Funderar lite över min mentala hälsostatus i förhållandet till radiohobbyn.
Klippte gräset hos min mamma för en vecka sedan.
Allt organiskt material, dumpas på ett speciellt gemensamt ställe för trädgårdsavfall.
Varför tänker jag potentiella antennprojekt, när jag då ser en hög av dumpade förtältsstolpar? Istället för att reagera med en negativ attityd. Som att knyta näven i fickan och svära över andras nonchalans.
Varje gång jag närmar mig ett samhälle, far blickarna upp kring takåsarna.
Finns det en radioamatör här, måntro? Egentligen ett helsjukt beteende.
Varför ser bara jag, att Kodaks nedläggning av produktionen av Kodachromefilm,
medför att tillförseln av "bra-att-ha-filmburkar" försvinner.
Varför plockade jag igår en tjock rundstav med fot från soprummet, i den tron att antingen passande den som longwirestötta eller som mall för luftlindade spolar.
Varför offrar jag min vackra 50-talskropp, genom att dejta kärringen på våningen ovanför. Bara för att vinna några meter högre antennfäste.
Förmodligen kan radioamatören bli av med sina mentala krämpor med hjälp av kognitiv beteendeterapi.
Men, hur blir då livet sedan?
-Att besöka frisören, med funderingar över, vilken sida håret ska kammas över den kala flinten, känns både mossigt och tillväxtfientligt.
-Att strosa omkring i shoppingcenter och leta upp senaste klädesmodet, känns både dyrt och fel. Har man på sig sina vanliga kläder tillräckligt länge, blir de sedemera högsta mode. Ännu en gång.
-Att bleka tänderna, får mig bara att se ut som en tecknad seriefigur.
-Att laserbehandla synen, kanske bara resulterar i ballögdhet.
Vilket i och för sig, skapar en ny möjlighet när det gäller runt-om-seende.
Varför kan inte vi radioamatörer få vara som alla andra svenssontyper i vårt samhälle?
Klippte gräset hos min mamma för en vecka sedan.
Allt organiskt material, dumpas på ett speciellt gemensamt ställe för trädgårdsavfall.
Varför tänker jag potentiella antennprojekt, när jag då ser en hög av dumpade förtältsstolpar? Istället för att reagera med en negativ attityd. Som att knyta näven i fickan och svära över andras nonchalans.
Varje gång jag närmar mig ett samhälle, far blickarna upp kring takåsarna.
Finns det en radioamatör här, måntro? Egentligen ett helsjukt beteende.
Varför ser bara jag, att Kodaks nedläggning av produktionen av Kodachromefilm,
medför att tillförseln av "bra-att-ha-filmburkar" försvinner.
Varför plockade jag igår en tjock rundstav med fot från soprummet, i den tron att antingen passande den som longwirestötta eller som mall för luftlindade spolar.
Varför offrar jag min vackra 50-talskropp, genom att dejta kärringen på våningen ovanför. Bara för att vinna några meter högre antennfäste.
Förmodligen kan radioamatören bli av med sina mentala krämpor med hjälp av kognitiv beteendeterapi.
Men, hur blir då livet sedan?
-Att besöka frisören, med funderingar över, vilken sida håret ska kammas över den kala flinten, känns både mossigt och tillväxtfientligt.
-Att strosa omkring i shoppingcenter och leta upp senaste klädesmodet, känns både dyrt och fel. Har man på sig sina vanliga kläder tillräckligt länge, blir de sedemera högsta mode. Ännu en gång.
-Att bleka tänderna, får mig bara att se ut som en tecknad seriefigur.
-Att laserbehandla synen, kanske bara resulterar i ballögdhet.
Vilket i och för sig, skapar en ny möjlighet när det gäller runt-om-seende.
Varför kan inte vi radioamatörer få vara som alla andra svenssontyper i vårt samhälle?
