En "normal" kortvågsmottagare har ett egenbrus som är c:a 10 ggr högre än det termiska, och ytterligare typiskt 10 ggr lägre än det atmosfäriska i huvuddelen av HF-området.
En läsare vill ha det här med mottagares egenbrus utvecklat.
Om det funnits "ideala" mottagare så skulle dessa bara förstärka det brus som kommer
från yttervärlden, utan att addera något eget.
Man kallar den försämring av signal/brus-förhållandet som en realiserbar mottagare orsakar för "brusfaktor", vilket är en dimensionslös kvot och därför uttrycks den ofta i dB.
Om det yttre bruset i sig är starkt, så gör det inget om mottagaren själv tillför lite brus, så länge som man kan försumma detta tillskott. Därför gör man oftast kortvågsmottagare
så att de har ett egenbrus som är c:a 10 ggr mindre än den lägsta yttre brusnivån man kan förvänta sig, och denna ligger för normalstora antenner på c:a 100 ggr eller 20 dB över den termiska.
Ett alternativt mått för brusets styrka är "brustemperatur" vilket motsvarar den temperatur som man skulle behöva hetta upp ett motstånd till för att få samma bruseffekt som t.ex. från en given antenn eller förstärkare.
I HF-området varierar brustemperaturen hos en 1/2-vågsdipol mellan kanske 30000 - 1000000 Kelvin varierande på dels frekvens och dels årstid och tid på dygnet. Sett i ljuset av detta så kan man vanligen försumma en mottagares brustemperatur som ligger runt 2500 Kelvin.
Däremot blir mottagarnas egenbrus kritiskt när man riktar en antenn ut i världsrymden,
där man har extremt låga brusnivåer, så länge man inte riktar antennens strålningslob mot stjärnor eller galaxer. Den "kosmiska bakgrundsstrålningen" motsvarar en
brustemperatur av c:a 3 K, så för att kunna försumma en mottagares brus måste denna ha ett egenbrus av ett par tiondels Kelvin. Sådant kan man inte åstadkomma, kvantfysiken i form av Heisenbergs osäkerhetsrelation lägger hinder i vägen.
Med transistorer (HEMT-FET:ar) som gemene man kan köpa går det att åstadkomma en brustemperatur i det lägre mikrovågsområdet på kanske 20 - 30 K, och då kan fortfarande inte mottagarbruset försummas vid "rymdkommunikation". Däremot, om man riktar antennen mot horisonten så får antennen en brustemperatur på kanske 300 - 400 K och då så blir mottagarbruset försumbart igen.
Det kan vara direkt kontraproduktivt att ha "för känsliga" mottagare i HF-området. En sådan har ofta en hög förstärkning i sin HF-del för att maskera bruset från blandare och MF-del, och då riskerar man att överstyra mottagaren om en stor antenn används.
En "tumregel" som förekommer inom NATO är att stationära HF-mottagare ska ha en brusfaktor på 15 - 17 dB (motsvarar c:a 10000 K brustemperatur) och transportabla dito vilka ansluts till små antenner c:a 10 dB (c:a 2500 K). Följer man dessa råd så har man gjort det bästa av situationen.
Vid de fåtaliga tillfällen som man behöver en känsligare mottagare är en in/ur-kopplingsbar lågbrusförstärkare före att rekommendera.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
