SM0AOM
Well-Known Member
Eftersom de scannade QTC på aef.se (tack, förresten) medger OCR så kan man relativt enkelt plocka ut
maskinläsbara data. Något som man som OF kommer ihåg är att på "den gamla goda tiden" i princip alla
144 MHz sändare utgick från en sådan här:
och att många VHF-amatörer identifierades inte bara genom anropssignalen, utan även genom vilken frekvens de frekventerade (en "guldstjärna" till den som vet, utan att Googla, vad just denna kristallfrekvens har för signifikans i sammanhanget).
"Tisdagstesterna" kunde locka många deltagare och under en ganska lång period så satte man även ut deltagarnas arbetsfrekvenser i resultatlistorna. En bearbetning av en sådan resultatlista återges nedan
och man ser att vissa frekvenser var populära, eftersom de genererades av kristaller som
var billiga och hade standardfrekvenser som t.ex. 8025 och 8050 kc.
I storstäderna kunde trängseln på 18 gånger dessa frekvenser vara - påtaglig.
Vid den här tiden var det även svårt med frekvenskalibrering av en 144 MHz-mottagare, eftersom
frekvensräknare var i princip okända bland radioamatörer, och att kalibrera med andra metoder var omständligt.
En del lyckliga amatörer hade en BC-221 och med en sådan gick det att indirekt kunna bestämma sin utfrekvens på 144 MHz på c:a 5 kHz när man hade gott handlag. I gengäld var mottagarna rätt oselektiva.
Något som en del praktiskt lagda amatörer använde var att helt enkelt kringgå kalibreringsproblemet genom
att låta anropssignalerna utgöra kalibreringspunkter. En sådan var old-timern SM4DRT i Åsbro söder om Hallsberg. Hans Hammarlund HQ-140 med Elfa-konverter framför hade en pappersring fastklistrad på skalan, och där fanns SM4-ors frekvenser markerade med signalen. Hur skalorna kunde sett ut går, med "artistens syn" att återge nedan:
med några SM4-ors frekvenser ur minnet inritade.
"Det var bättre förr"
Apropå det, Rk SM7EQL fyller jämna år i dag, gratulera gärna...
maskinläsbara data. Något som man som OF kommer ihåg är att på "den gamla goda tiden" i princip alla
144 MHz sändare utgick från en sådan här:
och att många VHF-amatörer identifierades inte bara genom anropssignalen, utan även genom vilken frekvens de frekventerade (en "guldstjärna" till den som vet, utan att Googla, vad just denna kristallfrekvens har för signifikans i sammanhanget).
"Tisdagstesterna" kunde locka många deltagare och under en ganska lång period så satte man även ut deltagarnas arbetsfrekvenser i resultatlistorna. En bearbetning av en sådan resultatlista återges nedan
och man ser att vissa frekvenser var populära, eftersom de genererades av kristaller som
var billiga och hade standardfrekvenser som t.ex. 8025 och 8050 kc.
I storstäderna kunde trängseln på 18 gånger dessa frekvenser vara - påtaglig.
Vid den här tiden var det även svårt med frekvenskalibrering av en 144 MHz-mottagare, eftersom
frekvensräknare var i princip okända bland radioamatörer, och att kalibrera med andra metoder var omständligt.
En del lyckliga amatörer hade en BC-221 och med en sådan gick det att indirekt kunna bestämma sin utfrekvens på 144 MHz på c:a 5 kHz när man hade gott handlag. I gengäld var mottagarna rätt oselektiva.
Något som en del praktiskt lagda amatörer använde var att helt enkelt kringgå kalibreringsproblemet genom
att låta anropssignalerna utgöra kalibreringspunkter. En sådan var old-timern SM4DRT i Åsbro söder om Hallsberg. Hans Hammarlund HQ-140 med Elfa-konverter framför hade en pappersring fastklistrad på skalan, och där fanns SM4-ors frekvenser markerade med signalen. Hur skalorna kunde sett ut går, med "artistens syn" att återge nedan:
med några SM4-ors frekvenser ur minnet inritade.
"Det var bättre förr"
Apropå det, Rk SM7EQL fyller jämna år i dag, gratulera gärna...
Hoppas få tillfälle att besöka ditt fina museum...
