"Generaler tenderar att planera för det förra kriget..."
Det kalla krigets planering gick ut på att allting i ett krigsläge skulle vara som vanligt,
men mer besvärligt. Detta var i sin tur härlett ur hur länder som Storbritannien och Tyskland
hade hanterat påfrestningarna under WW2.
I båda länderna hade man klarat sig bättre än förväntat i flera avseenden, mycket beroende på
att matproduktion, energiförsörjning och industriproduktion varit ganska decentraliserade, och
då kan man klara angrepp mot delar av dessa, utan att helheten havererar.
Detta synsätt var förhärskande även i Sverige fram till 80-talet; man planerade för att relativt småskaliga
enheter skulle kunna fungera självständigt även om de utsattes för påfrestningar. Det fanns reservkapacitet i
t.ex. underhållsresurser och försörjning. Banksystemet och betalningsförmedlingar kunde fortfarande
verka relativt autonomt. Dock hade man sannolikt underskattat vilka påfrestningar som
ett totalt krig skulle ha inneburit på sjukvården och liknande funktioner.
Avregleringarna och marknadsorienteringarna under senare delen av 80-talet och 90-talet kom dock att
ändra spelplanen, eftersom det är uppenbart "olönsamt" att ha reservkapacitet och alternativvägar, samt att
att hålla lager för att utjämna störningar i varuflöden, avvecklades allt sådant, och det som fanns kvar blev
påtagligt centraliserat.
Dessutom sker i princip alla betalningar numera elektroniskt, vilket förutsätter fungerande telenät och centrala clearing-funktioner. Energiproduktion och energidistribution sker även de med högt centraliserade funktioner.
Ursprungsfrågan är om man får någon ersättning vid ett beredskapsläge eller krigsläge, och svaret är nog att
man får ersättning utbetalad, men att det är en högst öppen fråga om det kommer att finnas några varor att köpa, och även om det kommer att gå att betala för dem. En återgång till byteshandel är något man kan förutse, åtminstone utanför storstäderna.
Hur man tänker att handskas med sådant har makthavarna inte talat om, min egen uppfattning är att "krigskommunism" med centralt bestämda priser och ransoneringskvoter blir infört. Detta hjälper dock inte när det inte finns några varor att distribuera eller prisreglera.
Redan i mitten av 80-talet ansåg man på centralt håll att om Postgirot skulle vara ur funktion i mer än 2-3 dagar skulle det bli nödvändigt med undantagstillstånd. Att stänga bankerna och även hindra valutaväxling och kontantuttag kan då bli en av de första åtgärderna. En "bank-run" som kan utlösa en hyperinflation är en av de värsta mardrömmarna som kan tänkas för en finansminister även under fredsförhållanden, och hur en sådan skulle te sig i ett "kontantlöst samhälle" blir något att begrunda.
