SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Ett av flera pågående projekt är sortering av gamla papper och scheman. Det har hunnit bli en ansenlig mängd även i ämnet radio sedan 1965 när den där radioflugan bet mig. Jag fastnade för en pärm med div scheman och minnesanteckningar från den allra första tiden i tonåren då Hobbyförlaget sålde ritningar och byggsatser på FM-sändare och mottagare för att lyssna på polis, brandkår och ambulans.
Från tid till annan har jag återbyggt några av de gamla konstruktionerna så som jag beskrivit dem eller kunnat framkalla ur minnet. Några stora saker som en av de första FM-sändarna har fastnat ordentligt i det fotografiska minnet. Man får ha i åtanke att kunskapen om elektronik var under nollstrecket på den tiden och att det överhuvudtaget lyckades att få fart på grejorna är märkligt.
Nästa återbyggprojekt blev en FM-sändare för FM-bandet som användes vintern 1966/67 för att spela musik för kompisarna i kvarteret. Räckvidden var på den tiden inte stor vilket får skyllas på att sändarantenn saknades. Schemat jag fått av en Radio & TV-tekniker hade ingen antenn inritad. Spolen var dock relativt stor och strålade ut en del energi trots allt. Några hundra meters räckvidd till en transistorradio var gränsen. Sedermera upptäcktes att om man kopplade in en bit tråd som hängdes i gardinen så ökade räckvidden. Bäst blev det om tråden anslöts till den kalla sidan på spolen ty på den varma sidan slutade sändaren att fungera. Varför, förstod man inte då men idag är det mer klart.
Originalschemat som jag såg senast för 10 år sedan har tydligen försvunnit i pappershögarna så jag gjorde ett försök att återskapa kopplingen med ledning av minnesbilder och komponentvärdena som jag fortfarande minns.
Då på den tiden byggdes sändaren upp på ett tvåradigt kopplingsdäck som liksom alla komponenterna hade klippts ut från en slaktad träradio. Originalschemat som nu är borta var ritat som sändaren skulle kopplas på kopplingsdäcket så det enda som behövdes var att löda fast komponenterna i samma ordning och sedan bygla över stiften enligt schemat.
Originalschemat och de dåtida byggena saknade antennlinken längst till höger. Den har jag lagt till för att kunna kontrollmäta uteffekt och för att sedan göra ett räckviddstest under kontrollerade former och med samma transistorradio som användes 1967.
Så här ser replikan av 1967-års sändare, som byggdes häromdagen, ut. Komponenterna är väl tilltagna men var sådana som klipptes ut från gamla radioapparater. Sändaren drar 5 mA vid 9 V matningsspänning och lämnar +10 dBm (10 mW) ut. Ganska dålig verkningsgrad men ändå normalt för en lokaloscillator som det egentligen är och som fanns i olika skepnader i dåtidens transistorradioapparater.
Uteffekt +10 dBm på 89,2 MHz. Övertonsdämpningen -40 till 50 dBc får sägas vara utmärkt och frekvensstabiliteten är tillräckligt bra för att inte driva ur mottagarens AGC-område under många timmar.
Modulering skedde 1966 genom att ansluta först en Grundig TK2 och sedan en Tandberg S14 rullbandspelare med popmusik. De ursprungliga rullbanden finns kvar i arkivet så inom kort blir det dags för en repövning, denna gång med en väl anpassad sändarantenn.
Så gick det till förr och går till fortfarande!
Från tid till annan har jag återbyggt några av de gamla konstruktionerna så som jag beskrivit dem eller kunnat framkalla ur minnet. Några stora saker som en av de första FM-sändarna har fastnat ordentligt i det fotografiska minnet. Man får ha i åtanke att kunskapen om elektronik var under nollstrecket på den tiden och att det överhuvudtaget lyckades att få fart på grejorna är märkligt.
Nästa återbyggprojekt blev en FM-sändare för FM-bandet som användes vintern 1966/67 för att spela musik för kompisarna i kvarteret. Räckvidden var på den tiden inte stor vilket får skyllas på att sändarantenn saknades. Schemat jag fått av en Radio & TV-tekniker hade ingen antenn inritad. Spolen var dock relativt stor och strålade ut en del energi trots allt. Några hundra meters räckvidd till en transistorradio var gränsen. Sedermera upptäcktes att om man kopplade in en bit tråd som hängdes i gardinen så ökade räckvidden. Bäst blev det om tråden anslöts till den kalla sidan på spolen ty på den varma sidan slutade sändaren att fungera. Varför, förstod man inte då men idag är det mer klart.
Originalschemat som jag såg senast för 10 år sedan har tydligen försvunnit i pappershögarna så jag gjorde ett försök att återskapa kopplingen med ledning av minnesbilder och komponentvärdena som jag fortfarande minns.
Då på den tiden byggdes sändaren upp på ett tvåradigt kopplingsdäck som liksom alla komponenterna hade klippts ut från en slaktad träradio. Originalschemat som nu är borta var ritat som sändaren skulle kopplas på kopplingsdäcket så det enda som behövdes var att löda fast komponenterna i samma ordning och sedan bygla över stiften enligt schemat.
Originalschemat och de dåtida byggena saknade antennlinken längst till höger. Den har jag lagt till för att kunna kontrollmäta uteffekt och för att sedan göra ett räckviddstest under kontrollerade former och med samma transistorradio som användes 1967.
Så här ser replikan av 1967-års sändare, som byggdes häromdagen, ut. Komponenterna är väl tilltagna men var sådana som klipptes ut från gamla radioapparater. Sändaren drar 5 mA vid 9 V matningsspänning och lämnar +10 dBm (10 mW) ut. Ganska dålig verkningsgrad men ändå normalt för en lokaloscillator som det egentligen är och som fanns i olika skepnader i dåtidens transistorradioapparater.
Uteffekt +10 dBm på 89,2 MHz. Övertonsdämpningen -40 till 50 dBc får sägas vara utmärkt och frekvensstabiliteten är tillräckligt bra för att inte driva ur mottagarens AGC-område under många timmar.
Modulering skedde 1966 genom att ansluta först en Grundig TK2 och sedan en Tandberg S14 rullbandspelare med popmusik. De ursprungliga rullbanden finns kvar i arkivet så inom kort blir det dags för en repövning, denna gång med en väl anpassad sändarantenn.
Så gick det till förr och går till fortfarande!