Har SSA spelat ut sin roll - representerande svensk amatörradio?

SM4FPD said:
För länge sedan, gick det att bli radioamatör om man var proffesionell telegrafist. De slapp de tekniska proven helt.
Det finns således en massa "riktiga" radioamatörer där ute som inte har en aning om radioteknik, antenneteknik, sladdar, deviation eller Ohms lag, etc.
Click to expand...

Det har du nog fått om bakfoten...

Fram till 1970-talet så examinerades radiotelegrafister för sina certifikat i ganska djupgående radiotekniska frågor, utgående från dels "Malmgrens kompendier" och kursboken "Modern Radioteknik" av Jensen, Kulvik och Ramm. Har för mig att det var i häraden 300 timmar ellära och radioteknik för förstaklasscertifikatet, inklusive praktisk utbildning och examination i felsökning och felavhjälpning.

Nivån låg definitivt högre än för det samtida A-certifikatet, och dessutom fick telegrafisterna en inte försumbar dos elektromaskinlära, för vid den här tiden bestod kraftförsörjningen på många fartyg fortfarande av roterande omformare.

Att många så småningom kom att glömma sina kunskaper p.g.a. bristande övning genom att de svenska fartygsstationerna var så driftsäkra är en annan historia...

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Jag kikade precis i Einar Malmgrens lärobok "Televerkets fartygsstationer" som ingick i gnistutbildningen på 60-talet. Skall scanna provfrågorna och lägga ut dom här senare idag. I förhållande till amatörproven är de av en helt annan klass, högre. Intressant som jämförelseobjekt i diskussionen.

/Bengt
 
Sitter här med en bok som jag fick en gång utav min arbetskompis på LTH.
Han var tidigare radiotelegrafist på sjön innan han började som forskningsingenjör på skolan.
Denna bok är just "Modern Radioteknik" skriven av Matz Jenssen, Einar Kulvik och Wilhelm Ramm.
Så det måste vara en myt att radiotelegrafisterna "slapp undan" med bara telegrafiutbildningen. :rolleyes:
 
Här går det hett till ser jag. Nästan som på 80 m SSB?

Jag har nu scannat in några av provfrågorna från Einar Malmgrens bok "Televerkets fartygsstationer" från 1960 och som kan vara intressanta att studera i sammanhanget. Mest för att avliva myten om att forna tiders fartygstelegrafister slapp undan den tekniska utbildningen. Inget tyder på att så var fallet. Läser man boken inser man att de grillades ganska hårt i radioteknik och matematik.

http://www.esr.se/biblioteket/Prov1ftg.pdf


http://www.esr.se/biblioteket/Prov2ftg.pdf

Som jämförelse till ovanstående typ av frågor kan vi ta en av de frågor som ingick i den speciella provfrågebanken som vi i egenskap av SSA-provförrättare var tvingade att använda och som i alla fall jag inte kände mig bekväm med.

------------
Fråga 9 ur SSA:s prov i ellära och radioteknik:

Vad är det första du skall kontrollera när du första gången börjar sända med en ny sändare, ett nytt slutsteg eller ny antenn? (Markera med kryss)

O Att inga fåglar sitter på antennen
O Att inte taklampan blinkar i takt med sändningen
O Att du inte stör mottagningen av rundradiosändningar
------------

När jag läste frågan första gången tänkte jag högt; -Vad är detta för skit?

/Bengt
 
Last edited:
Din påstående fråga om hederskodexet som jag gav min omedelbara syn på. Stycket börjar med Tja,...
 
Jo, jag förutsätter att du håller med mig på den punkten Hugo.

Ang läromedel så hade vi Modern radioteknik som Ingvar CZR nämnde i gymnasieskolan. Denna tillsammans med Tefymas (hette de så, de röda) tabellverk. Sedan var vi tvungna att räkna på räknesticka eftersom miniräknaren inte var uppfunnen. Vi fick lära oss att 3 x 3 var ungefär 9 på stickan.

För amatörradiocertifikat var det SSA:s eminenta bok "Grundläggande amatörradioteknik" som gällde. Den var en synnerligen bra inkörsport till tillämpad radioteknik och den 2 m sändare som jag beskrev i en annan tråd härförleden är faktiskt hämtad från 1970 års utgåva. Dock utan finesser som A2.

/Bengt
 
VG skrev; "Jag vill FÖRNYA helt igenom och forma en helt NY hobby med modern inriktning."
-----

Jag har funderat en stund på ovanstående och tror faktiskt att det skulle vara av allmänt intresse om du tar dig samman och utvecklar dina tankar i mer detalj. Vad behöver förnyas rent konkret och vem eller vilka skulle i så fall ha ansvaret för att forma den nya hobbyn. Vilka är fördelarna och finns det några nackdelar.

Vi får dock förutsätta att ditt förslag utgår ifrån ett faktiskt nuläge där Sverige och svenska myndigheter idag har att följa beslut tagna i Internationella Teleunionen och som finns reglerade i Radioreglementet ITU-RR.

Men helt klart finns det ett visst utrymme för en modernisering av amatörradiohobbyn men vad är det mer specifikt du åsyftar?

Är det friheten för var och en att skaffa en radio utan några krav på certifikat och tillstånd eller är det någon sorts borttagande av skrivna och oskrivna regler om trafikmetoder m m du tänker på. Var god utveckla dina tankar, men seriöst.

/Bengt
 
SM7EQL said:
VG skrev; "Jag vill FÖRNYA helt igenom och forma en helt NY hobby med modern inriktning."
-----

Jag har funderat en stund på ovanstående och tror faktiskt att det skulle vara av allmänt intresse om du tar dig samman och utvecklar dina tankar i mer detalj. Vad behöver förnyas rent konkret och vem eller vilka skulle i så fall ha ansvaret för att forma den nya hobbyn. Vilka är fördelarna och finns det några nackdelar.

Vi får dock förutsätta att ditt förslag utgår ifrån ett faktiskt nuläge där Sverige och svenska myndigheter idag har att följa beslut tagna i Internationella Teleunionen och som finns reglerade i Radioreglementet ITU-RR.

Men helt klart finns det ett visst utrymme för en modernisering av amatörradiohobbyn men vad är det mer specifikt du åsyftar?

Är det friheten för var och en att skaffa en radio utan några krav på certifikat och tillstånd eller är det någon sorts borttagande av skrivna och oskrivna regler om trafikmetoder m m du tänker på. Var god utveckla dina tankar, men seriöst.

/Bengt
Click to expand...

"SERIÖST" -hur kan du blanda in ett så fint ord i denna surdeg?
 
Ja jag kanske kan leda in dig på "den rätta vägen" Hugo.

Hade som norrmännen säger !
 
Radiotelegrafistcertifikat

SM0AOM said:
Det har du nog fått om bakfoten...

Fram till 1970-talet så examinerades radiotelegrafister för sina certifikat i ganska djupgående radiotekniska frågor, utgående från dels "Malmgrens kompendier" och kursboken "Modern Radioteknik" av Jensen, Kulvik och Ramm. Har för mig att det var i häraden 300 timmar ellära och radioteknik för förstaklasscertifikatet, inklusive praktisk utbildning och examination i felsökning och felavhjälpning.

de SM6APQ
Jag fick mitt radiotelegrafistcert i maj 1953. När det gällde den "rena" radiotekniken tryckte lärarna ( en av dem var Olle Gerdes) hårt på kunskapen hur en förkortad vertikal antenn fungerar - t ex T-antennen för 500 kHz. Vi fick räkna ut strålningsmotståndet, antennens kapacitiva reaktans och induktansen på den förlängningsspole som skulle "trolla bort" kapactiv reaktans för att få en ström att flyta i tråden. Mycket svårare än en att beräkna en dipol för ett amatörband. 500 kHz var ju nödfrekvensen och livsviktig för sjösäkerheten.
Austins räckvidsformler över saltvatten, antennens meterampere-tal etc skulle vi också kunna.
Jag erinrar mig också att vi fick lära oss om strömförträngningar i kopparledare och varför litztrådar användes i spolar på "låga" frekvenser < 1,4 MHz.
I utbildningen ingick också grundlig kännedom hur en motorgenerator fungerade och hur den skulle "pysslas om". Svenska fartyg hade på den tiden 110 volt DC som motoromformaren omvandlade till AC för huvudsändaren.
Batterikunskap. Vi lärde oss hur en blyackumalator fungerar och mycket viktigt - NIFE-acken (67,5 volt), som var placerad uppe på toppbryggan och skulle förse nödsändaren (gnist) och en nödmottagare med kraft.
Underhåll och skötsel av detta viktiga batteri ingick i utbildningen.
Bibeln var Einar Malmgrens Kompendium i Radioteknik.

Engelska ingick givetvis i utbildningen. Den var betonad på radiokommunikation och sjöfart.

Jag har aldrig blivit examinerad för radioamatörcertifikat, men jag inbillar mig att amatörcertet var betydligt lättare att erhålla. Vi som innehade det kommersiella certet fick våra amatörtillstånd i "julklapp"av Telegrafverket.

73
Bengt SM6APQ
Click to expand...
 
sa6adj said:
Jag drar mig till minnes en annan tråd rörande ev CE märkning av utrustning där herr EQL var lite mer svävande om han tänkte följa ett sådant förbud.

Kan du inte tala om vilka av hederscodens regler som ska följas och vilka som sk "riktiga amatörer" kan bortse ifrån ?
Click to expand...


KVINTESSENS
Någon är alltid bättre än någon annan - och bäst är mitt grundämne...

SKA MAN VARA INKONSEKVENT - SKALL MAN VARA DET KONSEKVENT!
I KONSEKVANSENS NAMN ÄR JAG INKONSEKVENT!


PS. Det förstår ju alla ...

Hugo
 
SM6APQ said:
Bibeln var Einar Malmgrens Kompendium i Radioteknik.
Click to expand...

Civilingenjör Einar Malmgren, föreståndare för Telegrafverkets Undervisningsanstalt, hade också ett ganska stort inflytande på amatörradions kompetensprofil när verksamheten kom igång på nytt 1946/47.

Han skrev det "Radiokompendium" som SSA använde som kursmaterial innan böckerna "Amatörradio" av Jan Kuno Möller SM5XH och den från norskan översatta "Populär Amatörradio" kom ut 1948 resp. 1952.

Dessutom var han rådgivare i utbildningsfrågor när kraven för de olika certifikatsklasserna lades fast av Telestyrelsen 1946. Han ansåg att kunskaperna för A-certifikat grovt skulle motsvara yrkestelegrafistens.
Dock ledde detta till ett "ramaskri" från många förkrigsamatörer som skulle examineras på nytt, eftersom "kungabreven" inte gällde efter 1/1 1947.

Efter långa diskussioner med Telestyrelsen fick SSA till sist igenom att svårighetsgraden skulle mildras något i framtida prov.

Under denna period på 40/50-talen hade Sverige bland de svåraste amatörradioproven i världen.


73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
AOM skrev: "Under denna period på 40/50-talen hade Sverige bland de svåraste amatörradioproven i världen."
-------

Det måste också ha varit på 40/50-talen som halveringstiden var som längst.

En stor del av dessa personer är ju fortfarande aktiva på banden och är drivande i klubbar och föreningar.

/Bengt
 
Radiotelegrafistcertifikat

de SM6APQ
Jag nämnde i ett tidigare inlägg (#49) hur tekniklärarna hamrade in i våra skallar hur den vertikala 500 kHz antennen fungerade.

En förkortad antenn får ju som bekant ett högt Q-värde vilket resulterar i höga RF-spänningar vid trådens (T-antenn) isolatorer.

Den kunskapen hade man verkligen nytta av. I England, och f d kolonier som haft England som "huvudförmyndare", var radioinspektörerna som utfärdade säkerhetscertifikat för radiostationen mycket noggranna och byråkratiskt petiga. Med hjälp av fartygets ritningar räknade man ut antennens effektiva höjd. ( heff = h * 2/pi 2/3,14 blir 0,6366 eller 0,64) . Antennens fysiska eller verklig höjd, multiplicerades med 0,64 som i sin tur multiplicerades med sändarens avgivna RF-ström i Ampere på 500 kHz. Då fick man stationens "meter-ampere-tal" som skulle motsvara ett visst värde för att få en enligt bestämmelserna nödvändig räckvidd. Före en sådan inspektion firade man ner antennen och tvättade alla isolatorerna i fotogen.

Jag minns en gång i London att det hängde på håret att jag kom upp till det föreskrivna ampertalet med min ST-150 (150 Watt ut).

En underkänd radiostation innebar att fartyget ej fick lämna hamnen förrän stationen uppfyllt säkerhetskraven. Det betydde mycket "röda siffror" för redaren.
Jag har därför alltid haft stor respekt för tekniska kunskaper - antingen det gäller kommersiell radio eller amatörradio.

73
Bengt SM6APQ
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top