För lätt att bli radioamatör?

SM0UAN

Well-Known Member
Med koppling till en tråd som gått långt OT (https://ham.se/threads/repeter-aktivitet.27207/) kanske frågan är värd en egen tråd?

Jag tog mitt cert några år efter att jag avslutat fartygstelegrafistubildningen vid SLUL (Sjöbefälsskolan i Stockholm), tidigt 1990-tal eller så. Då kändes det inte som att provet var särskilt betungande, eftersom de fyra terminerna lämnade en del spår av radiokunnande, trots allt. Jag har inte memorerat detaljer kring de dåvarande kunskapskraven, men jag förstår att det nog ändå hade varit rätt tungt att behöva börja från "scratch", särskilt med morsen... Elläran var ju inte så exotisk, men ändå en bit bortom dåtidens gymnasienivå, så en del pluggande var nog av nöden för de flesta. Kontentan är att jag inte kan bedöma om det vid den tidpunkten var "svårt" att passera nålsögat.

Nu har jag tittat igenom dokumentet "KonCEPT" utgivet av SSA. Jag är lite osäker på om man anser att informationen (fakta etc) däri är för trivial för att vara en tillräcklig grund att ställa en radioamatör på, eller om kritiken mot nålsögat har med nivån på själva provningen att göra. Innehållet känns inte "svårt", men känns ändå vara rätt väl relatarat till amatörverksamheten. Eller? En del grejer är sånt som inte dök upp "på min tid", sånt som har med digitala kretsar och trafiksätt att göra, men inte omöjligt att greppa med lite läsning. Borde materialet vara mer omfattande eller gå djupare? Eller ska provningen omfatta mer av materialet, bedömningen vara strängare?

Telegrafikravet lämnar jag därhän. För den som inte haft förmånen att tränas i professionell morseutbildning är det säkert ett rackarns slit att komma i mål och det utgör säkert en bra sållningsmekanism - om man bara ser till antalet som kan godkännas. Om det är en relevant urvalsmekanism vet jag inte.

Saken är väl den, att det bara "kanske" finns nån form av koppling mellan hur svårt det är att klara inträdesproven och hur angelägen man är att hålla igång sitt intresse. Om examineringen är svår eller inte, kanske inte har nån betydelse för hur aktiv man sedan kommer att vara. Att få sitt certifikat kan väl inte vara själva målet, målet borde väl vara att få hålla på med den superintressanta hobbyn som, händelsevis, kräver vissa kunskaper och en licens. De, som faktiskt är intresserade, kommer troligen att anpassa sig till inträdeskraven och sedan kanske vara aktiva. Om man sänker kraven kanske man "får in" fler godkända, varav några dock snabbt tröttnar, och kvar blir ändå bara ett litet antal aktiva - ungefär samma grupp som skulle klarat de strängare kraven, troligen.

Så, om tanken är att vi borde bli fler, tror jag det inte är självklart att man ska jobba med inträdeskraven. Jag antar att det finns likheter med att skaffa en vapenlicens. Myndigheterna är troligen inte alls intresserade av att sänka kraven, men den som är tillräckligt intresserad av skytte eller jakt anpassar sig för att komma i mål. Om man skärpte kraven skulle det troligen till slut resultera i att färre får licens. Det kanske bara är att acceptera att amatörradioverksamheten inte lockar så många i vårt nutida samhälle, och antalet aktiva sjuntker vartefter, men det kan nog inte skyllas på att det har blivit för lätt att bli radioamatör.
 

SM0HXO - Sven

Well-Known Member
Det rimliga idag borde vara ett Basic kunskapstest. Vad är amatörradio, hur utövas hobbyn och byggt på en 100-årig historik. Ellära och elsäkerhet, antennfunktioner som säkerhetskunskap och trafikbeteende är alltid viktigt. Uppförandet på frekvensbanden vittnar ibland om liknande beteenden vi ser i biltrafiken - störst&starkast går först! Där har väl bristen på gott uppförande samt respekt för andra utövare blivit sämre, tycker jag! Annars har jag inte så mycket att klaga över. - Amatörradio är iallafall inget nytt "telefonmode".

/Sven.
 

SM0UAN

Well-Known Member
Jämförelsen med biltrafik är intressant... Där finns ju också en tröskel (att ta körkort är ingen lek idag), men om man inte är intresserad av körning, eller saknar självkritik, blir man aldrig en bra förare. Dock kör ju folk (oftast) för att de behöver, oavsett på vilken nivå, så att säga, så tillväxten är garanterad. Att man borde ha mer tillsyn och högre krav på bilförare skulle man kunna hävda, men människors hyfsat legitima behov väger tungt. Amatörradion tillfredsställer normalt sett inte ett behov i samma dignitet.
 

SM0HXO - Sven

Well-Known Member
Men det är betydligt fler som kör bil utan körkort än de som kör radio utan cert. När trafikövervakningen havererat och människor kör bil bara för att man har en, eller lånar och blir man ertappad, så säger man bara - hade jag ingen aning om! Det klientelet växer i antal bara därför att ingen straffeftergift utkrävs. Jag bor själv i ett klassat område och där ingen respekt för samhällsfunktioner värderas högt - Det nya Sverige och som våra politiker älskar!

/Sven.
 

SM0HXO - Sven

Well-Known Member
Samtliga radioamatörer av idag, det är ju nu, och att blanda oss till hur det var för 50 eller 75 år tillbaks tror jag är meningslöst! Eller som det där nya teleskopet som visar bilder från miljarder år tillbaks - Ska man behöva vänta ytterliga miljarder år för att få veta hur det ser ut nu!. - Vi har inte tiden på vår sida, lev nu och gör något bra.

/Sven.
 

SM7EQL

Kortvågs- och UKV-tekniker
Borde materialet vara mer omfattande eller gå djupare? Eller ska provningen omfatta mer av materialet, bedömningen vara strängare?
Utbildningsnivån är nog ganska betydelselös i sig. Jag känner många högutbildade superingenjörer som har noll koll på det mesta inom amatörradion men också folk med ”bara” folkskola och gymnasieutbildning som verkligen är duktiga och klarar sig bra som radioamatör. De senare genom att de drivs av intresse att förkovra sig och på så sätt få mer erfarenheter etc. Med intresse för saken kommer man längre än den mest förläste.

Troligen kunde man skippa de tekniska proven helt och nöja sig med någon sorts allmän kännedom om trafikmetoder och allmänt hyfs och beteende på banden.

Sett i backspegeln så har det alltid funnits kontrollfrreaks som velat styra och ställa på sina egna villkor SSA och IARU har också varit drivande under lång tid.

Bättre att vi gör precis vad vi själva tycker är kul och använder frekvenserna som vi vill. Det enda som behövs är lite sunt förnuft så ömsesidiga störningar kan minimeras.

Efterfrågan att bli radioamatör är nu så låg att en sänkning av kraven till noll inte påverkar numerären mer än marginellt.
 

SM0AOM

Well-Known Member
Jag tog mitt cert några år efter att jag avslutat fartygstelegrafistubildningen vid SLUL (Sjöbefälsskolan i Stockholm), tidigt 1990-tal eller så. Då kändes det inte som att provet var särskilt betungande, eftersom de fyra terminerna lämnade en del spår av radiokunnande, trots allt
Eftersom du fick ditt A-certifikat direkt hösten1991

1657735146312.png

så måste detta delats ut enligt den gamla B:90 där den som hade kommersiellt certifikat fick tillgodoräkna sig det för telegrafin.

1657732995681.png

1657733067421.png

Att de tekniska proven inte upplevdes som "svåra" kan väl bäst förklaras genom att en "A-amatör" förväntades nå upp till den miniminivå som en radiooperatör eller radioteknisk personal i aktiv militärtjänst ansågs behöva ha.

Den kursbok ("Modern Radioteknik")+kompendier som jag själv läste inför telegrafistcertifikatsprovet i mitten av 70-talet låg långt över A-certifikatets nivå, bl.a. fanns det åtskilligt växelströmslära, rörteori, SSB och elektromaskinlära i materialet.

Den som anställde mig på Televerket Radio 1981 hade undervisat på sjöbefälsskolorna och även skrivit en del av kompendierna, men det hade redan börjat märkas på allvar att telegrafisten mer och mer blivit fartygets kontorist. Många med sjögående bakgrund hade glömt det mesta av radiotekniken helt enkelt därför att fartygsstationerna var så driftsäkra, så de fick knappast någon övning. När det någon gång blev ett fel, så stod ofta telegrafisten ganska handfallen ombord. Mina kollegor som reste på fartygsradioservice klagade ibland på att de ibland fick åka iväg långväga för att laga ganska elementära fel.

MARITEX och de automatavstämda och heltransistoriserade stationerna som kom i början av 80-talet ändrade sedan spelplanen ganska radikalt. De flesta telegrafister slutade i princip helt med "manuell radio" och passningen sköttes av autoalarmen och på bryggan. Dispenssystemet gjorde att många sedan fick gå i land.

I mitten av 80-talet fick jag skriva ett kompendium avsett för repetitionsutbildning i radioteknik av f.d. sjögående telegrafister som anställdes på Stockholm Radio, eftersom så många visat sig ha en ganska diffus uppfattning om hur i synnerhet radiosystem och vågutbredning hängde ihop.

Hur det var med värnpliktiga signalister och telegrafister är jag lite mer osäker på.

De som jag träffade under min första sejour i militärradio 1987 var sannolikt inte helt representativa. Vad jag kommer ihåg var att det blev relativt ovanligt med "rep-övningar" för värnpliktiga telegrafister. I och med avvecklingarna av Luftoperativa Radionätet samt Stab-Stab radionäten torde behovet av krigsplacerade telegrafister i Flygvapnet och Armén ha minskat påtagligt.

Kvar var väl Flottan och FRA, men där var min insyn dålig.

Samtliga radioamatörer av idag, det är ju nu, och att blanda oss till hur det var för 50 eller 75 år tillbaks tror jag är meningslöst!
Det som man bör känna till är att den enda orsaken till att de generösa privilegier som dagens amatörradio har är att våra föregångare var "duktiga" för 75 och 50 år sedan. Om man inte förstår det blir det närmast omöjligt att ta till sig vilka hot dagens amatörradio ställs inför. Väldigt många amatörer, kanske de flesta, är övertygade om att privilegierna är huggna i sten och varar för evigt.
Så är dessvärre inte fallet.

Sett i backspegeln så har det alltid funnits kontrollfrreaks som velat styra och ställa på sina egna villkor SSA och IARU har också varit drivande under lång tid
Organiserad amatörradio har sedan "hedenhös" dominerats av "kontrollfreaks".
Vad detta beror på är omstritt, en teori är att amatörradio attraherar personer som har svårt med kommunikation och därför söker metoder att pådyvla andra sin vilja.
Efterfrågan att bli radioamatör är nu så låg att en sänkning av kraven till noll inte påverkar numerären mer än marginellt.
För snart 20 år sedan så ifrågasattes på allvar ifall certifikatsprovet verkligen var nödvändigt. PTS jurister såg ingen anledning att kräva kompetensprov för något lika ointressant och betydelselöst i deras ögon som t.ex. hundpejlar. Den gången gick det att avstyra försöket, men ingen vet ifall man inte försöker igen.

Ett totalt borttagande av proven skulle i dagsläget sannolikt inte leda till någon som helst ökning av numerären. "Efterfrågetrycket" finns helt enkelt inte längre.
 

SM0HXO - Sven

Well-Known Member
Det har alltid, över förfluten tid, funnits duktiga radio-operatörer, yrkesmässiga eller som amatörer. Och självfallet måste varje enskild idag hålla engagemanget uppe och bidraga med sitt för hobbyn! - Allt har ett bäst före datum, även universum, fast det tar tid!

/Sven.
 

SM6VRL

Well-Known Member
Vad är det som är dåligt med de lågutbildade som tagit sina cert efter säg 1980?
Är det för att de ev tenderar säga ’kôm-kôm’ i mikrofonen eller kör ssb 1kHz från bandkanten eller vad?
Jag som stickpropp/plånboksamatör gör ingetdera…trots att jag är av senare årgång.
Det har alltså inte med vare sej certifikatklass eller ålder att göra.
 

SM7EQL

Kortvågs- och UKV-tekniker
SSB 1 kHz från bandkanten går bra om man väljer det sidband som ligger inom amatörbandet och sidbandsundertryckningen av det andra är tillräckligt hög.

Det som är en dålig kombination för en radioamatör är okunskap och ett svagt intresse för det radiotekniska, vågutbredningsmekanismer, antennsystem m m och avsaknad av drivkraft att förkovra sig.

En sådan amatör har starkt begränsade möjligheter men kan naturligtvis vara nöjd ändå. Färdigbyggd utrustning finns ju att tillgå för i princip allt. Även byggsatser med bygganvisningar osv.

Den mer tekniskt intresserade har rimligen fler möjligheter inom hobbyn och finns även drivkraft att utbilda sig så ökar möjligheterna ännu mer för att konstruera och bygga radio från scratch.

Var och en får försöka välja sin egen väg och ambitionsnivå. I sak inget märkvärdigt.
 

SM6VRL

Well-Known Member
Jag tycker generellt sett att kunskapsnivån är ganska dålig. Hobbyn är ju väldigt bred o man kan inte vara ’med på allt’.
Det jag inte kan är andra en fena på men även tvärt om.
Jag som t.ex gillar att prata teknik och vågutbredning på banden bemöts ofta av okunskap att man märker att man inte kommer ngn vart då det är ’goddag yxskaft’ i den andra änden…även då när dessa innehar äldre, tidiga signaler.

Det pratas t.ex om att till varje pris få ut en herrans massa mängd tråd ist för att välja en mkt kortare och hänga bättre.
Irritation märks av när jag ger dem blott +1 S enhet trots att de minsann fyrdubblat effekten jämfört med sitt förra pass osv.
Sen finns det såklart några riktiga storfräsare med mängder av kunskap men där faller det ofta på att de inte är pedagogiska och jag fattar nada ^^
Jag får plocka de russin jag ändå förstår o labba vidare på egen hand.
 

SM0UAN

Well-Known Member
Så det är inte så enkelt som att man har för låga krav på nya amatörer... Det är också rätt ont om kandidater rent generellt. Och det stora problemet är att det befintliga frekvensutrymmet skulle kunna vara hotat, eftersom det inte används av en grupp med tillräcklig tyngd i sin verksamhet, eftersom allt mäts i lönsamhetstermer. Låter svårhanterligt...
 

SM0AOM

Well-Known Member
Att agera på en marknad utan efterfrågan har sina risker.

Om traditionella synsätt om relationerna mellan tröskel för inträde och nytillströmning skulle gälla,
dvs att lägre trösklar entydigt skulle medföra en ökad tillströmning, skulle det aldrig ha funnits flera
nya amatörer än i dagsläget.

Men effekterna av sänkta provkrav har istället blivit de rakt motsatta.
Detta måste bero på något. Varken den tilltänkta nyrekryteringsreserven eller resten av
samhället verkar ha något intresse av att det blir fler radioamatörer, utan det är endast den
redan krympande och åldrande skaran av radioamatörer själva som visar något intresse.

Detta tyder i sin tur på någon form av systemfel, där förutsättningarna för hela rörelsens existens syns
ha förändrats i grunden. Det blir nog nödvändigt att sätta sig ner och studera situationen
förutsättningslöst.

T.ex. ska ett ökat antal obetingat vara ett självändamål?

Annars riskerar man att på nytt försöka lösa framtidens problem med gårdagens metoder.
 

SM6POP

Well-Known Member
AOM skriver "Ett totalt borttagande av proven skulle i dagsläget sannolikt inte leda till någon som helst ökning av numerären. "Efterfrågetrycket" finns helt enkelt inte längre." och det är nog där knuten sitter. När amatörradion och även komradion var som störst fanns knappt någon trådlös kommunikation alls för oss vanliga dödliga vilket gjorde det hela unikt och intressant på en helt annan nivå än nu. Jag har två barn som är 16 och 21 år gammla. De förstår inte vad som är grejen med amatörradio, " Varför sitter du där och tutar när jag kan prata/spela med hela värden och med bild också???" Datorer, telefoner och internet har tagit död på intresset för amatörradio. Jag tror att många som blir amatörer idag kommer från tidigare aktivitet på komradiobandet eller har ett särintresse där amatörradion har en funktion som till exempel krisberedskap, prepping eller liknande.
 

SM0AOM

Well-Known Member
och det är nog där knuten sitter. När amatörradion och även komradion var som störst fanns knappt någon trådlös kommunikation alls för oss vanliga dödliga vilket gjorde det hela unikt och intressant på en helt annan nivå än nu
Precis.
Jag har gjort en studie om hur amatörradiorörelsen i SM utvecklades under de första åren efter 1945.
Antalet radioamatörer steg från drygt 400 "förkrigsamatörer" till över 2000 på inte fullt 5 år.

Och då var varken proven speciellt "lätta" eller befolkningsunderlaget särskilt stort. Grovt räknat var
befolkningen hälften så stor, och dessutom var välståndet fortfarande jämförelsevis ojämnt fördelat.
Relativt få hade råd med en "hobby".

Orsaken till tillväxten kan sammanfattas i dessa punkter, vilka inte gör anspråk på att vara heltäckande:

- Ett uppdämt kommunikationsbehov efter krigsårens avspärrning
- Samhällsklimatet eller "tidsandan"; statsmakterna uppmuntrade "fostrande" fritidssysselsättningar, och amatörradio sågs som en sådan. Dessutom stödde militären amatörradioverksamhet bland värnpliktiga signalister

- Det fanns en efterfrågan av de "produkter" som amatörradio kunde erbjuda, och både militären/Telegrafverket
samt SSA strävade efter att hålla kvaliteten så hög som möjligt på dessa. Medvetenheten bland radioamatörerna att fortsatt existens i första hand hängde på kvaliteten var djupt förankrad.

- Saker fick ta tid och kräva arbete. Den otålighet som präglar dagens samhälle, och i synnerhet de unga, låg ännu i
framtiden

Det är då inte så konstigt att en verksamhet som erbjuder en "produkt" som både är efterfrågad och håller en hög kvalitet kommer att växa till och få bättre villkor.

Om vi nu jämför med dagens situation, där ingen efterfrågan finns från statsmakterna samt knappast något efterfrågetryck från tilltänkta potentiella nyrekryterade, samt "produkten" är av en jämförelsevis låg kvalitet, blir det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att marknadsföra verksamheten. I synnerhet när det finns så många andra saker som konkurrerar om uppmärksamheten hos "instant gratification" generationen.
Jag tror att många som blir amatörer idag kommer från tidigare aktivitet på komradiobandet eller har ett särintresse där amatörradion har en funktion som till exempel krisberedskap, prepping eller liknande.
Dessa "särintressen" har ingenting med "amatörradio" att göra i sin gängse definition.

I stället utgör de sätt att försöka gardera sig i en tid där samhällsfunktionerna bryter samman, och det är
"every man for himself". Under sådana förhållanden existerar det varken någon "amatörradio" eller något PTS som reglerar telekommunikationerna. Ett amatörradiocertifikat eller inte blir i detta sammanhang ganska betydelselöst.

Möjligen kan det umgänge med praktisk radio som det kan ha medfört få någon betydelse.
 

SM0AOM

Well-Known Member
Beträffande certifikatprovens svårighet då och nu

Tittar vi i B:90 av 1968 års upplaga så återfinns detta:

1657881409014.png

Om man gör ett av de nuvarande övningsproven på PTS hemsida så besvarar man 43 frågor med vardera 4 svarsalternativ. Tar vi listan i B:90 från början så finns det frågor hos PTS på:

Likström utom energibegreppet
Induktans och kapacitans berörs, men inte som begrepp
Växelströmsläran endast fasförskjutning, inte aktiv och reaktiv effekt
Transformatorer berörs, men inte svängningskretsar
Frekvens och våglängd berörs
Halvledarkomponenter berörs
Kretsscheman för likriktning, förstärkning endast emitterföljaren, inte något om modulering och demodulering
Sändare och mottagare; endast A1, J3E och F3. Inget om de övriga.
Antenner och matarledningar berörs
Vågutbredning berörs
Störningar berörs
Mätinstrument och metoder, endast likström men inte effekt eller frekvens
Elsäkerhet berörs, men i en annan form och innehåll än 1968

Det här ser ju "bra ut", men det finns flera fundamentala skillnader mellan 1968 och nu.

Inga av 1968 års frågor fanns publicerade ordagrant i förväg, och det fanns inte heller några "övningsprov".
Dessutom var proven inte av flervalsfrågetyp, utan tentanden var tvungen att förklara i text, att rita scheman och att redovisa beräkningar. Man kan likna nivån och proceduren vid en studentskrivning i ett tekniskt läroverk.
Möjligheterna att "gissa" eller "chansa" fanns helt enkelt inte.
Dessutom rättades proven av yrkesfolk på Teleskolan, vilka inte lämnade någon "mannamån".

Visserligen har situationen förbättrats genom en breddning i stoffet och en förändring av provens uppbyggnad sedan "den oreglerade tiden", när majoriteten av provfrågorna var publicerade mer eller mindre lagligt och dessutom låg på "tipspromenadnivå". För att klara ett godkänt prov idag utan förkunskaper som t.ex. tidigare praktik behövs det sannolikt mer studier än en veckoslutskurs.

Men det är ännu ett rejält stycke kvar innan provfrågorna både i bredd och djup kommer upp till HAREC-nivån som t.ex. i Tyskland.
 

SM0UAN

Well-Known Member
Jag tror SM6POP har kondenserat en väsentlig del av situationen på ett bra sätt. Den dåliga tillväxten avseende radioamatörer har nog att göra med att nästan allt praktiskt man gör med amatörradiosystem (enklare kommunikation) kan göras med andra, mer lättillgängliga system. Detta är dock ett rätt krasst sätt att se på det hela, men tillfredsställelsen av att "göra nåt själv", att förstå och bemästra något man använder, kanske inte är ett tillräckligt incitament längre. Tendensen är likartad inom andra områden... Intresset för att ordna till personliga ljudanläggningar, där man kanske tillochmed byggt vissa delar på egen hand, har nästan försvunnit till förmån för datoriserade, billiga system, som man uppenbarligen tycker låter "bra nog", bara för att ta ett exempel.

Kompetenskraven är i mitt tycke lite av en annan fråga, men det var den jag började fundera över. Skulle man ställa högre krav får det nog som effekt att man får väldigt få nya signaler, men det är kanske personer som håller igång på banden under lång tid. Lägre krav kan ge fler licensierade, men troligen blir det en högre "genomströmning". Men det vi diskuterar är en smula diffust. Är problemet att de amatörer som inte tillhör det äldre gardet är "för dåliga", eller är det att det är för svag tillväxt? Personligen skulle jag vilja se det senare som ett större problem, eftersom våra privilegier (frekvenstilldelning) kunde börja naggas i kanten om det finns för få utövare. Att det finns aktiva amatörer på banden, av olika nationaliteter, som trafikmässigt är oerhört slarviga är väl inte okänt. Då spelar det för mig som potentiell deltagare i ett QSO ingen roll om vederbörande har examen som svagströmsingenjör eller har svårt för räkning på impedanser.
 

sm5phu

Well-Known Member
Några saker behöver förtydligas, eller rent av korrigeras:

Det ges sken av att man skulle kunna klara sig med studier under något veckoslut. Men det finns ingen möjlighet att under ett veckoslut tillgodogöra sig det stoff som behövs. De kurser som annonseras som "veckoslutskurser" löper över många veckoslut, till skillnad från de kvällskurser som äger rum vardagar under många veckor.

HAREC definierar inte kunskapskraven på djupet, som påstås, utan endast på bredden. Av HAREC framgår inte om det räcker med att känna igen schemat för en emitterföljare, eller om man måste kunna utföra en kretsanalys på en emitterföljare eller om man måste kunna dimensionera en emitterföljare. Kunskapskravens djup definieras i stället av själva provfrågebanken, och här har de olika ländernas teleadministrationer gjort något olika bedömningar. Därför behövs övningsprov, annars har varken kandidater eller utbildare någon möjlighet att veta hur djupt kraven går.

De tyska proven framhålls ofta som något slags föredöme. Då ska man veta att den tyska provfrågebanken är offentlig. Det är alltså de tyska provfrågorna som är i förväg ordagrant publicerade, inte de svenska. Den svenska provfrågebanken är hemlig. Visserligen är frågorna i de svenska övningsproven hämtade ur den skarpa provfrågebanken, men man måste göra väldigt många övningsprov för att exponeras för samtliga frågor i frågebanken. Och svaren på frågorna får man inte med säkerhet veta, om man inte lyckas pricka in alla rätt på övningsprovet.

73,
Jonas SM5PHU
(För den som inte vet är jag den funktionär i SSA som gentemot PTS ansvarar för certifieringsverksamheten.)
 
Top