SM6CJB
Well-Known Member
Detta skulle jag också vilja veta mera om! Har också funderat på detta.
Kabelintag till schacket
- Thread starter SM0NOR
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Det här är ett komplicerat problem.
Den bakomliggande sambandet är Kirchhoffs strömlag, som säger att strömmarna fördelar sig som 1/impedansen i varje gren. Detta ser enkelt ut, men problemet är att impedanserna skiljer sig radikalt mellan olika frekvensområden.
Skyddsjorden är dimensionerad för 50 Hz,
Åskjorden ska kunna handskas med blixtströmmens grundton som ligger i långvågsområdet samt övertoner
Slutligen HF-jord som behöver ha en låg impedans i ett stort frekvensområde.
Skyddsjorden finns vanligen ordnad via elleverantörens försorg och är dimensionerad utifrån utlösningsvillkoret med en viss marginal.
Åskjord måste ha en låg impedans på frekvenser överstigande 50 Hz och samtidigt klara ganska stora stötströmmar.
När en åskjord som ska klara en direktträff anordnas, fördelar man jordtagen över flera parallellkopplade, och förenar dem med potentialutjämningsledare.
Dessa är kopplade också till skyddsjorden och till stora metallmassor som t.ex. armering och rörledningar..
HF-jord slutligen finns där för att skapa en referensyta som högfrekvensströmmarna ska kunna flyta över.
Dimensionerna av denna yta och ledningarna är inte försumbara jämfört med våglängden, så de kommer vara en del av antennen.
Det finns lite olika filosofier om och hur man ska separera formerna av "jord".
"Jordloopar" är primärt ett problem ur störskyddsperspektiv, och behöver beaktas på
allvar när lågnivåsignaler behöver hanteras i t.ex. audio och mättekniska sammanhang.
Sammanblandning av åskjord och HF-jord/skyddsjord kan bli riskabelt ifall en blixtström kan flyta
genom nätanslutningen eller ledningar till radioutrustningen, vilket lätt förstör anslutna apparater.
Det är klokt att arrangera sådant via potentialutjämning och intagsplåtar så att alla kabelskärmar och höljen har samma potential och låga impedans till jord. Dock är det mycket svårt att med "amatörmedel"
åstadkomma ett åskskydd som klarar en direktträff.
Sedan är det viktigt att hindra störströmmar från att flyta utefter utsidan av koaxer så att de kan nå matningspunkterna hos antenner. En linkkopplad "tuner" till en stegmatad antenn är också effektiv för att hindra
sådana strömmar.
Om man ser till att intagsplåten eller potentialutjämningen har den lägsta impedansen till jord, och sedan förser kablarna med klämferriter eller toroider på ömse sidor av plåten leds dessa av så effektivt som det går. Ännu bättre är det om man hindrar strömmarna från att komma ut ur kapslingarna.
Den bakomliggande sambandet är Kirchhoffs strömlag, som säger att strömmarna fördelar sig som 1/impedansen i varje gren. Detta ser enkelt ut, men problemet är att impedanserna skiljer sig radikalt mellan olika frekvensområden.
Skyddsjorden är dimensionerad för 50 Hz,
Åskjorden ska kunna handskas med blixtströmmens grundton som ligger i långvågsområdet samt övertoner
Slutligen HF-jord som behöver ha en låg impedans i ett stort frekvensområde.
Skyddsjorden finns vanligen ordnad via elleverantörens försorg och är dimensionerad utifrån utlösningsvillkoret med en viss marginal.
Åskjord måste ha en låg impedans på frekvenser överstigande 50 Hz och samtidigt klara ganska stora stötströmmar.
När en åskjord som ska klara en direktträff anordnas, fördelar man jordtagen över flera parallellkopplade, och förenar dem med potentialutjämningsledare.
Dessa är kopplade också till skyddsjorden och till stora metallmassor som t.ex. armering och rörledningar..
HF-jord slutligen finns där för att skapa en referensyta som högfrekvensströmmarna ska kunna flyta över.
Dimensionerna av denna yta och ledningarna är inte försumbara jämfört med våglängden, så de kommer vara en del av antennen.
Det finns lite olika filosofier om och hur man ska separera formerna av "jord".
"Jordloopar" är primärt ett problem ur störskyddsperspektiv, och behöver beaktas på
allvar när lågnivåsignaler behöver hanteras i t.ex. audio och mättekniska sammanhang.
Sammanblandning av åskjord och HF-jord/skyddsjord kan bli riskabelt ifall en blixtström kan flyta
genom nätanslutningen eller ledningar till radioutrustningen, vilket lätt förstör anslutna apparater.
Det är klokt att arrangera sådant via potentialutjämning och intagsplåtar så att alla kabelskärmar och höljen har samma potential och låga impedans till jord. Dock är det mycket svårt att med "amatörmedel"
åstadkomma ett åskskydd som klarar en direktträff.
Sedan är det viktigt att hindra störströmmar från att flyta utefter utsidan av koaxer så att de kan nå matningspunkterna hos antenner. En linkkopplad "tuner" till en stegmatad antenn är också effektiv för att hindra
sådana strömmar.
Om man ser till att intagsplåten eller potentialutjämningen har den lägsta impedansen till jord, och sedan förser kablarna med klämferriter eller toroider på ömse sidor av plåten leds dessa av så effektivt som det går. Ännu bättre är det om man hindrar strömmarna från att komma ut ur kapslingarna.
SM0AOM
Well-Known Member
En uppdaterad version av den som fanns i Nautels originalmanual från 1972 till de
1 kW Navtex-sändare som det slitits på i nära 50 år, men nu börjar det bli svårt att hitta
reservdelar...
Sändarstationen i Bjuröklubb, vertikalantenn för 2182 kHz
Två kollegor (gissa vilka, hint: båda är SM2-or) fångade på bild år 2000
ungefär när vi uppgraderade MF-sändarna och deras manöversystem.
Nautel-sändarna i bakgrunden.
1 kW Navtex-sändare som det slitits på i nära 50 år, men nu börjar det bli svårt att hitta
reservdelar...
Sändarstationen i Bjuröklubb, vertikalantenn för 2182 kHz
Två kollegor (gissa vilka, hint: båda är SM2-or) fångade på bild år 2000
ungefär när vi uppgraderade MF-sändarna och deras manöversystem.
Nautel-sändarna i bakgrunden.
Last edited: