SM3BDZ
Well-Known Member
Jag är av årgång 1953 och har varit radioamatör sedan 1970. När jag 1969 började yrkesskolan för telereparatörer i Strömsund (numera heter det visst gymnasium...) var den ene av lärarna Basse, SM3BIU. Teknikintresset hade då fått ett rejält fäste i mig och jag stortrivdes med skolan.
Redan innan hade jag praktiserat hembygge under några år. Under nästan ett års tid tjatade jag till mig en Philips elektronikbygglåda, EE-20, i julklapp, av mina prövade föräldrar. Det ledde i sin tur till vidare experiment och med hjälp av kökssax, häftstift med mässinghuvud, sprängtråd, avskrapat lödtenn från glödlampssocklar och en 75 watts lödkolv blev de första hembyggena till.
Byggde bl a med 6C4(EC90), AZ4, OC71, AC126, AF116 etc. De två sistnämnda från bygglådan. Hade skitkul och även om man inte visste mycket vad man gjorde, så blev det diverse "konstruktioner".
Jag minns att jag inte riktigt fått kläm på hur man byggde en sändare och suget var stort. En klasskamrat, Bengt, sedemera SM3EGZ, kom till undsättning. Han hade byggt en FM-sändare för 3 m bandet! Voila! Så gör man! AF118 inhandlades av den lokala radiohandlaren i Strömsund och sändare fabricerades i parti och minut.
Varianterna var många och med etsade spolar direkt på mönsterkortet bl a.
Räckvidden blev någon kilometer med 9 volts batteri och ett antennspröt på ett par meter. Längden var inte så noga...
Kommer mycket väl ihåg att Basse, som är en god pedagog och hängiven radioamatör, uttryckte sig ungefär så här inför klassen:
"Det är glädjande att se att några av er är så teknikintresserade och bygger sändare för FM-bandet. Utan att på något sätt vilja döda eller hämma detta intresse, vill jag ändå utfärda en liten varning över vad som kan hända om man håller på med olagliga sändningar" varefter han gav exempel på dryga böter och t. o. m. fängelsestraff. Vi var nog ett par grabbar i klassen som satt där med högröda kinder, till de andra , mer fotbollsintresserade, pojkarnas förtjusning!
Kan minnas hur man skyggt sneglade över axeln när man passerade Strömsunds polisstation...
Tekniken vi använde för att kolla räckvidden, var att lägga väckarklockan på den lilla högtalaren som utgjorde mikrofon till sändaren. Sen sprang man runt på byn med transistorradion och kollade hur långt man kunde höra klockan. Sprang sen tillbaka hem och bytte någon komponent, egentligen helt slumpmässigt fast oftast nåt motstånd. Sprang ut med transistorradion igen och jämförde. Man skulle kanske kunna säga att mätmetoden var av det mer empiriska slaget...
Vid ett av dessa "mät-tillfällen" hade jag sprungit efter den väg som ledde till Bengts hus, som låg ett antal hundra meter från mitt inackorderingsrum.
Utan att jag visste om det, hade då Bengt hört väckarklockan på 102MHz och förstått att jag var ute och kollade.
Plötsligt hör jag flygplansljud. Två militärflygplan passerar över mig och på så pass låg höjd att jag kunde se att det var just sådana. Under tiden har Bengt bestämt sig för att skoja lite med mig och vred in sin sändare, som han förresten hade fått till alldeles särskilt bra, på 102 MHz! Då jag var så pass nära hans hus släckte han ut min egen sändare. Området där Bengt bor kallas Tingvalla.
Bengt kommer alltså in på frekvensen och säger med allvarstyngd stämma:
"Var god och stäng av väckarklockan på denna frekvens! Jag repeterar, var god stäng av väckarklockan"!
Jäklar! Militärplan! Röst i radion! Störning! Upptäckt?! Ni må tro att jag fick bråttom hem. Så pass bråttom att teleskopantennen till transistorradion bröts i tre delar när jag skyndsamt försökte skjuta ihop den!
Tagen av situationens allvar tror jag att jag gick direkt till sängs. Dagen efter, på skolan, måste jag naturligtvis berätta om denna händelse för Bengt. Efter att jag upphetsat dragit hela historien, börjar Bengt storskratta och säger,
- Det var jag!
Förnedringen kändes svår och planer på hämnd började genast ta form.
På skolan fanns en (1 st) skrivmaskin modell Ä. Den stod förstås i lärarrummet. De två lärare vi hade åkte oftast hem för lunch, varför jag någon vecka senare passade på att smita in i lärarrummet under en lunchrast. I med ett papper och började författa, ungefär nåt sånt här:
"Meddelande från Televerket Radio.
Vid genomförd radiopejling i Strömsund har upptäckts att en obehörig sändare finns någonstans inom Tingvalla-området. Sändarens frekvens är 100 - 102 MHz.
Allmänheten uppmanas att vid eventuella observationer ta kontakt med Strömsundspolisen."
Hade invigt ytterligare ett par kompisar i min hämdplan, för att så att säga förstärka effekten!
På väg till och från skolan , som låg lite i utkanten av samhället, passerades en allmän anslagstavla med diverse anslag. Jag stack dit och fäste upp "meddelandet" med häftstift i bekväm ögonhöjd.
Senare samma dag, och i sällskap med de andra polarna, berättade jag för Bengt att jag gått förbi anslagstavlan och sett ett meddelande från Televerket Radio!
Bengt blev genast lite småskärrad och vi begav oss dit. Nu var det han som fick bråttom hem! Det bara fladdrade till så var han borta...
Senare på kvällen när vi träffades berättade Bengt, med allvarlig ton, att han nu hade rivit sin sändare ner till komponentnivå och t.o.m. klippt sönder oscillatorspolen. Han grämdes över detta då det var den bästa sändare han hittills fått till men uppmanade mig att genast göra detsamma.
Det var en oförglömlig känsla att då kunna svara,
-Det var jag!
Genom Basse och Conny, SM3EZK, kom jag så i kontakt med FRO och amatörradio. Blev ganska direkt "bit by the bug" och våren 1970 avlades godkänt prov för B-certifikat. Ett år senare för A-cert och på den vägen är det.
Lusten att bygga saker har hållit i sig och det finns väl ständigt projekt och projektidéer även om ställ- och liggtiden ibland kan vara rätt lång. Min yrkesbana kom att bli något helt annat men det är fantastiskt att ha detta som hobby!
73 de Lasse
Redan innan hade jag praktiserat hembygge under några år. Under nästan ett års tid tjatade jag till mig en Philips elektronikbygglåda, EE-20, i julklapp, av mina prövade föräldrar. Det ledde i sin tur till vidare experiment och med hjälp av kökssax, häftstift med mässinghuvud, sprängtråd, avskrapat lödtenn från glödlampssocklar och en 75 watts lödkolv blev de första hembyggena till.
Byggde bl a med 6C4(EC90), AZ4, OC71, AC126, AF116 etc. De två sistnämnda från bygglådan. Hade skitkul och även om man inte visste mycket vad man gjorde, så blev det diverse "konstruktioner".
Jag minns att jag inte riktigt fått kläm på hur man byggde en sändare och suget var stort. En klasskamrat, Bengt, sedemera SM3EGZ, kom till undsättning. Han hade byggt en FM-sändare för 3 m bandet! Voila! Så gör man! AF118 inhandlades av den lokala radiohandlaren i Strömsund och sändare fabricerades i parti och minut.
Varianterna var många och med etsade spolar direkt på mönsterkortet bl a.
Räckvidden blev någon kilometer med 9 volts batteri och ett antennspröt på ett par meter. Längden var inte så noga...
Kommer mycket väl ihåg att Basse, som är en god pedagog och hängiven radioamatör, uttryckte sig ungefär så här inför klassen:
"Det är glädjande att se att några av er är så teknikintresserade och bygger sändare för FM-bandet. Utan att på något sätt vilja döda eller hämma detta intresse, vill jag ändå utfärda en liten varning över vad som kan hända om man håller på med olagliga sändningar" varefter han gav exempel på dryga böter och t. o. m. fängelsestraff. Vi var nog ett par grabbar i klassen som satt där med högröda kinder, till de andra , mer fotbollsintresserade, pojkarnas förtjusning!
Kan minnas hur man skyggt sneglade över axeln när man passerade Strömsunds polisstation...
Tekniken vi använde för att kolla räckvidden, var att lägga väckarklockan på den lilla högtalaren som utgjorde mikrofon till sändaren. Sen sprang man runt på byn med transistorradion och kollade hur långt man kunde höra klockan. Sprang sen tillbaka hem och bytte någon komponent, egentligen helt slumpmässigt fast oftast nåt motstånd. Sprang ut med transistorradion igen och jämförde. Man skulle kanske kunna säga att mätmetoden var av det mer empiriska slaget...
Vid ett av dessa "mät-tillfällen" hade jag sprungit efter den väg som ledde till Bengts hus, som låg ett antal hundra meter från mitt inackorderingsrum.
Utan att jag visste om det, hade då Bengt hört väckarklockan på 102MHz och förstått att jag var ute och kollade.
Plötsligt hör jag flygplansljud. Två militärflygplan passerar över mig och på så pass låg höjd att jag kunde se att det var just sådana. Under tiden har Bengt bestämt sig för att skoja lite med mig och vred in sin sändare, som han förresten hade fått till alldeles särskilt bra, på 102 MHz! Då jag var så pass nära hans hus släckte han ut min egen sändare. Området där Bengt bor kallas Tingvalla.
Bengt kommer alltså in på frekvensen och säger med allvarstyngd stämma:
"Var god och stäng av väckarklockan på denna frekvens! Jag repeterar, var god stäng av väckarklockan"!
Jäklar! Militärplan! Röst i radion! Störning! Upptäckt?! Ni må tro att jag fick bråttom hem. Så pass bråttom att teleskopantennen till transistorradion bröts i tre delar när jag skyndsamt försökte skjuta ihop den!
Tagen av situationens allvar tror jag att jag gick direkt till sängs. Dagen efter, på skolan, måste jag naturligtvis berätta om denna händelse för Bengt. Efter att jag upphetsat dragit hela historien, börjar Bengt storskratta och säger,
- Det var jag!
Förnedringen kändes svår och planer på hämnd började genast ta form.
På skolan fanns en (1 st) skrivmaskin modell Ä. Den stod förstås i lärarrummet. De två lärare vi hade åkte oftast hem för lunch, varför jag någon vecka senare passade på att smita in i lärarrummet under en lunchrast. I med ett papper och började författa, ungefär nåt sånt här:
"Meddelande från Televerket Radio.
Vid genomförd radiopejling i Strömsund har upptäckts att en obehörig sändare finns någonstans inom Tingvalla-området. Sändarens frekvens är 100 - 102 MHz.
Allmänheten uppmanas att vid eventuella observationer ta kontakt med Strömsundspolisen."
Hade invigt ytterligare ett par kompisar i min hämdplan, för att så att säga förstärka effekten!
På väg till och från skolan , som låg lite i utkanten av samhället, passerades en allmän anslagstavla med diverse anslag. Jag stack dit och fäste upp "meddelandet" med häftstift i bekväm ögonhöjd.
Senare samma dag, och i sällskap med de andra polarna, berättade jag för Bengt att jag gått förbi anslagstavlan och sett ett meddelande från Televerket Radio!
Bengt blev genast lite småskärrad och vi begav oss dit. Nu var det han som fick bråttom hem! Det bara fladdrade till så var han borta...
Senare på kvällen när vi träffades berättade Bengt, med allvarlig ton, att han nu hade rivit sin sändare ner till komponentnivå och t.o.m. klippt sönder oscillatorspolen. Han grämdes över detta då det var den bästa sändare han hittills fått till men uppmanade mig att genast göra detsamma.
Det var en oförglömlig känsla att då kunna svara,
-Det var jag!
Genom Basse och Conny, SM3EZK, kom jag så i kontakt med FRO och amatörradio. Blev ganska direkt "bit by the bug" och våren 1970 avlades godkänt prov för B-certifikat. Ett år senare för A-cert och på den vägen är det.
Lusten att bygga saker har hållit i sig och det finns väl ständigt projekt och projektidéer även om ställ- och liggtiden ibland kan vara rätt lång. Min yrkesbana kom att bli något helt annat men det är fantastiskt att ha detta som hobby!
73 de Lasse
