SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Det har varit stiltje på byggfronten ett bra tag men nu är byggbordet åter belamrat med allehanda skrot - ett nytt projekt - en en-rörs transceiver som jag absolut inte behöver är på gång. Apparaten byggs för att det går och är kul att bygga. Det är lärorikt och gammalt skrot som samlats på hög kan äntligen komma till nytta. Ett otal olika kopplingar har redan provas och utvärderats. En del med bra resultat andra helt värdelösa.
Bakgrund till projektet: För en månad sedan rafsade några lokala radiobyggare här i lundatrakten, som träffas regelbundet, ner en preliminär kravspecifikation på en bit papper. I korta drag betämde vi oss för att bygga ihop var sin transceiver för 80 m telegrafi. Ett (1) rör skall apparaten innehålla. Mottagaren skall vara VFO-avstämd och klara av att driva en högtalare. Sändaren skall vara kristallstyrd och lämna minst 4-5 watt ut i antennen. Full QSK är önskvärd liksom medhörning. Det blir många utmaningar att klura på, med endast ett rör och så få komponenter som möjligt. En nätdel, med rörlikriktare, tillkommer som separat enhet.
Så här ser mitt experimentbygge ut just nu idag. Röret är f n ett PCL82 triod/pentod där trioddelen används som återkopplad detektor (Armstrong patent från 1913) och pentoddelen som LF-förstärkare. Ratten till vänster är frekvensinställning för mottagaren. En vridkondensator på 15 pF ger täckning från 3490-3610 kHz. Med pilratten under chassiet regleras återkopplingsgraden. Den högra ratten är till för avstämning av tankkretsen i sändaren. Kristallen av typ FT243 skymtar på chassiet. Den svarta skärmburken till vänster innehåller antenn-, galler- och återkopplingsspole för mottagaren. Den andra skärmburken till höger innehåller tankkretsen med kopplingslink för 50 ohm antenn.
Mottagaren hör signaler ner till c:a -110 dBm, vilket skall förstås som med örat läsbara i högtalaren på c:a 50 cm lyssningsavstånd i tyst rum med normal hörsel. Med hörtelefoner kommer man ner ytterligare 15-20 dB innan signalerna försvinner i bruset. Inte riktigt lika känslig som Paraset-mottagaren men i den används ju en pentod i detektorn istället för den triod som PCL82 (ECL82) innehåller. Signaler uppemot S5 hörs med mycket god högtalarstyrka och vid S9-signaler får man dämpa volymen.
Utmaningen, som ser ut att vara löst i teorin, är att när nyckeln trycks ned så blir den VFO-styrda mottagaren per automatik en kristallstyrd sändare, utan några andra omkopplare och reläer. På så sätt fås full QSK.
Medhörningen kan möjligen bli ett bekymmer men på något sätt skall väl röret fås att ge ifrån sig något lågfrekvent återkopplat missljud. I värsta fall får en mekanisk summer av typen liten ringklocka utan kläpp och klocka användas. Moderniteter som piezoelektriska historier som elegant hade löst ett problem som detta har ingen plats i en sen 50-talskonstruktion och nymodigheter måste med alla medel undvikas.
Med 80 m dipolen ansluten är det full fart på 80 m. Bandet kokar av stationer på kvällstid, just nu lyssnar jag på SM6BTT som med S9-styrka förtvivlat ropar CQ SAX. Återkopplingsreglaget är kopplat in på ett sådant sätt att antennsignalen dämpas ju mer återkopplingsgraden ökas. Denna enda ratt får därför tre funktioner, återkopplingsgrad, RF- samt LF-gain.
Mottagare av det här slaget är så brusfattiga att utan antenn så är de fullständigt stendöda. Ett ytterst svagt brus/brum hörs om man lägger örat till högtalaren. Inte mer än så. Känsligheten är ändå tillräckligt bra för att höra de allra svagaste stationerna precis som vilken annan modern plastradio som helst. Det är ju det atmosfäriska bruset som sätter gränsen och det bruset är högt på låga frekvenser.
En av de andra radiobyggarna som kommit en bit på väg har även fått fart på sändaren. Han rapporterar drygt 6 watt ut med 250 V anodspänning. Ren och stabil ton med c:a 5 ms stigtid.
Jag har fler provkopplingar som skall byggas upp och utvärderas innan schemat justeras och fastställs. I ett projekt som detta är det alltid brainstorming, klurandet, experimenten och resan fram till en färdig apparat som är det roliga. Sedan körs kanske några hundra QSO för att fånga in belöningskänslan och njuta av välbefinnandet innan apparaten ställs på hyllan eller återgår som lösa delar i junkboxen. Att bara köra radio för körandets skull kan man ju göra med vilken plastradio som helst.
En sak som är intressant med ett till synes onödigt och mossigt projekt som detta är att en del yngre amatörer (äldre också för den delen) tror att vi radiobyggare är helt pantade i knoppen medan vi i själva verket har hög medvetandegrad, står med båda fötterna på jorden och har full koll på läget. Inte heller förstår man alla gånger att radiotekniska beräkningarna bäst utförs med hjälp av räknesticka.
Visst är allt detta mixtrande med borrmaskin och lödkolv fullständigt meningslöst arbete eller hur?
/Bengt
Bakgrund till projektet: För en månad sedan rafsade några lokala radiobyggare här i lundatrakten, som träffas regelbundet, ner en preliminär kravspecifikation på en bit papper. I korta drag betämde vi oss för att bygga ihop var sin transceiver för 80 m telegrafi. Ett (1) rör skall apparaten innehålla. Mottagaren skall vara VFO-avstämd och klara av att driva en högtalare. Sändaren skall vara kristallstyrd och lämna minst 4-5 watt ut i antennen. Full QSK är önskvärd liksom medhörning. Det blir många utmaningar att klura på, med endast ett rör och så få komponenter som möjligt. En nätdel, med rörlikriktare, tillkommer som separat enhet.
Så här ser mitt experimentbygge ut just nu idag. Röret är f n ett PCL82 triod/pentod där trioddelen används som återkopplad detektor (Armstrong patent från 1913) och pentoddelen som LF-förstärkare. Ratten till vänster är frekvensinställning för mottagaren. En vridkondensator på 15 pF ger täckning från 3490-3610 kHz. Med pilratten under chassiet regleras återkopplingsgraden. Den högra ratten är till för avstämning av tankkretsen i sändaren. Kristallen av typ FT243 skymtar på chassiet. Den svarta skärmburken till vänster innehåller antenn-, galler- och återkopplingsspole för mottagaren. Den andra skärmburken till höger innehåller tankkretsen med kopplingslink för 50 ohm antenn.
Mottagaren hör signaler ner till c:a -110 dBm, vilket skall förstås som med örat läsbara i högtalaren på c:a 50 cm lyssningsavstånd i tyst rum med normal hörsel. Med hörtelefoner kommer man ner ytterligare 15-20 dB innan signalerna försvinner i bruset. Inte riktigt lika känslig som Paraset-mottagaren men i den används ju en pentod i detektorn istället för den triod som PCL82 (ECL82) innehåller. Signaler uppemot S5 hörs med mycket god högtalarstyrka och vid S9-signaler får man dämpa volymen.
Utmaningen, som ser ut att vara löst i teorin, är att när nyckeln trycks ned så blir den VFO-styrda mottagaren per automatik en kristallstyrd sändare, utan några andra omkopplare och reläer. På så sätt fås full QSK.
Medhörningen kan möjligen bli ett bekymmer men på något sätt skall väl röret fås att ge ifrån sig något lågfrekvent återkopplat missljud. I värsta fall får en mekanisk summer av typen liten ringklocka utan kläpp och klocka användas. Moderniteter som piezoelektriska historier som elegant hade löst ett problem som detta har ingen plats i en sen 50-talskonstruktion och nymodigheter måste med alla medel undvikas.
Med 80 m dipolen ansluten är det full fart på 80 m. Bandet kokar av stationer på kvällstid, just nu lyssnar jag på SM6BTT som med S9-styrka förtvivlat ropar CQ SAX. Återkopplingsreglaget är kopplat in på ett sådant sätt att antennsignalen dämpas ju mer återkopplingsgraden ökas. Denna enda ratt får därför tre funktioner, återkopplingsgrad, RF- samt LF-gain.
Mottagare av det här slaget är så brusfattiga att utan antenn så är de fullständigt stendöda. Ett ytterst svagt brus/brum hörs om man lägger örat till högtalaren. Inte mer än så. Känsligheten är ändå tillräckligt bra för att höra de allra svagaste stationerna precis som vilken annan modern plastradio som helst. Det är ju det atmosfäriska bruset som sätter gränsen och det bruset är högt på låga frekvenser.
En av de andra radiobyggarna som kommit en bit på väg har även fått fart på sändaren. Han rapporterar drygt 6 watt ut med 250 V anodspänning. Ren och stabil ton med c:a 5 ms stigtid.
Jag har fler provkopplingar som skall byggas upp och utvärderas innan schemat justeras och fastställs. I ett projekt som detta är det alltid brainstorming, klurandet, experimenten och resan fram till en färdig apparat som är det roliga. Sedan körs kanske några hundra QSO för att fånga in belöningskänslan och njuta av välbefinnandet innan apparaten ställs på hyllan eller återgår som lösa delar i junkboxen. Att bara köra radio för körandets skull kan man ju göra med vilken plastradio som helst.
En sak som är intressant med ett till synes onödigt och mossigt projekt som detta är att en del yngre amatörer (äldre också för den delen) tror att vi radiobyggare är helt pantade i knoppen medan vi i själva verket har hög medvetandegrad, står med båda fötterna på jorden och har full koll på läget. Inte heller förstår man alla gånger att radiotekniska beräkningarna bäst utförs med hjälp av räknesticka.
Visst är allt detta mixtrande med borrmaskin och lödkolv fullständigt meningslöst arbete eller hur?
/Bengt
