CW = Musik
- Thread starter SM7FBJ
- Start date
Ja, en variant som jag hört vid något tillfälle är N N G T ( skall föreställa CQ).
/Ingvar
Låter som någon som kör en mekanisk bug där det tar för lång tid att växla mellan kort - lång, V brukar då bli S T. (egen erfarenhet)
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Nedanstående inlägg har varit publicerat här tidigare men tål nog att lyftas fram igen. TV kör ju repriser hela tiden och då kan det ju inte vara fel att puffa lite för en god sak. Morsetelegrafin är ju trots allt en av de viktigaste hörnpelarna i amatörradiohobbyn precis som radiotekniken är en annan.
Telegrafi är som ljuv musik
"Jag läste både ditt bräkande och Tore CBS norrländska dialekt, sändaren var på, rätt frekvens, men tryckte jag ned nyckeln? Nej, istället skickade jag mail till er båda!!! Varför gjorde jag detta val? Vet inte, men kommunikationen ter sig så "bristfällig" jämfört med mail och chatt. Kanske har vi ett svar där ..."
Detta mail från Leif MCD läste jag nu på morgonen och jag känner så väl igen mig själv i hans frustration och uppgivenhet. Först en förklaring till ordet "bräkande" som i sammanhanget skall förstås som en starkt personlig handstil på mekanisk bugg, ungefär som den bredaste skånskan som för många stockholmare och andra kan vara svårtolkad. Leif och jag har funderat ett tag på det här med telegrafi och jag börjar att ge min syn på saken.
Det ligger väldigt mycket i vad Leif skriver. Varför sitter vi telegrafister och knackar iväg våra i vissa fall, svårt sargade telegrafitecken till varandra på detta ålderdomliga sätt när det finns andra moderna kommunikationsmedel med betydligt högre kapacitet. Att förmedla samma mängd information på telefoni går på ett kort ögonblick. Att sända texten på telegrafi i lagom promenadhastighet, 100-125 takt, tar en hel evighet. Att knacka iväg meddelandet som nybörjare i 50-60 takt tar minst två evigheter, kanske tre. Att skriva en artikel som denna tar kanske en halvtimma och när jag sedan trycker på "skicka-knappen" så finns den tillgänglig för dig och alla andra att läsa på vilken tid på dygnet som helst. Dessutom kan vem som helst svara och detta utan att behöva stå i kö och vänta på varandra. Fantastiskt! Behövs telegrafi?
Jag finner egentligen ingen mening med telegrafin som kommunikationsmedel. Visserligen är det sant att med telegrafi kan man tränga igenom de flesta störningarna och det behövs inte särskilt stor sändareffekt. Skillnaden mellan enkelt sidband (SSB) och telegrafi (CW) är väldigt stor. Behövs hundra watt SSB för att nå en viss plats på jorden så räcker det med några få watt på CW.
Men utöver dessa teknikaliteter, finns det någon djupare meningen med telegrafi? Säkert är det fler än jag som funderar på detta. Varför håller vi på? Ja, man kan kanske dra paralleller med musiken. Finns det någon mening i att sitta och plinka på ett piano när samma typ av musik finns att köpa på CD eller ladda ner från nätet. Och gitarr, varför offra massor av sin fritid åt att få kontroll på fingrarna så att rätt strängar petas på i rätt tid. Är det här vi skall söka sanningen om telegrafi. Ligger det någonting dolt bakom alla teckendelarna.
Ända sen jag blev radioamatör 1969 har jag hört uttryck som "telegrafi är en konstart" och "telegrafi är som ljuv musik". Kanske är det så men för vem är telegrafi som ljuv musik. Knappast för nybörjaren i alla fall som med svetten lackande i pannan försöker hänga med i svängarna när han eller hon krafsar ner bokstav eller bokstav på ett papper som glider runt på bordet. Inte heller för vardagstelegrafisten som kör en och annan standardförbindelse (kort förbindelse RST, namn och QTH) om dagen i flera år. Inte heller för contestern som använder dator och färdigkomponerade fraser. För min egen del upptäckte jag ingen särskild musik i telegrafin de första åren och jag var verkligen aktiv på banden. Vissa stationer kunde jag inte läsa alls och minns att jag irriterade mig på deras knackiga bräkande med de mekaniska buggarna och illa justerade handleder.
I takt med ökad erfarenhet att blev det allt lättare att ta emot olika sändningsstilar. Papper och penna kunde läggas åt sidan. Då och då gick det till och med att luta sig bakåt i radiostolen, sluta ögonen och bara lyssna på motstationens långa ramsor. Någon större njutning var det ännu inte men inte heller något lidande. Jag kunde lyssna i timmar utan att bli trött.
Efter ytterligare en tid gick det att identifiera vissa stationer på sändningsstilen. Det fanns dom som sände oregelbundet och orytmiskt och det fanns dom som skapat sig en högst personlig stil med en rullande rytmisk gång. Ungefär som skillnaden mellan att lyssna på en skorrig person som stammar en aning och inte riktigt kan få fram orden, och en person som talar den vackraste klingande norrländskan och har verkligt flyt i snacket.
Så här efter 40 år i telegrafins underbara värld har jag fått en helt annan syn på saken. När jag lyssnar över 80 m bandet så hör jag några enstaka tecken och kan snabbt konstatera - jaha, där ligger Tore CBS och tuggar lump med sin Harlösa, lite längre upp ropar Rune COP med elbugg och vid sidan om en annan kändis på sim LM Ericsson handpump. Jag behöver inte längre lyssna efter anropssignalerna, det räcker med några få tecken så är de avslöjade. Inget mer märkvärdigt än när vi lyssnar på telefoni. Alla har vi vår unika dialekt och våra små egenheter. Två ord och vi vet vem som pratar.
Jag är ingen musiker själv, snarare tondöv, men kan tänka mig att en driven pianist kan skilja ut en nybörjare från ett verkligt proffs. För att musiken skall låta bra krävs förutom välstämda instrument övning och åter övning. Det finns inga genvägar om man vill få maximalt utbyte av konstarten morsetelegrafi liksom det inte går att fuska med musiken. Här duger det inte med vare sig elbugg eller dator ty dessa maskiner är inget annat än musik på burk. Vem som helst kan med ytterst liten träningsinsats prestera tekniskt god telegrafi där prickar och streck är exakta. Datorn kan med lämpligt program fås att avkoda telegrafi till tecken på skärmen. Men detta endast under förutsättning att motstationen inte bräker och lagt sig till med musikaliska finesser och omöjliga dialekter. Datorn är till för contest och avavkodning av rikssvenska där alla låter lika.
Telegrafi är ändå något speciellt och den som kämpat sig igenom hela processen och slutligen fått upp ögonen på vid gavel förstår också glädjen som jag försöker förmedla i denna artikel.
/Bengt
Telegrafi är som ljuv musik
"Jag läste både ditt bräkande och Tore CBS norrländska dialekt, sändaren var på, rätt frekvens, men tryckte jag ned nyckeln? Nej, istället skickade jag mail till er båda!!! Varför gjorde jag detta val? Vet inte, men kommunikationen ter sig så "bristfällig" jämfört med mail och chatt. Kanske har vi ett svar där ..."
Detta mail från Leif MCD läste jag nu på morgonen och jag känner så väl igen mig själv i hans frustration och uppgivenhet. Först en förklaring till ordet "bräkande" som i sammanhanget skall förstås som en starkt personlig handstil på mekanisk bugg, ungefär som den bredaste skånskan som för många stockholmare och andra kan vara svårtolkad. Leif och jag har funderat ett tag på det här med telegrafi och jag börjar att ge min syn på saken.
Det ligger väldigt mycket i vad Leif skriver. Varför sitter vi telegrafister och knackar iväg våra i vissa fall, svårt sargade telegrafitecken till varandra på detta ålderdomliga sätt när det finns andra moderna kommunikationsmedel med betydligt högre kapacitet. Att förmedla samma mängd information på telefoni går på ett kort ögonblick. Att sända texten på telegrafi i lagom promenadhastighet, 100-125 takt, tar en hel evighet. Att knacka iväg meddelandet som nybörjare i 50-60 takt tar minst två evigheter, kanske tre. Att skriva en artikel som denna tar kanske en halvtimma och när jag sedan trycker på "skicka-knappen" så finns den tillgänglig för dig och alla andra att läsa på vilken tid på dygnet som helst. Dessutom kan vem som helst svara och detta utan att behöva stå i kö och vänta på varandra. Fantastiskt! Behövs telegrafi?
Jag finner egentligen ingen mening med telegrafin som kommunikationsmedel. Visserligen är det sant att med telegrafi kan man tränga igenom de flesta störningarna och det behövs inte särskilt stor sändareffekt. Skillnaden mellan enkelt sidband (SSB) och telegrafi (CW) är väldigt stor. Behövs hundra watt SSB för att nå en viss plats på jorden så räcker det med några få watt på CW.
Men utöver dessa teknikaliteter, finns det någon djupare meningen med telegrafi? Säkert är det fler än jag som funderar på detta. Varför håller vi på? Ja, man kan kanske dra paralleller med musiken. Finns det någon mening i att sitta och plinka på ett piano när samma typ av musik finns att köpa på CD eller ladda ner från nätet. Och gitarr, varför offra massor av sin fritid åt att få kontroll på fingrarna så att rätt strängar petas på i rätt tid. Är det här vi skall söka sanningen om telegrafi. Ligger det någonting dolt bakom alla teckendelarna.
Ända sen jag blev radioamatör 1969 har jag hört uttryck som "telegrafi är en konstart" och "telegrafi är som ljuv musik". Kanske är det så men för vem är telegrafi som ljuv musik. Knappast för nybörjaren i alla fall som med svetten lackande i pannan försöker hänga med i svängarna när han eller hon krafsar ner bokstav eller bokstav på ett papper som glider runt på bordet. Inte heller för vardagstelegrafisten som kör en och annan standardförbindelse (kort förbindelse RST, namn och QTH) om dagen i flera år. Inte heller för contestern som använder dator och färdigkomponerade fraser. För min egen del upptäckte jag ingen särskild musik i telegrafin de första åren och jag var verkligen aktiv på banden. Vissa stationer kunde jag inte läsa alls och minns att jag irriterade mig på deras knackiga bräkande med de mekaniska buggarna och illa justerade handleder.
I takt med ökad erfarenhet att blev det allt lättare att ta emot olika sändningsstilar. Papper och penna kunde läggas åt sidan. Då och då gick det till och med att luta sig bakåt i radiostolen, sluta ögonen och bara lyssna på motstationens långa ramsor. Någon större njutning var det ännu inte men inte heller något lidande. Jag kunde lyssna i timmar utan att bli trött.
Efter ytterligare en tid gick det att identifiera vissa stationer på sändningsstilen. Det fanns dom som sände oregelbundet och orytmiskt och det fanns dom som skapat sig en högst personlig stil med en rullande rytmisk gång. Ungefär som skillnaden mellan att lyssna på en skorrig person som stammar en aning och inte riktigt kan få fram orden, och en person som talar den vackraste klingande norrländskan och har verkligt flyt i snacket.
Så här efter 40 år i telegrafins underbara värld har jag fått en helt annan syn på saken. När jag lyssnar över 80 m bandet så hör jag några enstaka tecken och kan snabbt konstatera - jaha, där ligger Tore CBS och tuggar lump med sin Harlösa, lite längre upp ropar Rune COP med elbugg och vid sidan om en annan kändis på sim LM Ericsson handpump. Jag behöver inte längre lyssna efter anropssignalerna, det räcker med några få tecken så är de avslöjade. Inget mer märkvärdigt än när vi lyssnar på telefoni. Alla har vi vår unika dialekt och våra små egenheter. Två ord och vi vet vem som pratar.
Jag är ingen musiker själv, snarare tondöv, men kan tänka mig att en driven pianist kan skilja ut en nybörjare från ett verkligt proffs. För att musiken skall låta bra krävs förutom välstämda instrument övning och åter övning. Det finns inga genvägar om man vill få maximalt utbyte av konstarten morsetelegrafi liksom det inte går att fuska med musiken. Här duger det inte med vare sig elbugg eller dator ty dessa maskiner är inget annat än musik på burk. Vem som helst kan med ytterst liten träningsinsats prestera tekniskt god telegrafi där prickar och streck är exakta. Datorn kan med lämpligt program fås att avkoda telegrafi till tecken på skärmen. Men detta endast under förutsättning att motstationen inte bräker och lagt sig till med musikaliska finesser och omöjliga dialekter. Datorn är till för contest och avavkodning av rikssvenska där alla låter lika.
Telegrafi är ändå något speciellt och den som kämpat sig igenom hela processen och slutligen fått upp ögonen på vid gavel förstår också glädjen som jag försöker förmedla i denna artikel.
/Bengt
Det påminner mig om en motsvarande händelse redan i lumpen på I20, där jag lärde mig CW. Vid en kuppövning stationerades jag i en redan då gammal RaP-Tg. Väl ute i busken fick jag för första gången ett TAB-meddelande i handen. Det skulle sändas till övningsledningen, bemannad av några lumparkompisar. Inte heller de hade tidigare stött på denna blandning av klartext och små "kodsnuttar", och trots måttlig takt gick de bet på att ta emot meddelandet. En bit in i texten började de läsa innehållet och därmed var det kört. Efter den tredje, långsammaste omsändningen fick jag "vänta" till svar, följt av ytterligare ett "vänta" och sedan "vänta 5". Jag kunde inte låta bli att tolka det som "Vänta medan vi hämtar hjälp!".
Ett par minuter senare hörde jag den omisskännliga handstilen från ett av plutonsbefälen. Det räckte med bara sex tecken - VL QSM K - eller vad anropssignalen nu var - för att det inte skulle råda minsta tvekan om vem som nu fanns i andra änden. Efter att ha minimerat spelet (glappet) i RA200-nyckeln upprepade jag meddelandet för fjärde gången, nu i en högre och från kvällarna på SL2AO mer invand takt. Kvitterat och klart.
Det var där och då jag tog det första steget i att börja uppskatta en personlig, icke-mekanisk sändningsstil. Tack rustmästare Blomberg - salig i åminnelse - för dina CW-lektioner!
/ Göstha
Last edited:
SM7FBJ
Radiotelegrafist och halvdansk
För min egen del kan jag bara klart bekräfta att det som tidigare sagts om igenkännandet av en "handstil" stämmer till 100%.
Jag försöker dock själv att sända så korrekt som möjligt, både med hänseende på tecknens och mellanrummens längd, oavsett hastighet och typ av meddelande. Att man ofrånkomligt har en egen stil som andra kan känna igen är bara en del av det roliga med att knacka fram ett meddelande som tar x gånger längre tid än med "vanliga" överföringsmedel.
73 de Bjarne
Jag försöker dock själv att sända så korrekt som möjligt, både med hänseende på tecknens och mellanrummens längd, oavsett hastighet och typ av meddelande. Att man ofrånkomligt har en egen stil som andra kan känna igen är bara en del av det roliga med att knacka fram ett meddelande som tar x gånger längre tid än med "vanliga" överföringsmedel.
73 de Bjarne