Elektronrör med HF-negativ återkoppling (Gallerjordat slutsteg; Collins 32S-3, Collins 208U-10 och HF-8022)
- FET:ar med aktiv linjärisering (ADAT)
- Elektronrör med HF-negativ återkoppling och aktiv linjärisering (Telefunken)

Det är ganska vanskligt att försöka hänga över axeln på konstruktörerna, men man kan ge följande allmänna resonemang;

Radiosändare med 12V bipolära transistorer är mycket svåra att få en bra linjäritet hos, eftersom utstyrningsområdet är litet, och man uttömmer snabbt möjligheterna till motkoppling i linjäritetsförbättrande syfte. Dessutom gör den krökta överföringsfunktionen att högre ordningens IM-produlkter framträder tydligare.

FET:ar har bättre linjäritetsegenskaper, men man utnyttjar dessa inte fullt ut med 12 V matningsspänning. Vid 28 V blir det bättre genom det större utstyrningsområdet.

50 V bipolära transistorer ger bättre IM-egenskaper, i synnerhet med motkoppling.

Det klassiska katodjordade röreffektsteget har bättre IM-egenskaper,i samma härad som FET:ar, men det är svårt att komma under - 35 dBc IM3 utan motkoppling.

50 V FET:ar ger bra IM-egenskaper genom det stora utstyrningområdet och en rak överföringsfunktion. Med motkoppling förbättras egenskaperna så att - 40 dBc IM3 blir uppnåeligt.

När man använder motkoppling i rör-PA blir IM-egenskaperna bättre. Särskilt förbättras undertryckningen av högre ordningens IM-produkter, IM7 och uppåt.
Collins var pionjärer för dessa metoder, och Eimac utvecklade elektronrör enligt deras specifikationer.
Det finns särskilda typer av både trioder och tetroder som är optimerade för låg IM-distorsion.

Ett radikalt grepp är det som används i ADAT, där man har en reglerslinga i programvara som är kopplad över ingång och utgång på effektsteget.
Genom att jämföra ingångssignal och utgångssignal hos effektsteget går det att kompensera i den digitala signalbehandlingen för olinjäriteterna i effektsteget, och därmed få en mycket hög IM-undertryckning.

En besläktad metod kom att utvecklas hos Telefunken på 60-talet, där man dels använde HF-motkoppling över hela sändarkedjan, och dels jämförde ingångs- och utgångssignalerna. Det gick att få en mycket hög grannkanalundertryckning, uppemot 60 dB när allt var riktigt justerat.
Metoden användes i 30 kW och 100 kW ISB-sändare.

Brusegenskaperna sammanhänger med dels brusfaktorn hos sändarkedjan, och dels med bandbredden.

Bredbandigt sändarbrus har sin orsak i att man inte tillräckligt begränsat bandbredden hos HF-kedjan, samt i att det uppstår brus i förstärkarsteg och reglerslingor i ingången av förstärkarkedjan.

Om man beaktar det faktum att man förstärker signaler på mycket låga nivåer
i själva signalgenereringen, och då blir signal/brusförhållandet inte tillräckligt efter förstärkning till den nominella uteffekten.

Det är svårt att få ett signal/brusförhållande nära mittfrekvensen på utgången av en effektförstärkare på mer än 80 dB, och det medför en bruseffekt av - 20 dBm vid en uteffekt av 1 kW.

Eftersom en normal mottagarkänslighet ligger i häraden - 110 dBm börjar man
märka av sändarnas brus när kopplingen mellan antennerna understiger 90 dB.


73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM7TLH]

Tack! Det gav en hel del att fundera över.

 

[sm6eng]

Hej Roy
Din fråga "Vad är det svåraste en radioamatör kan ge sig på?" är ganska svår att besvara. För det första så antager jag att frågan avser vad en radioamatör kan ge sig på inom amatörradioområdet och inte att t.ex. att ta 10 OS medaljer i höjdhopp. Men med denna förutsättning är frågan fortfarande svår att besvara på grund av dess formulering. Några spontana svar skulle kunna vara att det är svårare att bygga utrustning för EME QSO än att bygga utrustning för kommunikation via jonosfärskikten på HF-banden. Ett svar skulle kunna vara att förstå vad elektromagnetisk strålning egentligen är. Ett annat svar skulle kunna lyda något i stil men att konsturera algoritmer för signalbehandling i syfte att förbättra S/N- förhållande, t.ex. det som nobelpristagaren K1JT har gjort. Men dessa svar innebär inte att det kan finnas något ännu svårare. Kanske är det bättre att i stället tala om kunskaper och färdigheter. Jag gör ett försök:


Det går att identifiera åtminstone 5 kunskapsnivåer som är tillämpliga inom många vitt
skilda områden. Nedan ges ett förslag på hur dessa nivåer kan appliceras för
amatörradioverksamheten med sin naturliga koppling till området radiokommunikation.
Nivåerna listas i stigande ordning d.v.s. nivå 1 motsvarar den lägsta kunskapsnivån.


NIVÅ 1 (kategori: användare)
Personer som köper en färdig pryl t.ex. en tranceiver eller en antenn.
Han vet i bästa fall hur han skall använda denna pryl men han har inga kunskaper om
hur den fungerar. Han kan inte bygga något själv och är inte intresserad av hur
saker fungerar. Han läser sällan någon facklitteratur. Han nöjer sig med att vara en
användare och går därmed miste om vad amatörradiohobbyn kan erbjuda. Begreppet
stickproppsamatör är tillämpligt här.

NIVÅ 2 (kategori: hemmapulare)
Personen kan bygga enklare utrustningar efter beskrivningar. Han köper inte en färdig
dipolantenn utan han bygger en själv. Han har sannolikt läst lite facklitteratur som t.ex. ARRL
handbok. Även om personen har ett visst intresse för hur saker fungerar så är hans kunskaper ytliga
och bristfälliga inom matematik, fysik, elektronik och elektromagnetisk fältteori.

NIVÅ 3 (kategori: reparatör, installatör)
I denna nivå ingår personer som kan reparera eller installera utrustningar. Att reparera/installera en utrustning kan ses som ett hantverk. För att kunna mäta och felsöka, i t.ex. en tranceiver, så krävs en viss produktkännedom samt att man grovt känner till funktionerna hos ingående ”byggblock”. Exempel på sådan ”byggblock” är: förstärkarsteg, blandare, oscillator/PLL-krets, A/D och D/A omvandlare, logikkretsar etc . Däremot krävs inte några djupa teoretiska kunskaper.

NIVÅ 4 (kategori: konstruktör)
Denna nivå omfattar personer som kan göra egna konstruktioner. De beräknar kretslösningar själva och/eller kan optimera antenner. De kan, genom mätningar och analyser, upptäcka svagheter i befintliga konstruktioner och införa förbättringar i dessa. Personer på denna nivå har goda kunskaper inom elektronik, mätteknik och/eller elektromagnetisk fältteori och antennteori.

NIVÅ 5 (kategori: avancerade utvecklare och vetenskapsmän.)
Denna nivå omfattar avancerade utvecklare som tagit fram viktiga lösningar/komponenter. Den omfattar också vetenskapsmän (fysiker, matematiker) vars arbete utgör grundpelaren för radiokommunikation.
Man skulle kunna placera avancerade utvecklare och forskare i separata nivåer men i vissa fall så är gränsdragning svår varför jag väljer att slå ihop dessa inom samma nivå.

Några exempel på avancerade utvecklare: N.Tesla, J.A. Fleming, F. Braun, R.Fessenden, Le de Forest, Alexandersson. G.Marconi får med viss tvekan ingå här även om han själv inte utvecklade så mycket. Han knyckte mycket idéer från Tessla. Enligt min uppfattning bestod hans bidrag till utvecklingen av att han finansierade och utförde viktiga experiment. En hel del grundläggande utveckling bedrevs av ingenjörer anställda inom företag som t.ex. Telefunken, AEG, Siemens, Bell Labs och General Electric.

Radiovågorna upptäcktes i teorin av J.C. Maxwell och H.Hertz påvisade senare dess existens. Det är inte ovanligt att vetenskapsmän upptäcker saker i teorin och att man först därefter lyckas påvisa dess existens i ”praktiken” och göra praktiska tillämpningar. De som säger att praktik och teori är skilda saker har givetvis rätt för annars skulle man inte behöva ha dessa olika begrepp. Men om man därmed vill antyda att det är fel på teorin så hävdar jag motsatsen d.v.s. att man gör fel i pratkiken. När teori och praktik inte stämmer överens så beror det oftast på att personen inte förstått teorin och hur den skall tillämpas.
Utveckling av radiokommunikation baseras på forskning gjord av ett stort antal vetenskapsmän/mattematiker. Några exempel: C-A Columb, A. Volta, H.C.Oersted, A-M Ampère, J-B Forier, C.F.Gaus, M.Faraday, W.E.Weber, J.C.Maxwell, O.Heavyside, Poynting, H.Hertz, F.Braun. och J.C Bose. W.Shockley, W.Brattain and J.Bardeen tillskrivs äran för framtagning av transistorn - även om det finns tidigare patent inom området. Modern radiokommunikation baseras sig även på grundforskning inom informationsteorin vars grundare är C.E.Shannon.

SM6ENG / Bertil

 

[SM6APQ]

ENG de APQ

Vilken NIVÅ eller kategori tillhör dessa besökare på meetings och loppisar som springer omkring med stora hattar på sina huvuden?

73
Bengt SM6APQ

 

[SM4FPD]

Jag tror du, SM6ENG, glömde nivån där stora kunskaper i metallurgi krävs, exvis för att tillverka sin egen antenntråd, bedöma den ur hållfasthetsynpunkter och korrosionsbeständighet. Något som verkligen borde tillhöra radioamatörens kunskapsportfölj.

Du missade oxo nivån där radioamatören skall kunna åtminstone fundamentalt om skärande bearbetning, svarvning och lödning, svetsning, detta för att kunna löda på ett betyggande sätt, svarva sina egna antennfästen, svetsa ihop sin egen radiomast.

Du missade oxo kraven eller nivån, på att en radioamatör skall kunna förhålla sig gentemot andra människor, kallas ibland social kompetens.


Ja kanske jag var lite ironisk, men avsikten var liksom vid trådskapandet att skapa en viss debatt. Debatter lockar fram mycket kunskap och insikt om det mesta.
Jag siktade på hur man talar i sin mikrofon, och håller kontroll på modualtionnivån. En sak som oxo engagerat de flesta som skrivit i tråden.

Då kommer vi osökt in på kraven att en radioamatör faktiskt bör ha ganska stor kunskap om akustik och människans talapparat. Hur man vårdar sina stämband för att kunna tala i sin mikrofon.
dB, ljudnivåer, ljudvågors utbredning, örats frekvensomfång, hörselkurvan, och effekten av hörselskador och talfel.
Och själv kunna bygga sig tillbehör som exvis hörapparater, anpassade mikrofonförstärkare. Exvis med eleketronrör som tyx vara viktigt för en radioamatör att behärska. Han skall även kunna bygga utrsutning för modulationskontroll.

Jo visst är det svårt att vara radioamatör.

Ibland inträffar störningsproblem och då är nivån där radioamatören blir sin egen advokat bra att ha.
Juristutbildning, självklart om radioamatäören skall bo och kunna samexistera med andra människor. Svårt men inte omöjligt.

Men faktum är att alla radioamatöre kan inte, och har aldrig kunna vara expert på allt.
Däremot finns det något som heter samarbete.

Något som i vis del funkar.
Den som är bra på felsökning hjälps åt med det.
Den som är bra på ledningar hjälper till med det.
Den som är bra på juridik hjälper sina radioamatörvänner med det vid exvis ett störningsfall.

Jag vet inte om det hjälper något, eller någon att göra listor på vad som behövs för kunskap. Inom bara vissa områden.


En av de svåraste saker som jag insett, efter att ha läst en del av inläggen, är att för en radioamtör bestämma sig för vilken årgång av kunskap som man skall skaffa sig.
Dvs Eleketonrörstiden? Germaniumtransistortiden? Si-transistortekniken, eller räcker det med IC kretsar där man inte ebhöver beräkna utan bara koppla som byggklotsar?

Bygga sändare är ju onödigt då de finns att köpa, liksom mobiltelefoner.
Att tillverka sina eleketronrör sjjälv? nej även de äldsta och mest konservativa har köpt dem färdiga.
Antennteori, nej den är färdigutvecklad, ingen göre sig besvär att komma med något nytt där. Finns överhvudtaget inget utrymme för forskning, experiment etc. På detta område är det slutforskat. Det är egentligen inte ens nödvändigt att sätta upp en antenn idag.

Mikrofoner då, förr var det väldigt viktigt att tala om vilken mikrofon man använde, my "mikrofone is dynamic" sa dom där i öst, och de var ju radioamatörer med svårt prov. Duger det för en radioaamtör att köpa en färdigbyggd eleketret idag? Eller måste man köra kolkorn eller hembyggd dynamisk mik? När blev mikrofonen icke rumsren?

Villet telergrafiksätt är "rätt" när blev det fel med vissa moderna trafiksätt?
Vilket år bör en radioamtör förhålla sig där? Var Baudot RTTY gränsen? Dvs efter Morse.?

Nå, jag ville bara bredda saken amatörradio lite, en aning.
Tycker att amatörradio med kunskap och krav debatteras väldigt smalt.



de
Roy

 

[sm6eng]

FPD de ENG
Jo du Roy, listan kan bli lång men jag gjorde inte anspråk på att göra en komplett sådan, jag gav bara ett förslag för att få en bättre struktur på frågoställningen. Det är ju helt omöjligt att besvara din frågoställning som den är formulerad! Vad som är svårast att ge sig på som radioamtör går ju inte att ge ett allmänt svar på! Det beror givetvis vad radioamatörer har för kompetens och färdigheter. Till exempel så är det inte särkilt svårt för en radioamatör att svarva ett antennfäste om han kan svarva men det är avsevärt mycket svårare att svarva ett antennfäste om han inte kan svarva. Därför är det betyligt mer fruktbart att tala om kunskaper och färdigheter och det var detta som jag
förgäves försökte förmedla till dig.

SM6ENG

 

[SM3BDZ]

En sak står klar:

Det svåraste för radioamatören är kommunikation!

73/Lasse

 

[SM4FPD]

ENG, nej ditt inlägg var inte förgäves.
Mycket inspirerande och det gav intressanta tankegångar.
Däremot tycker jag nog vi har fått många synpunkter som svarar mot frågeställningen.
Men du har verkligen fått åtminstone mig, och säkert många andra att inse att frågan är bredare än man tänker dig vid första ögonkastet.

Dock får man ibland intrycket att en "viss kunskap" som någon är duktig på, utan tanke på hur andra fungerar, är vad som krävs. Jag ville bredda begreppet lite i alla fall.

Förr var det Morse som var allenarådande.
Idag är kunskaperna bredare och en radioamtör måste vara även datorkunnig.

de
FPD

 

[SM7EQL]

ENG skrev; "Det går att identifiera åtminstone 5 kunskapsnivåer som är tillämpliga inom många vitt skilda områden."
----

Jag tycker din lista är intressant även om nu inte alla överkänsliga tål att läsa den utan att fälla ut alla taggarna som en skadeskjuten igelkott. Det finns ju gott om folk som inbillat sig själv att dom är doktorer och forskare på alla områden och efter att ha läst listan upptäcker att dom egentligen inte når upp ens till nivå 1. Klart att dom blir sura och oregerliga.

Men som du skriver så är indelningen tillämpbar inom vitt skilda områden och jag har roat mig en stund med att försöka placera in mig själv på rätt pinne på "kunskapsstegen". När det gäller APRS och D-star så blir det nog inte mer än en svag 1:a. Sak samma för golf och brottning och pistolskytte. Som snickare och betongarbetare får jag högre rating liksom trädgårdsarbete som intresserar mig mycket. Allmänt händig är jag också och gillar att arbeta med händerna. Som innehavare av metallsvarv och fräs m fl maskiner så hamnar jag också klart över nivå 1.

Men nu fokuserar ju din lista på amatörradio och där finns inte ett enda litet område som jag känner att jag tillhör nivå 5. Någon vetenskapsman eller expert är jag definitivt inte. Kanske hobbyforskare? Men jag är glad ändå.

Som jag skrev så faller APRS och D-star in som en svag 1:a eftersom det där digitala möget är fullständigt ointressant för mig. Om jag skulle behöva APRS för något ändamål så hade jag bett någon kompis att peka ut exakt de apparater som jag skulle skaffa precis som jag gör när det gäller datorer och sådana prylar. Där är jag stickproppsamatör ända ut i fingerspetsarna och vill absolut inte lära mig något om hur det fungerar och vad som finns under skalet i datorerna.

Efter moget övervägande känns det ändå som jag kvalar in på 3,3-3,5 inom amatörradion (inom mina egna smala intresseområden) där kunskapen inom vissa segment troligen räcker för en 4:a, kanske t o m med en guldstjärna i marginalen, men på många andra områden är en 3:a eller t o m lägre.

Ja, det här var en kul övning tycker jag. Alla borde slå på hjärnan ett tag och fundera...

Var ligger du själv inom amatörradiohobbyn Bertil ENG om du gör ett försök att gaffla in dig på din egen nivå?

/Bengt

 

[SM3GUJ]

Hej Roy
Din fråga "Vad är det svåraste en radioamatör kan ge sig på?" är ganska svår att besvara. För det första så antager jag att frågan avser vad en radioamatör kan ge sig på inom amatörradioområdet och inte att t.ex. att ta 10 OS medaljer i höjdhopp. Men med denna förutsättning är frågan fortfarande svår att besvara på grund av dess formulering. Några spontana svar skulle kunna vara att det är svårare att bygga utrustning för EME QSO än att bygga utrustning för kommunikation via jonosfärskikten på HF-banden. Ett svar skulle kunna vara att förstå vad elektromagnetisk strålning egentligen är.
.
.
.

SM6ENG / Bertil

Hej Bertil!
Det är en fråga jag har funderat på sedan 3-årsåldern då jag frågade min mamma hur radion fungerar. "Det är något slags vågor som kommer genom luften" svarade hon. Då ville jag att hon skulle berätta mera om dessa vågor, men för henne var ämnet uttömt.
Jag har hållit på med radio på olika slags vis genom hela livet, men på denna punkt har jag inte blivit mycket klokare. En gång frågade jag en radioamatör med doktorsexamen om han kunde förklara för mig vad ett magnetiskt fält är. "Det kan jag, men inte så att du begriper det" blev svaret. Förmodligen är det denna mystik över radiovågor som åtminstone delvis är en förklaring till varför jag fortfarande tycker att radio är intressant.

 

[sm6eng]

EQL de ENG
Jag skall svara dig så ärligt jag kan, med risk för att ämnet spårar ur. Jag har varit TV och radio-reparatör före det att jag vidareutbildade mig. Efter vidareutbildning har jobbat med konstruktion inom elektronik och programvara för stora programbaserade system inom telekommunikation. Jag tagit fram mätsystem t.ex. för utprovning av Tele-X satelliten, tagit fram metodik för systemutveckling med objektorienterad programvara i Unix-miljö för Ericsson.
Eftersom Roy tog upp sidoämnet social kompetens så har den blivit testad (med bra resultat) när jag hos Ericsson AB deltagit i förhandlingar med kunder inom telekom området från olika världsdelar, bl.a Japan. Givetvis spiller en del erfarenheter från mitt yrkesliv över till amatörradioverksamheten.
Några exempel på vad jag sysslat med inom amatörradioverksamheten; Beräknat och byggt antenner baserat på NEC. På 60-talet byggde jag en heltransistoriserad SSB tranceiver med VFO för 144 MHz, i början på 70-talet konstuerade och byggde jag en TV-sändare för 432 MHz vilket finns i med i QTC. Jag har kört lite EME (utan att använda avancerad signalbehandling). Detta var några exempel.
Nu till "ingafflingen" - jag har precis samma problem med detta som du har Bengt. Jag tycker att min nivå motsvarar en fyra för vissa områden. Men jag sätter 3,5, främst på grund av att jag forfarande inte förstår vad elektromagnetisk strålning är.

/SM6ENG

 

[SM6APQ]

FPD de APQ.
Du skrev: Jag siktade på hur man talar i sin mikrofon, och håller kontroll på modualtionnivån. En sak som oxo engagerat de flesta som skrivit i tråden.

Då kommer vi osökt in på kraven att en radioamatör faktiskt bör ha ganska stor kunskap om akustik och människans talapparat. Hur man vårdar sina stämband för att kunna tala i sin mikrofon.
dB, ljudnivåer, ljudvågors utbredning, örats frekvensomfång, hörselkurvan, och effekten av hörselskador och talfel.

Nivå 4 har denna kunskap!

73
Bengt SM6APQ