Man brukar väldigt sällan behöva bekymra sig om missanpassningen i mottagarantenner.
En "80m dipol" har en impedans på 20 m på några 100 ohm, alltså ett SWR relativt 50 ohm
på 10 - 20:1.
Om matarkabeln är någorlunda kort kan man bortse från dess dämpning jämfört med reflektionsförlusten, vilken blir c:a 7 dB jämfört med anpassat tillstånd.
På frekvenser runt 14 MHz är fortfarande atmosfäriskt brus dominerande (förutom "man-made brus" som ofta kan vara ännu starkare). Det atmosfäriska bruset ligger i medeltal c:a 20 - 30 dB över den termiska bruströskeln, och en genomsnittlig mottagare har en egenbruströskel som ligger 10 - 15 dB över den termiska.
Det som inträffar vid en stor missanpassning är att både signaler och brus dämpas lika mycket, så signal/brusförhållandet blir ganska oförändrat, så länge som det yttre bruset är starkare än mottagarbruset. I det föregående fallet kan man tolerera en dämpning mellan antennklämmor och mottagaringång på c:a 10 dB innan man börjar märka av en försämring av S/N.
Inget hindrar att man förser antennen med ett par extra trådar avstämda till 14 MHz.
Dock är det så att trådlängden skiljer sig rejält från formlerna, eftersom trådarna kopplar till varandra.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
