Ja, jag saknar skenet från rören. Tråkiga dioder i mitt L7-steg. Men rören var känsliga. Skulle värmas i flera minuter innan man fick lägga på högspänning och så fick jag ordna fläktkylning av nederdelen av rören för att det inte skulle bli för högt tryck på kvicksilverångan och överslag.
Hembyggt rörsteg utan schema eller uppmärkning.
- Thread starter SM6POP
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Kvicksilverlikriktare kunde man finna i mycket "tjockström".
De hade ett så lågt framspänningsfall att de även kunde användas vid relativt låga
driftspänningar. Andra generationens elektriska spårvägar och tunnelbanor som drevs från
växelströmsnät använde ofta sådana.
När jag för riktigt länge sedan gick SL:s elsäkerhetsutbildning nämnde en instruktör vilka strömmar som kunde förekomma där, uppemot 6000-7000 A per matningsstation, och att det dröjde innan det fanns halvledare som klarade detta.
Sedan hittade man ofta sådana likriktare i stora sändare av olika slag.
En "klassiker" var kraftaggregatet i Deccas flygspaningsradar "Type 80" som såldes i några exemplar till Sverige i mitten av 50-talet och blev en av grundbultarna i STRIL-60.
Jag hade en lite äldre kollega på Telub som hade jobbat med denna i mitten av 60-talet och kunde berätta om dess "lynnighet". Likriktarna behövde skyddas mot kalldrag och vibrationer (mer om detta senare)
"Baktändning" i en kvicksilverlikriktare kunde orsakas på flera sätt. När man körde
Standard Radio CT5 på full effekt inträffade det av och till att högspänningssäkringarna löste med en smäll motsvarande ett hagelbösseskott. Orsaken kunde spåras till att det var stor spridning på PIV hos 872-orna. SM6BBM tröttnade omsider på driftavbrotten och ersatte dem med kiseldiodstaplar vilket gjorde susen. Sedan var det "bara" överslagen i slutrören kvar...
Kalldrag kunde få dramatiska konsekvenser. När jag besökte Reykjavik Radio TFA 1991 besökte jag och TF3LJ sändarstationen. Där fanns ett antal 45 kW Collins 204J SSB-sändare vilka använde kvicksilverlikriktare. Dessa hade placerats där i början av 60-talet av USAF.
Dessa gick ganska varma, och för att få ner innertemperaturen tog man bort täckplåtar bak på sändarna. När ventilationsaggregat startade och blåste friskluft ner på likriktarna kunde det bli sådana "baktändningar" med "hagelskottsljud". De löstes på samma sätt, med kiselstaplar.
Om man var lite förtänksam kunde problemet undvikas redan i upphandlingsstadiet.
Min värd vid ett besök på Nordeich Radio sändarstation i Elmshorn 1984 måste det ha varit, Fernmeldeoberinspektor dr Malina, berättade att ett krav vid upphandlingen av de 18 30 kW sändarna där varit att det inte fick användas några gasfyllda likriktarrör.
De hade ett så lågt framspänningsfall att de även kunde användas vid relativt låga
driftspänningar. Andra generationens elektriska spårvägar och tunnelbanor som drevs från
växelströmsnät använde ofta sådana.
När jag för riktigt länge sedan gick SL:s elsäkerhetsutbildning nämnde en instruktör vilka strömmar som kunde förekomma där, uppemot 6000-7000 A per matningsstation, och att det dröjde innan det fanns halvledare som klarade detta.
Sedan hittade man ofta sådana likriktare i stora sändare av olika slag.
En "klassiker" var kraftaggregatet i Deccas flygspaningsradar "Type 80" som såldes i några exemplar till Sverige i mitten av 50-talet och blev en av grundbultarna i STRIL-60.
Jag hade en lite äldre kollega på Telub som hade jobbat med denna i mitten av 60-talet och kunde berätta om dess "lynnighet". Likriktarna behövde skyddas mot kalldrag och vibrationer (mer om detta senare)
"Baktändning" i en kvicksilverlikriktare kunde orsakas på flera sätt. När man körde
Standard Radio CT5 på full effekt inträffade det av och till att högspänningssäkringarna löste med en smäll motsvarande ett hagelbösseskott. Orsaken kunde spåras till att det var stor spridning på PIV hos 872-orna. SM6BBM tröttnade omsider på driftavbrotten och ersatte dem med kiseldiodstaplar vilket gjorde susen. Sedan var det "bara" överslagen i slutrören kvar...
Kalldrag kunde få dramatiska konsekvenser. När jag besökte Reykjavik Radio TFA 1991 besökte jag och TF3LJ sändarstationen. Där fanns ett antal 45 kW Collins 204J SSB-sändare vilka använde kvicksilverlikriktare. Dessa hade placerats där i början av 60-talet av USAF.
Dessa gick ganska varma, och för att få ner innertemperaturen tog man bort täckplåtar bak på sändarna. När ventilationsaggregat startade och blåste friskluft ner på likriktarna kunde det bli sådana "baktändningar" med "hagelskottsljud". De löstes på samma sätt, med kiselstaplar.
Om man var lite förtänksam kunde problemet undvikas redan i upphandlingsstadiet.
Min värd vid ett besök på Nordeich Radio sändarstation i Elmshorn 1984 måste det ha varit, Fernmeldeoberinspektor dr Malina, berättade att ett krav vid upphandlingen av de 18 30 kW sändarna där varit att det inte fick användas några gasfyllda likriktarrör.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
I min Johnson Viking Valiant som jag hade några år i mitten av 70-talet satt två 866A och stabrör som lös så vackert blått. Fina grejor de där åbäkena till apparater. Vid CW och full effekt så fortplantade sig transformatorbrummet ner i bordskivan och via bordsbenen till trägolvet som kom i resonans. Det gav en häftig känsla när hela rummet vibrerade i takt med nycklingen. Samma känsla som Sensurround-systemet, som installerades på Vinterpalatset i Stockholm 1974, inför premiären av Jordbävningen gav. Nåja ljudeffekterna på bion var faktiskt ännu häftigare och känsliga lättskrämda besökare störtade ut ur salongen när jordbävningen satte fart. 
SM0GLD
Vänsterhänt
Det var riktig bio det!
Belysningsmästaren på intilliggande Vasa teatern sa att teknikerna som kopplade in ljudeffekterna konstaterade att Vinterpalatset var den bio i världen där de använt lägst uteffekt till ljudsystemet för att få fram jordbävningseffekten.Nåja ljudeffekterna på bion var faktiskt ännu häftigare och känsliga lättskrämda besökare störtade ut ur salongen när jordbävningen satte fart.
När jag jobbade på tunnelbanans strömskena diskuterades de manhöga kvicksilverlikriktarna för 700 volten som besvärliga åbäken som man skulle undvika. Däremot fick vi ta hand om resterna av en 700A maximalbrytare som blivit utsatt för en kortslutning. Asbesten i gnistsläckaren fanns kvar men inte så mycket mer av innehållet. 3kA brytaren i berget löste ut likaså högspäningsmatningen i Värtan.
SM0AOM
Well-Known Member
Apropå maximalbrytare har jag en ytterligare berättelse om sådana, också från SL.
Någon gång i början av 80-talet hade man fått en propå om att anskaffa en
ny sorts maximalbrytare med enligt försäljaren överlägsna egenskaper
och ett påtagligt lägre pris.
Ett provexemplar hade skickats över, och man satte upp det i den testrigg man hade
för ändamålet i depån vid Blåsut. Enligt specifikationen skulle brytaren lösa så snabbt att
en koppartråd med en viss tjocklek inte skulle hinna brinna av.
På andra sidan testriggen fanns riktig "tjockström", så när kortslutningen gjordes utan att brytaren öppnade förvandlades riggen till ett eldklot som inte slocknade förrän huvudkraften bröts.
Leverantören ska ha fått tillbaka resterna i en kartong med en följelapp; "uppfyller inte utlovade data avseende brytförmåga".
Utanför Elektromaskinlära på Chalmers fanns en lastkaj, där man ibland kunde få se provningsexemplar av oljebrytare som inte klarat kortslutningsprov i den stora kortslutningsgenerator med en maximal kortslutningseffekt av ett par hundra MVA som högskolan förfogade över.
Den bestod av en synkrongenerator med tung rotor, något i stil med denna
fast ett par nummer större, som kördes upp i synkront varvtal och sedan frikopplades från drivmotorn. Därefter kortslöts statorlindningen genom den brytare som provades, och en strömstöt på hundratals kiloampere genererades. Det var lätt att identifiera de brytare vilka inte klarat stötprovet; deras plåthöljen var buckliga och ofta sotiga.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Det stämmer säkert. Jag minns när jag var uppe i maskinrummet och kikade på ljudsystemet att man var rädd för att byggnaden inte skulle klara det lågfrekventa "bullret" i häradet 15-30 Hz och att grannarna klagade. Så de körde med reducerad effekt. Detta var på premiären, 1974 om jag inte tar helt fel.
Några år senare 1979 var jag på besök i Hollywood och passade då på att inspektera den nyare generationens Sensurround-system som fanns installerat i några av biograferna på Hollywood Bouleward. Vi fick "provlyssna" på några testsekvenser som användes i utvecklingsarbetet och det var en helt fantastisk upplevelse. Helt overkligt. Vinterpalatsets vibrationer och muller nådde inte upp dit även om de också var häftiga. Men allt är ju relativt.
SM4UKE
Well-Known Member
En historia liknande AOM:s SL-försök har inträffat på ett värmländskt pappersbruk. Även där blev resultatet helt annat än man förväntade sig. Till råga på allt hade provet utförts under full produktion och ett pappersbruk brukar inte gilla strömavbrott, för det var i alla fall något som "fick utlösning" en bit uppströms. Det blev betydligt mer städarbete än att sopa ihop resterna av en brytare. Och det var flera än pappersbruket som fick strömavbrott ett tag.
Det borde vara gynnsamt att istället för enfastrafo köra trefas med en sexpulslikriktare, då kan man ha mindre kondensatorbank till sitt slutsteg. Och dessutom fördela lasten på tre faser och slippa lysblink.
Och det var flera än pappersbruket som fick strömavbrott ett tag.Det borde vara gynnsamt att istället för enfastrafo köra trefas med en sexpulslikriktare, då kan man ha mindre kondensatorbank till sitt slutsteg. Och dessutom fördela lasten på tre faser och slippa lysblink.
SM0AOM
Well-Known Member
Det är det.
Praxis i professionell materiel med mer än 1 kW uteffekt är att använda 3-fas matning.
Bara fördelar; mindre filterkondensatorer, mindre rippel och bättre effektfaktor,
SRT ST1600 kommer för min inre syn.
SM6OID
ANODFANTAST
Hej!
Ytter en lösning på temat trefas PS till sändare...
En av mina Harris RF-130 har trefasmatning, den andra enfas.
Högspänningen i trefasvarianten (RF-112) kommer till på följande sätt:
En trefastransformator där TVÅ sekundärlindningar bildar högspänningen.
En lindning är Y-kopplad och matar en sexpulsbrygga, den andra lindningen är D-kopplad och matar sin likriktare.
Utspänningen från de båda likriktarna kopplas i serie.
Detta ger 1/4 rippel och 2x brumfrekvens jämfört med en man hade haft en lösningen med en enda lindning.
Det finns ingen reservoarkondensator och ingen drossel för högspänningen.
Trefasaggregatet är hälften så stort som enfasaggregatet, trefas väger 66 kg och enfas 100 kg, om jag minns rätt.
Enda kruxet är att trefasaggregatet drivs med 208 V, men det löses elegant med en transformator...
Enfasaggregatet (RF-124) har två drosslar och 2x 25 µF.
Båda aggregaten kräver tillgång till 4,5 kVA, vilket inte är så kul enfasigt 230 V, men funkar bra utan ljusblink med trefas 400 V.
Nominell uteffekt är 1 kW.
2x 8122 i klass A driver 2x 4CX1500B
Ytter en lösning på temat trefas PS till sändare...
En av mina Harris RF-130 har trefasmatning, den andra enfas.
Högspänningen i trefasvarianten (RF-112) kommer till på följande sätt:
En trefastransformator där TVÅ sekundärlindningar bildar högspänningen.
En lindning är Y-kopplad och matar en sexpulsbrygga, den andra lindningen är D-kopplad och matar sin likriktare.
Utspänningen från de båda likriktarna kopplas i serie.
Detta ger 1/4 rippel och 2x brumfrekvens jämfört med en man hade haft en lösningen med en enda lindning.
Det finns ingen reservoarkondensator och ingen drossel för högspänningen.
Trefasaggregatet är hälften så stort som enfasaggregatet, trefas väger 66 kg och enfas 100 kg, om jag minns rätt.
Enda kruxet är att trefasaggregatet drivs med 208 V, men det löses elegant med en transformator...
Enfasaggregatet (RF-124) har två drosslar och 2x 25 µF.
Båda aggregaten kräver tillgång till 4,5 kVA, vilket inte är så kul enfasigt 230 V, men funkar bra utan ljusblink med trefas 400 V.
Nominell uteffekt är 1 kW.
2x 8122 i klass A driver 2x 4CX1500B
Last edited:
SM6POP
Foliehatt
Fortsättning följer med steget som jag startade tråden med. Jag håller på med nätdelen och anodspänningen går genom en RG-58 vilket jag tror är är vanligt då jag sett det flera gånger förut men hur RG-58:an är kopplad till anodspänningen i nätdelen ser lite väl hemmasnickrat ut. Finns det några hinder att sätta en PL-hona inuti aggregatet och koppla på RG-58:an men en PL-hane där eller finns det något annat sätt som blir bra och snyggt?
Jag har en liknande problematik i min teslaspole, som drar 55 A vid 400 V, på en fas. Även här laddas ett kondensatorbatteri från 12 kV transformatorn. Eftersom kondensatorbatteriet laddas ur av det roterande gnistgapet, så laddas det från noll efter varje urladdning, och strömmen måste bergänsas. Det sker via en ballastinduktor på HS-trafons primärsida.
Det vore betydligt elegantare att ha trefasmatning med likriktardioder till kondensatorbatteriet för att få ner den ström som dras från nätet, men då uppkommer problemet att ballastinduktorn måste vara på trafons sekundärsida och tåla hela högspänningen. och som påpekats är det inte en trivial sak att lösa.
Konstruktionen är närmare beskriven på teslaspolens hemsida:
www.sthlmteslacoil.se
Det har väl egentligen inte så mycket med radio att göra, förutom att den är en gigantisk med mycket ineffektiv radiosändare vid ca 70 kHz med drygt 20 kW inmatad effekt.
Det vore betydligt elegantare att ha trefasmatning med likriktardioder till kondensatorbatteriet för att få ner den ström som dras från nätet, men då uppkommer problemet att ballastinduktorn måste vara på trafons sekundärsida och tåla hela högspänningen. och som påpekats är det inte en trivial sak att lösa.
Konstruktionen är närmare beskriven på teslaspolens hemsida:
www.sthlmteslacoil.se
Det har väl egentligen inte så mycket med radio att göra, förutom att den är en gigantisk med mycket ineffektiv radiosändare vid ca 70 kHz med drygt 20 kW inmatad effekt.
SM4HFI
Well-Known Member
Jag är lite frågande till isolationsavståndet med RG58 i en PL-kontakt. Jag har sett kortslutning i en sån redan vid DC, där nån kardel från skärmen smitit iväg åt fel håll. Det finns en kontakt som påminner om BNC men med bra isolation, heter den MHV? I en mammografiapparat har jag för 40 kV sett ytterdelar till PL/SO339 men där bananstift och hylsa satt flera cm in, kanske 10 cm.
Behöver inte kabeln kunna lossas hade jag bara anslutit skärmen i en plint eller skruv och mittledaren en bit bort i en annan plint.
/Jan
Behöver inte kabeln kunna lossas hade jag bara anslutit skärmen i en plint eller skruv och mittledaren en bit bort i en annan plint.
/Jan
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
RG58 är för klen kabel i ditt fall. Enligt FMV typkatalog 1984 anges Umax till 1,4 kV för mil-kablar som kan ersätta RG58C/U. Sen får man tänka på att de flesta s k RG58 kablar som tillverkas idag skiljer sig åt både i mekanisk konstruktion och olika sorters "PVC". Vi kommer väl ihåg att Kjell & Company för ett antal år sedan sålde s k RG58 där innerledaren bestod av järntråd. Den var utmärkt som distribuerad dämpsats. Kvalitetskablar av kända tillverkare som t ex Belden och Suhner ligger bättre till då det ju då finns tillförlitliga tekniska specifikationer.
Om man trots allt använder RG58 så kan den mycket väl klara både 2 och 3 kV. Men då utan säkerhetsmarginaler. Om kabeln skalas så att innerledarens dielektrikum tillåts sticka ut någon eller några cm och termineras i nån högspänningsplint så är det kabeln i sig som sätter gränsen.
Problemen uppstår om "vanliga" PL- och SO-kontakter används. Här finns en uppsjö av olika mekaniska utföranden. En vanlig typ som säljs av div elektronikmånglare har ett nitat mittstift med en stor krage så att isolationsavståndet mellan stift och jord närmar sig några tiondels m m. Jag har mätt på sådana med min högspänningsprovare och det går att få överslag från så lågt som ca 250...500 VDC.
Riktiga kontakter från Suhner eller de gamla Amphenol från 60-talet klarar några kilovolt. Vissa typer upp till 5 kV innan det börjar smågnistra.
RG213 anges ha Umax 3,7 kV i katalogen. Samma sak här det finns ospecificerat som är sämre och det finns säkert också kablar som klarar mer.
I mitt PA med 4 x 813 har jag separat HSP-nätdel. Jag använder en Mil C RG214 som är ganska mjuk och följsam. Den är terminerad med kabelskor på en keramisk stand off i PA-steget och kabeln passerar en förskruvning på baksidan. I andra änden mot nätdelen har jag tillverkat en egen högspänningskontakt av Acetalplast där kontaktstiften utgörs av bananstift med kraftiga fjädrar. Tre stift, innerledare, skärm och ett styrstift så kontakten inte kan vändas fel. Isolationsavstånd 25 mm ca.
Dessutom har jag förbundit PA-chassie och nätdelschassiet med en 5 kvadrat mångtrådig gul/grön försedd med kraftiga kabelskor som bultats fast ordentligt, med tagbrickor och kontramutter. Kan tyckas vara överarbetat men förmodligen en god investering ändå.
I några av de fartygssändare jag har så har man använt enpolig högspänningskabel med mycket tjock skyddsmantel och helt beröringsskyddade kontakter.
För många år sedan kom jag över en högspänningsgenerator med inbyggd strömbegränsning och som kan ställas från 0-5 kV AC. Jag har byggt till en spänningsmultiplikator så att jag kan få ut 0-16 kV DC ställbart med en potentiometer. Den används till i princip allt jag bygger där anodspänningen är över ett par hundra volt. I princip alla potentiella fel och svagheter upptäcks här. Ofta sådant som man inte i sin vildaste fantasi kunde ana.
Välj grövre kabel än RG58 och terminera innerledaren i plintar med stora avstånd om nu inte riktiga HSP-kontakter kan uppbringas.
Om man trots allt använder RG58 så kan den mycket väl klara både 2 och 3 kV. Men då utan säkerhetsmarginaler. Om kabeln skalas så att innerledarens dielektrikum tillåts sticka ut någon eller några cm och termineras i nån högspänningsplint så är det kabeln i sig som sätter gränsen.
Problemen uppstår om "vanliga" PL- och SO-kontakter används. Här finns en uppsjö av olika mekaniska utföranden. En vanlig typ som säljs av div elektronikmånglare har ett nitat mittstift med en stor krage så att isolationsavståndet mellan stift och jord närmar sig några tiondels m m. Jag har mätt på sådana med min högspänningsprovare och det går att få överslag från så lågt som ca 250...500 VDC.
Riktiga kontakter från Suhner eller de gamla Amphenol från 60-talet klarar några kilovolt. Vissa typer upp till 5 kV innan det börjar smågnistra.
RG213 anges ha Umax 3,7 kV i katalogen. Samma sak här det finns ospecificerat som är sämre och det finns säkert också kablar som klarar mer.
I mitt PA med 4 x 813 har jag separat HSP-nätdel. Jag använder en Mil C RG214 som är ganska mjuk och följsam. Den är terminerad med kabelskor på en keramisk stand off i PA-steget och kabeln passerar en förskruvning på baksidan. I andra änden mot nätdelen har jag tillverkat en egen högspänningskontakt av Acetalplast där kontaktstiften utgörs av bananstift med kraftiga fjädrar. Tre stift, innerledare, skärm och ett styrstift så kontakten inte kan vändas fel. Isolationsavstånd 25 mm ca.
Dessutom har jag förbundit PA-chassie och nätdelschassiet med en 5 kvadrat mångtrådig gul/grön försedd med kraftiga kabelskor som bultats fast ordentligt, med tagbrickor och kontramutter. Kan tyckas vara överarbetat men förmodligen en god investering ändå.
I några av de fartygssändare jag har så har man använt enpolig högspänningskabel med mycket tjock skyddsmantel och helt beröringsskyddade kontakter.
För många år sedan kom jag över en högspänningsgenerator med inbyggd strömbegränsning och som kan ställas från 0-5 kV AC. Jag har byggt till en spänningsmultiplikator så att jag kan få ut 0-16 kV DC ställbart med en potentiometer. Den används till i princip allt jag bygger där anodspänningen är över ett par hundra volt. I princip alla potentiella fel och svagheter upptäcks här. Ofta sådant som man inte i sin vildaste fantasi kunde ana.
Välj grövre kabel än RG58 och terminera innerledaren i plintar med stora avstånd om nu inte riktiga HSP-kontakter kan uppbringas.
Mellan HS-trafon och kondensatorbatteriet i min teslaspole använder jag RG213 utan överslag inne i kabeln, vid en spänning av som mest 32 kV mellan ledare och skärm. Men så fort ledarna är oisolerade i luft inbjuder det till corona och överslag, särskilt då om det finns vassa former på de spänningsförande ledarna. Det gäller säkert olika former av kontakter.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
32 kV är högre spänning än vad som förekommer i små amatör-PA-steg kring 1 kW. Men som jag nämnde så är den svaga punkten själva kontakteringen där isolationsavstånden lätt kan bli alldeles för små. I synnerhet om man dimensionerar utan säkerhetsmarginal.
Nu pratar vi om DC-spänning i detta fallet men när både DC och överlagrad RF är inblandad som i högimpediva anodkretsar kan det ju bli enorma toppspänningar. Det är ofta sådana peakar och spikar i samband med avstämningsövningar som triggar ett större event. Pang och svart rök!
I mina PA för KV och 144 MHz har jag låg anodspänning kring 2,8 kV så där är det inte så svårt att hålla tillräckligt isolationsavstånd och terminera kablarna.
För några år sedan byggde jag ett antal bandpassfilter för KV. Som kondensatorer användes en teflonisolerad tunn koaxialkabel. Prototypen klarade knappt 100 W. Den svaga punkten var just änden på kabeln där det slog över mellan innerledare och skärm. Efter modifiering med väl tilltagna isolationsavstånd i koaxialkablarna klarade filtren de spänningar som uppstod vid 1 kW. Den svaga punkten var nu att de grova luftlindade spolarna blev varma. Efter 5 minuter med full effekt smälte lödtennet på en av spolarna. Men den använda kabeln var helt klart inte avsedd för så höga spänningar. Dock var filtren avsedda för nominellt 10-20 W möjligen 100 W och för portabelkörning. Små filter i plastboxar, låg vikt och lätta att packa.
Nu pratar vi om DC-spänning i detta fallet men när både DC och överlagrad RF är inblandad som i högimpediva anodkretsar kan det ju bli enorma toppspänningar. Det är ofta sådana peakar och spikar i samband med avstämningsövningar som triggar ett större event. Pang och svart rök!
I mina PA för KV och 144 MHz har jag låg anodspänning kring 2,8 kV så där är det inte så svårt att hålla tillräckligt isolationsavstånd och terminera kablarna.
För några år sedan byggde jag ett antal bandpassfilter för KV. Som kondensatorer användes en teflonisolerad tunn koaxialkabel. Prototypen klarade knappt 100 W. Den svaga punkten var just änden på kabeln där det slog över mellan innerledare och skärm. Efter modifiering med väl tilltagna isolationsavstånd i koaxialkablarna klarade filtren de spänningar som uppstod vid 1 kW. Den svaga punkten var nu att de grova luftlindade spolarna blev varma. Efter 5 minuter med full effekt smälte lödtennet på en av spolarna. Men den använda kabeln var helt klart inte avsedd för så höga spänningar. Dock var filtren avsedda för nominellt 10-20 W möjligen 100 W och för portabelkörning. Små filter i plastboxar, låg vikt och lätta att packa.