snarare experimenterar jag med att tillverka rör från grunden, och så blir konstruktionen lite som den råkar bli.
Det här är riktigt imponerande.
Att göra fungerande elektronrör från grunden, inklusive högvakuum, under hantverksmässiga former är en prestation. Inget hindrar den praktiserande tekniske elektronfysikern att sätta sig ner och konstruera sitt rör så att de får önskad geometri och därmed önskade elektriska egenskaper. Hur man gör sådant finns beskrivet bl.a. i Terman.
Om jag gått på Chalmers några år tidigare, hade en laborationsuppgift varit att tillverka ett 6L6G från halvfabrikat, punktsvetsa ihop elektrodsystemet och montera det hela på pressfoten.
Sedan tog glasblåsare Olausson på Elektronfysik II och fogade ihop foten med glashöljet i glassvarven och evakuerade rören med den diffusionspump som fanns på institutionen. Under hans överinseende fick därefter "teknologen" flasha gettret med en induktionsvärmare innan evakueringsröret smältes av och det färdiga resultatet monterades på en oktalsockel. Sist fick "teknologen" mäta upp rörkaraktäristika och skriva en rapport.
Handlaget hos teknologerna var - varierande. Elektrodsystemen kunde bli både sneda och vinda.
Ett par år innan jag började så gick Olausson i pension, och fick ingen efterträdare. Elektronrörslaborationerna upphörde därför, så jag fick nöja mig med att räkna på rörgeometrier.
Elektronrörstillverkning med hög och jämn kvalitet är svårt. Den är beroende av en djup förståelse av material och metoder, och många frestas att fuska och ta genvägar. Sådant straffar sig, på 90-talet såldes Eimac/Varians elektronrörsdivision till en "småhandlare" som tyckte att det var för dyrt med kvalitetsråvaror, och då chanserade kvaliteten snabbt.
Detta märktes på de drifttider som gick att få från i synnerhet 4CX350A, som sjönk på ett alarmerande sätt. Vid ett besök hos Collins i Cedar Rapids 1996 så råkade jag nämna saken, och fick då höra av servicechefen att de numera rekommenderade rör från Svetlana till sina storkunder.
Sedan köptes även Svetlana upp, och även deras kvalitet chanserade.
Det är numera synd om de som använder elektronrör yrkesmässigt.
Ä det inte så att rören klarar en EMP puls utan att gå sönder?
Men det finns kanske elektronik som klarar det också numera?
Elektronrör tål mer EMP än halvledare, men en genomtänkt strategi
bygger istället på att man skyddar känsliga delar med överspänningsskydd och filter. Det är orealistiskt att bygga komplexa system med elektronrör ur både prestanda och driftsäkerhetssynpunkter, och det är därför både lättare och bättre att skydda halvledarteknik.
r vid servicebesök. När fartygsradion flyttade i mitten av 80-talet tänkte man slänga alla reservrör, men besinnade sig och de flesta av miniatyrrören gick till rundradion. 5S1 och 807 var det dock ingen som ville ha, så två flyttkartonger med sådana hamnade i mitt källarförråd i Hägersten. Ett antal år senare så gav jag bort rören, något som fortfarande svider lite...
