Vi som anser att "det var bättre förr" gör det utifrån ett antal ganska fundamentala iakttagelser.
Amatörradio är en anakronism som har varit kritiskt beroende av ett antal omvärldsfaktorer vilka blir allt mindre framträdande i dagsläget. Dessa är, utan inbördes rangordning;
* Reglerade telemarknader
* Officiellt stöd
* Någon form av marknad med efterfrågan
* Tillgång till användbart spektrum
* Tillströmning av intresserade unga
Allt detta fanns under den tid när det "var bättre".
De tre-fyra första hänger ihop, och är kopplade till synen på "spektrumpolitik".
Fram till avregleringarna på 80/90-talen sågs radiospektrum som en gemensamt förvaltad nyttighet, vilken delades ut "
av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov ",
för att låna en formulering från Karl Marx. Sådant har gett amatörradion tillgång till ungefär lika mycket HF-spektrum globalt som hela sjöfartsindustrin.
Amatörernas spektrumtillgång ansågs alltså ha samma värde för samhällslivet som en global mångmiljardindustris radiokommunikationer. Något som är ganska hisnande sett med dagens ögon.
Utan att ha mäktiga vänner hade detta varit omöjligt att åstadkomma, och dessa var en direkt konsekvens av de allierades seger 1945. Genom sina insatser sågs radioamatörerna som viktiga beståndsdelar i det kommande kriget, och amatörradiorörelsen fick därför officiellt stöd. Det går att påstå att amatörradio under storhetstiden var en produkt vilken bjöds ut på en marknad med en viss efterfrågan. Någon sådan efterfrågan går inte att se i dag. Inga andra utom möjligen vi själva är nämnvärt intresserade av att radioamatörer fortfarande finns kvar.
Under de kritiska årtiondena 1940-1970 lyckades vi därigenom undvika drastiska nedskärningar av spektrumtillgången i synnerhet inom HF-området.
Nu är situationen annorlunda, radiospektrum har blivit en handelsvara som prissätts efter vad användarna är beredda att betala, och det ganska ointressanta (hittills) frekvensområdet under 30 MHz blivit svårt plågat av störningar från allehanda elektriska och elektroniska apparater, vilket i sin tur gjort det allt mindre intressant ur kommersiell synpunkt.
Däremot är VHF och uppåt i högsta grad kommersiellt gångbart, och värderas till miljarder i spektrumauktioner. Alla icke-kommersiella spektrumanvändare står inför samma problem, och behöver därför ha mycket goda argument för att få behålla tillgången.
Ett traditionellt argument har varit att amatörradio är en inkörsport för ungdomar till tekniska yrken och tekniska utbildningar, och därför ska uppmuntras. Förr så hade det en viss riktighet, eftersom det faktiskt kom åtskilliga tonåringar och ynglingar i värnpliktsåldern till hobbyn. Alla "ungdomssatsningar" hittills har varit grundade i detta resonemang.
Nu visar det sig att medianåldern hos nyrekryterade är c:a 45 år, trots alla ungdomssatsningar, och att rekryteringen fallit till 1/10 av toppnoteringarna från 1980-talet. Detta måste bero på något.
Staplarna i ovanstående diagram bygger på extrapolering från några år gamla data, och för åldersgrupperna över c:a 70 är de inte så tillförlitliga p.g.a. ett påtagligt mörkertal av orapporterade SK, men man kan se att om 20 år är grovt räknat 2/3 % av de drygt 10000 SM-amatörerna inte längre i livet, och de yngsta kommer att vara runt 50-55.
Eftersom tillströmningen sedan 2004 varit ganska konstant 100 per år, så skulle det finnas
totalt i häraden 5000 SA-amatörer om 20 år. Populationen skulle då ha reducerats med runt 5000 jämfört med i dag. Dock är detta nog tilltaget i underkant.
Medianen ligger runt 48 år, så den är lägre än för SM-signaler, och den verkar vara
ganska konstant. Formen på fördelningen ser dock ganska lika ut, fast det finns fortfarande en viss övervikt för åldrar under 50.
Kontentan av detta är att varken kravsänkningarna i modern tid och inte ens avskaffandet av telegrafikravet ledde till någon tillströmning av ungdomar.
När vi SM-signaler är borta om ett par årtionden så kommer sannolikt populationen
att stabilisera sig runt 4000 amatörer med en medelålder runt 45-50, men eftersom det inte finns, och sannolikt inte heller kommer att finnas, någon form av koppling mellan "Callbooken" och folkbokföringen kommer det att bli ännu mer omöjligt att avgöra det verkliga antalet, utan SK:s och inaktiva av andra orsaker kommer att fortsätta ackumuleras.
Frågan är kanske var "smärtgränsen" hos myndigheterna kommer att ligga.
En verksamhet vilken varken kan attrahera ungdomar, sysslar med något som är "säljbart" eller drar in några pengar får svårt att motivera sin existens.
Vi kan kanske titta på utvecklingen i Danmark där EDR har krympt till runt hälften orsakat av inre strider, antalet aktiva radioamatörer sjunker och myndigheterna blir alltmer skeptiska, vilket manifesterade sig när Energistyrelsen plötsligt tvärvände i frågan att "outsourca" licensiering och anropssignaler till EDR.
Kanske får vi se den första organiserade attacken mot privilegierna i Europa där.
Det går säkert att lära nästan vem som helst att lösa differentialekvationer, eller använda räknemetoder med imaginära tal eller trigonometriska uttryck, men alla klarar inte telegrafin. Alla kan heller inte bli goda violinister...
Det sista är helt riktigt, men jag kan inte hålla med om att telegrafin fordrar speciella anlag, eller "musikalitet". Detta är något som förfäktas envist av de som inte vill anstränga sig, men moderna rön visar att den som tillämpar metoderna på rätt sätt lär sig telegrafi vare sig de är "musikaliska" eller inte.
Mina egna matematiska kunskaper är numera rätt begränsade mycket på grund av brist på övning, men t.ex. lösning av differentialekvationer är rätt mycket "hantverk" och följer ett schema eller algoritm. Det som är riktigt svårt är "matematiskt modellbygge" där man ska anpassa matematiska metoder på fysikaliska förlopp och då måste man ha en hel del "känsla" för vad som kan inrymmas i en given modell. Sådant kräver "blick" och det är det inte alla som har.
