SM4FPD
Well-Known Member
Det förekommer en massa eleketronrörsnostalgi här på forumet.
Den största respekt för detta!!! De bilder man ser och den entusiam som visas så är det härligt helt enkelt
Men lite balans måste vi väl ändå ha.
Jag skrev ihop detta, och undrar om det finns någon som har trevliga minnen, appar, byggen och erfarenheter från Ge-tiden?
För visst är väl transistorer och i synnerhet Ge, oxo "riktig amatörradio"?
Transistornostalgi, 2N441, Germanium
Det förekommer en del elektronrörsnostalgi, så varför skall utvecklingen med transistorer vara ett svart hål i historien? Jag använde många fina transistorer under 60 talet, däribland den här riktigt feta Germaniumtransistorn vid namn 2N441. Vi är nu hos radioteknikerna, hembyggarna, en och annan radioamatör och inte minst hos komradioreparatören på 60 talet. Jo det fanns bilradio med elektronrör och likspänningsomvandlare med ett par 2N441.
Många förknippar germaniumtransistorerna med små glaskapslade saker som gick sönder om de såg en lödkolv på en meters håll. 2N441 har ett idag lite ovanligt hölje, To-36, en stor rund burk med en kraftig skruv, och en styrpinne bakpå. Lätt att skruva fast på en kylare. Vill du se hur den ser ut eller se applikationer så googlar du på 2N441.
Transistorn, 2N441 är en PNP transistor, 150 W, inte illa för germanium va? 15 A och 40 V. Förstärkningen var lite klen, Hfe: 20 - 40. 2N441 var heller inte något vidare som slutsteg i sändare, vi talar om en effekttransistor för LF, med inte så mycket liv över 10 kHz.
Vad byggde man då med 2N441?
Mycket vanligt var inverters, 12 VDC till 220 VAC. Med två st 2N441 kunde man få ut åtminstone 100 – 200 W 220 V. Med den låga bandbredden var det inte så svårt att få bort radiostörningar från hackade konstruktioner. Att bygga LF slutsteg var relativt lätt, klass B, Push Pull och 60 W ut från 12 V batteri var en skitsak, dock ganska mycket jobb att linda transformatorer. En förhistoria till dagens dunka dunka slutsteg i bilar. Jo ett sådant lät ganska lika ett rörslutsteg, det är ju transformatorerna som bestämmer mest av den distorsion vi får. Ett annat typiskt bygge var tändsystem som sparade brytarspetsar i bilen. Ibland fick man ta till 2N442, eller 2N443 då dessa tålde högre spänning. Andra byggen var laddningsregulator till likströmsgeneratorn i bilarna.
Det ställe där det fanns flest 2N441 var i kommunikationsradio, sådana var i början av 60 talet byggda med elektronrör och det behövdes en likspänningsomvandlare, 2 st 2N441 gjorde jobben och vi fick flera hundra Volt till rören.
Man kunde köpa matchade par av 2N441, de var inte helt gratis som dagens effekttransistorer är. Och ja, till slut, visst användes 2N441 inom amatörradio, modulatorer finns beskrivna i 60 talens ARRL handbook. På riskokare, som TS-510, TS.-520, FT-277 etc. kunde man köpa en likspänningsomvandlare att skruva på bak, de innehöll transistorer likande 2N441, dvs feta Germaniumtransistorer för 10 – 20 A och 150 W. Jo visst fanns det amerikanare oxo Heatkit hade grejer med sådana transistorer.
En fördel med germanium är dess låga spänningsfall, och en viss tålighet mot spänningstransienter. Idag gäller Kisel och NPN, en vanlig liknande transistor som används idag är 2N3055. Den finns i To-3 kapsel. Man kan inte direkt ersätta en 2N441 med en kiseltransistor.
2N3055 ligger i stora antal hos de flesta som har en skrotlåda. Den karaktäriseras av 70 V, 15A, 115 W, och inte mycket mer förstärkning än 2N441, Hfe 20 – 70.
Ja nog är det nostalgi med dessa gamla fina transistorer som har lett fram till vad vi idag har inom elektroniken. En utveckling som verkligen tål att kunna om.
Genom att googla på de här komponenterna kan man hitta roliga applikationer, kopplingsscheman och sätta byggandet i aktivitet.
Myten om att germaniumtransistorer var sämre på tålighet mot HF-fält, dvs skulle störas av att någon sänder i omgivningen, är just en myt.
Att en Germaniumtransistor kunde rusa vid hög temperatur är dock inte en myt. En nackdel som kiseltransistorn är bättre på att hantera. Vid högre temp ökar strömmen genom Ge-transistorn och då blir den ännu varmare, begreppet ”thermal runaway” (termisk rusning) är talande. Man löste detta genom att använda rejäla kylare.
De termiska egenskaperna hos de första och tidiga Germaniumtransistorerna finns i medvetandet än idag. Någon som är permanentat i cement i skallen hos många radioamatörer. Man är livrädda för att något blir varmt. Vad varmt är, kan man dock inte verifiera. Dagens radiogrejer är dock specade att kunna köras när det är 60 grader C. Något som var otänkbart i transistorns barndom.
OC26? jo visst, den var oxo trevlig. En Ge transistor som många har byggt saker med. To3 kapsel. 10 A, 90 W, 50 V, Hfe 20 – 50.
de
FPD
Den största respekt för detta!!! De bilder man ser och den entusiam som visas så är det härligt helt enkelt
Men lite balans måste vi väl ändå ha.
Jag skrev ihop detta, och undrar om det finns någon som har trevliga minnen, appar, byggen och erfarenheter från Ge-tiden?
För visst är väl transistorer och i synnerhet Ge, oxo "riktig amatörradio"?
Transistornostalgi, 2N441, Germanium
Det förekommer en del elektronrörsnostalgi, så varför skall utvecklingen med transistorer vara ett svart hål i historien? Jag använde många fina transistorer under 60 talet, däribland den här riktigt feta Germaniumtransistorn vid namn 2N441. Vi är nu hos radioteknikerna, hembyggarna, en och annan radioamatör och inte minst hos komradioreparatören på 60 talet. Jo det fanns bilradio med elektronrör och likspänningsomvandlare med ett par 2N441.
Många förknippar germaniumtransistorerna med små glaskapslade saker som gick sönder om de såg en lödkolv på en meters håll. 2N441 har ett idag lite ovanligt hölje, To-36, en stor rund burk med en kraftig skruv, och en styrpinne bakpå. Lätt att skruva fast på en kylare. Vill du se hur den ser ut eller se applikationer så googlar du på 2N441.
Transistorn, 2N441 är en PNP transistor, 150 W, inte illa för germanium va? 15 A och 40 V. Förstärkningen var lite klen, Hfe: 20 - 40. 2N441 var heller inte något vidare som slutsteg i sändare, vi talar om en effekttransistor för LF, med inte så mycket liv över 10 kHz.
Vad byggde man då med 2N441?
Mycket vanligt var inverters, 12 VDC till 220 VAC. Med två st 2N441 kunde man få ut åtminstone 100 – 200 W 220 V. Med den låga bandbredden var det inte så svårt att få bort radiostörningar från hackade konstruktioner. Att bygga LF slutsteg var relativt lätt, klass B, Push Pull och 60 W ut från 12 V batteri var en skitsak, dock ganska mycket jobb att linda transformatorer. En förhistoria till dagens dunka dunka slutsteg i bilar. Jo ett sådant lät ganska lika ett rörslutsteg, det är ju transformatorerna som bestämmer mest av den distorsion vi får. Ett annat typiskt bygge var tändsystem som sparade brytarspetsar i bilen. Ibland fick man ta till 2N442, eller 2N443 då dessa tålde högre spänning. Andra byggen var laddningsregulator till likströmsgeneratorn i bilarna.
Det ställe där det fanns flest 2N441 var i kommunikationsradio, sådana var i början av 60 talet byggda med elektronrör och det behövdes en likspänningsomvandlare, 2 st 2N441 gjorde jobben och vi fick flera hundra Volt till rören.
Man kunde köpa matchade par av 2N441, de var inte helt gratis som dagens effekttransistorer är. Och ja, till slut, visst användes 2N441 inom amatörradio, modulatorer finns beskrivna i 60 talens ARRL handbook. På riskokare, som TS-510, TS.-520, FT-277 etc. kunde man köpa en likspänningsomvandlare att skruva på bak, de innehöll transistorer likande 2N441, dvs feta Germaniumtransistorer för 10 – 20 A och 150 W. Jo visst fanns det amerikanare oxo Heatkit hade grejer med sådana transistorer.
En fördel med germanium är dess låga spänningsfall, och en viss tålighet mot spänningstransienter. Idag gäller Kisel och NPN, en vanlig liknande transistor som används idag är 2N3055. Den finns i To-3 kapsel. Man kan inte direkt ersätta en 2N441 med en kiseltransistor.
2N3055 ligger i stora antal hos de flesta som har en skrotlåda. Den karaktäriseras av 70 V, 15A, 115 W, och inte mycket mer förstärkning än 2N441, Hfe 20 – 70.
Ja nog är det nostalgi med dessa gamla fina transistorer som har lett fram till vad vi idag har inom elektroniken. En utveckling som verkligen tål att kunna om.
Genom att googla på de här komponenterna kan man hitta roliga applikationer, kopplingsscheman och sätta byggandet i aktivitet.
Myten om att germaniumtransistorer var sämre på tålighet mot HF-fält, dvs skulle störas av att någon sänder i omgivningen, är just en myt.
Att en Germaniumtransistor kunde rusa vid hög temperatur är dock inte en myt. En nackdel som kiseltransistorn är bättre på att hantera. Vid högre temp ökar strömmen genom Ge-transistorn och då blir den ännu varmare, begreppet ”thermal runaway” (termisk rusning) är talande. Man löste detta genom att använda rejäla kylare.
De termiska egenskaperna hos de första och tidiga Germaniumtransistorerna finns i medvetandet än idag. Någon som är permanentat i cement i skallen hos många radioamatörer. Man är livrädda för att något blir varmt. Vad varmt är, kan man dock inte verifiera. Dagens radiogrejer är dock specade att kunna köras när det är 60 grader C. Något som var otänkbart i transistorns barndom.
OC26? jo visst, den var oxo trevlig. En Ge transistor som många har byggt saker med. To3 kapsel. 10 A, 90 W, 50 V, Hfe 20 – 50.
de
FPD
