Kabelskarvning mm

[SM0AOM]

frekvenser under c:a 50 MHz så är den elektriska längden av den diskontinuitet som en "sockerbit" innebär försumbart stor, så den kommer inte att kunna transformera impedansen värst mycket.

Det är många år sedan jag mätte upp en "sockerbitsskarvad" RG-58 med en TDR, men har ett minne av att reflektionen motsvarade ett SWR understigande 2:1 på 500 MHz. Däremot kommer det att bli ett visst läckage från den oskärmade delen av skarven.

Får göra om försöket med en nytillverkad kabelskarv och mäta både med nätverksanalysator och TDR.

Man ska välja skarvtyper utifrån hur mekaniskt hållfast, montagevänlig och vädersäker skarven behöver vara.
På frekvenser i HF-området kan man försumma skillnaderna mellan elektriska egenskaper hos olika kontakttyper.

 

[SM0UAN]

Det är ju många parametrar att hålla i huvudet för den enskilde konsumenten, inte minst priset... För installationer som kanske snart efter färdigställande måste byggas om eller dras helt nytt pga felplanering eller omvärldsändringar, känns det ju som om man inte vill köpa dyraste kabeln och guldpläterade kontakter, när man kan åtminstone få grundläggande funktion med billigare grejer. Kontaktering utomhus är såklart en annan affär, då lär man vilja ha kvalitet. När man vet att man har hamnat rätt är det kanske dags att uppgradera känsliga delar, om inte annat så av "mentalhygieniska skäl"...

 

[SM4FPD]

Bara att tejpa över sockerbiten så går de länge.
Tänk bara på TV genom tiderna, 300 ohms bandkabel som på några år blev förstörd av solen, skarvar och kontakter som kanske man bara skulle använda till högtalre. Och allt inom VHF området, ja en kort tid även UHF
När koax kom till TV-världen, var anslutninagr upp i UHF området att likna vid sockerbiten, i kopplingslådor och anslutningsdosor för antenner.
De sk koaxilalkontakter som förekom var även de i sockerbitsklassen.
Men visst TV var starka signaler så nån dB hit och hit gjord väl inget.
Så varför inte banankontker till HF?
Det fanns ju på kommunikationsmottagare för HF i prisklasser tio ggr amatörradio på sin tid.
I äldre ARRL handböcker kör man med sådan bandkabel till 144 MHz YAGI antenner.

SM4FPD

 

[SM0AOM]

Radioamatören förväntas ha åtminstone grundläggande kunskaper i "Systems Engineering", dvs läran om hur olika systemdelar samverkar, och hur man uppnår störst "bang for buck". Sådant är ganska svårt, och tarvar en hel del erfarenhet och omdöme.

RF-kablar och transmissionsledningar behöver specificeras och väljas utifrån de tilltänkta applikationerna, och vilka tekniska och ekonomiska livslängder som anses nödvändiga. Koaxialkabel av god kvalitet hopfogad med kontaktdon av lika god kvalitet håller i decennier när den skyddas för starkt solljus och vädrets makter. En lätt pessimistisk uppskattning är minst 20 år.

Kravspecifikation och utvärdering av hela koaxinstallationer följer en "mall" som utgår ifrån dessa parametrar:

- Längsdämpning som funktion av frekvensen
- Minsta "return loss" som funktion av frekvensen
- Största tillåtna lokala reflektioner utefter kabeln
- Spänningstålighet och isolationsmotstånd, vanligen mätta vid 500 eller 1000 V
- Effekttålighet som funktion av frekvensen

När man leveransprovar eller följer upp kvaliteten kontrollerar man de två första parametrarna genom att först mäta upp "return loss" med bortre änden kortsluten med en skalär nätverksanalysator.
Halva indikeringen är = längsdämpningen inom frekvensområdet.
Ett underförstått krav för att kunna lita på värdet är att kabeln är minst 1/2 våglängd lång på den lägsta mätfrekvensen.

Sedan ersätter man kortslutningen med en 50 ohms last, och då kan man läsa av "return loss" för hela kabeln inkl. kontakter. Denna ska överstiga 25-30 dB för kvalitetskablar och kontaktdon.

Så här ser en sådan mätning på en ungefär 12 m lång LMR-400 kabel med crimpade N-honor i varje ände inom frekvensområdet 10-2000 MHz.


Mätningarna gjordes med en Rohde&Schwarz bärbar skalär nätverksanalysator. Att mäta upp och även kontrollera med TDR drygt 250 koaxialkablar av olika grovlekar och längder tog 2 1/2 dagar för två man för några år sedan.
En nära 300-sidig rapport levererades till beställaren.

Spänningstålighet och isolationsmotstånd mäts upp med bortre änden öppen med en "Megger" eller isolationsprovare.

Effekttålighet anges när kabel och kontakter specificeras och upphandlas, vilket förutsätter att kontakterna monteras riktigt. Vanligen anger man en säkerhetsfaktor av minst 2. När SVF avviker från 1 reduceras effekttåligheten ungefär i proportion till SVF.

Kontakter väljer man utifrån kriterier som kan vara:

- Pris
- Mekanisk hållfasthet, kabelfasthållning
- Vädertålighet
- Korrosionsbeständighet
- Enkelhet/svårighet att montera
- Livslängd, tillåtet antal in/urkopplingar
- Elektriska egenskaper; SWR, dämpning, effekttålighet, frekvensområde

Få radioamatörer är ambitiösa nog att genomföra något sådant till punkt och pricka, men man kan
gärna"stjäla tre takter".

PPPPPP = "Proper Planning Prevents Piss Poor Performance"

 

[SM6VRL]

Personligen har jag lite svårt för BNC. Man ser hur olika mätare…påverkas eller sprakar i högtalarna när man lear på dem.
’Dålig kvalitet?’ Säkert…men isf är alla möjliga det då. Kvitt samma om det är försilvrade don eller inte.
De jag lyckats bäst med är Plug259 även om man kanske knappt vågar säga det högt..här.

I min yngre ungdom skulle jag ha in koaxen till mina 27MHz grejor genom springan mellan fönster och karm. RG-58’an vart ngt för tjock. Jag löste saken med att helt sonika ge mej på koaxen just där med en hammare o banka den platt, ’man får ju va smart’ och fick det till synes att fungera.
20 år senare nämnde jag det på ett annat radioforum som fanns då och där fick jag ’på käften’ för tilltaget.
Misshandla dielektrumet på det viset fick man absolut inte göra !! Det är ju där själva vågen förflyttas, inte i mittledaren eller skärmen!!
Ålrajt, det låter rimligt och jag har sen inte gjort om varken det eller fulskarvat med lödning och eltejp heller.

 

[SM0AOM]

Personligen har jag lite svårt för BNC. Man ser hur olika mätare…påverkas eller sprakar i högtalarna när man lear på dem.
’Dålig kvalitet?’ Säkert…

Köper man BNC-don på Kjell&Co får man skylla sig själv.
BNC-kontakter av kvalitetsfabrikat har bra passning med liten spridning.

För snart 30 år sedan skulle vi köpa flera hundra koaxialkablage i olika längder med N och BNC-don för en basstationsutbyggnad på Televerket Radio. Först övervägdes det att tillverka kablagen själva, men efter att ha räknat på hur lång tid kontakteringen tog, och risken för spridning i kvaliteten, bestämdes det att låta tillverka dessa "på stan".

Offerter och provexemplar togs in, och proven utsattes för en hel del misshandel. Det visade sig att "No Name" kontakter och kablar hade ojämn kvalitet, dålig passning och snabbt blev "glappa". Bättre fabrikat hade både jämn kvalitet och god passning.

Valet kom till sist att stå mellan Suhner och Rosenberger, vilka båda var betydligt billigare än vad det skulle ha kostat totalt att göra kablagen i egen regi. När kablarna maskinskalas och crimpas maskinellt blir spridningen i kvalitet mycket mindre.

 

[SM6VRL]

Min poäng är att vilka skräpkontakter som helst av typen PL259 i en loppislåda funkar bättre än dito BNC’er.
Att BNC av premiumkvalitet råkar fungera förändrar inte den saken. Speciellt inte när radion/analyzern/instrumentet inte har några märkvärdiga honkontakter på från början.

 

[SM7EQL]

Jag använder BNC för i princip allt som har med mottagning att göra upp till 432 MHz. Däröver SMA. Med få undantag är de av fabrikat Suhner och Rosenberger.

BNC används även till testkablar för "vardagsmätningar". När mer exakta mätningar skall göras på mikrovåg upp till > 10 GHz så har jag riktiga kalibrerade kablar med SMA och N etc från Suhner. Men de är för "dyra" att använda för slaskmätningar på lägre frekvenser.

För sändare och KV används nästan uteslutande PL-kontakter, fabrikat Ampehon, Suhner och motsvarande. PL-kontakter av den gamla sorten har låg kontaktresistans och tål höga spänningar och hög ström. Att de inte är impedansriktiga spelar ingen roll för låga frekvenser. Dock skall man helst inte använda PL för skarvning av två kablar över 30 MHz.

N-kontaker används till i princip allt på sändarsidan över 144 MHz.

I det fasta mastkablaget och korskopplingsboxarna i masten används enbart N-kontakter för KV och vissa kablar till VHF-antenner.

För 144 MHz 1 kW PA-steget och kablarna i masten ända fram till antennen används 7/16 och en grövre kabel.

Lite förenklat kan man säga att om kvalitetskontakter från kända tillverkares som Suhner och Rosenberger etc används så slipper man problem med glapp osv.

Om man väljer billiga "no name" kontakter så kan man ha tur och få ungefär samma kvalitet som de riktiga men också otur att få sånt som är äkta skit och fullständigt oanvändbart. Det är vanligt att de mekaniska måtten i PL- BNC- och N-kontakter helt enkelt är fel och gör att kontakten glappar både mekaniskt och elektriskt. Ytbehandlingar och material som inte tål fukt och en massa andra mekaniska problem.

En annan sak som är vanlig i"no name" kontakter är att isolationsavståndet mellan mittpinne och jord är för litet så att det kan bli kortslutning enbart genom att vicka lite på kabeln eller kontakten. Jag har ett antal sådana skräckexempel här som har ca 0,1 mm avstånd och inte tål mer än några hundra volt när de är nya och torra. Var och en kan då fantisera om vad som händer när de monteras utomhus i en antenn och fukten tränger in och det första RF-överlaget skett. Ja vad händer tror ni?

Sedan har vi det där med lödbarheten. Håller man sig till kvalitetskontakter så flyter tennet ut fint. Billiga "no name" kontakter har ofta en ytbehandling som är svårt lödbar. Det gäller såväl mittstift som jord. Dielektrikum i billiga "no name" kontakter kan vara precis vad som helst från "pressat tuggat papp" till nån plast med så låg smättemperatur att det är nästan omöjligt att löda mittledaren utan att dielektrikum smälter och rinner ut på bordet. I bästa fall mjuknar materialet så att mittstiftet inte längre är centrerat. Så man får väl vad man betalar för.

Skarvning av kablar kan göras på många sätt. Någon skrev om sockerbitar vilket givetvis fungerar bra för KV om innerledarna och skärmen hålls så korta som möjligt. Skillnaden mellan en sockerbit och en PL-skarv med två hanar och ett skarvrör är i praktiken noll. Dock tycker jag man skall undvika sockerbitar...

Det går annars fint att skarva koaxialkabel som RG213 och grövre genom att avisolera så att innerledarna först läggs ände mot ände och löds fast. Sen klipper man till en remsa av 0,1 mm kopparfolie och lägger över skarven som ett rör med någon mm överlapp. Folien najas ihop med emaljerad koppartråd så att den hålls på plats. Därefter lödning och koppartråden avlägsnas. Innerledaren är nu ca +0,2 mm tjockare än tidigare men det är OK. Därefter skärs en bit av dielektrikum till och slitsas och krängs med presspassning över öppningen för inneledaren. Jag lindar sedan ett par varv tunn Kaptontejp över innerledaren och dielektrikum. Slutligen dras de båda skärmarna över varandra och fixeras hårt mot dielektrikum med ett antal varv tunn koppartråd. Lödning med stor kolv och mycket värme så fort som möjligt. Slutligen kraftig krympslang med gott mått.

En sådan skarv tar efter lite övning mellan 5-10 minuter att utföra och får egenskaper som ligger nära koaxialkabelns egna. Fullt användbar upp till flera GHz med god SVF. Skarvning på det sättet lämpar sig för fasta kablage där kabeln inte utsätts för böjpåfrestningar och där man inte vill eller kan ha koaxialkontaktskarvar.

 

[SM0AOM]

Förr i tiden så läste även yngre amatörer UKW-Berichte och andra kvalificerade alster,
där man bibringades sanningar om t.ex.

"Übergangsverluste bei Kabelverbindungen mit falschem Wellenwiderstand"

där DL7HG utredde med tysk noggrannhet att så länge som ett kabelstycke med avvikande impedans är mycket kort i förhållande till våglängden kan man försumma dess inverkan.



Inte heller har de avnjutit professor Meinkes utläggningar i ämnet från standardverket "Taschenbuch der Hochfrequenztechnik"



I metallslöjden i klass 9 1972 tillverkade jag fyra 10-elementare för 432 MHz enligt OZ7LX:s konstruktion.



Dessa hade passande nog 200 ohms matningsimpedans, så en 4:1 balun, "Umwegleitung", åstadkom
impedanstransformationen till 50 ohm. Dock räckte inte veckopengen till några större utsvävningar i form av riktiga koaxialkontakter, utan fasningsnätet fick lödas ihop av RG-59, som donerats av min granne som jobbade på SRA i Kumla. T-skarvarna gjordes genom att förtenna mittledarna, lägga dem omlott så att de fick en lite större anliggningsyta och sedan löda ihop dem.

Därefter löddes den tredje kabeln in med kortast möjliga ledning till de andra. Bitar av isolationsmaterialet hade kluvits på längden, och trycktes fast runt de exponerade innerledarna. Sedan löddes skärmarna ihop, hela skarven tejpades samt försågs med en T-formad avlastning. Hade ingen riktig SWR-meter eller impedansbrygga för 432 MHz, men en Jones Micro-Match


kunde uppbringas, och efter lite lirkande med de drivna elementen fick jag ner indikeringen av reflekterad effekt till nära samma som från en bra konstlast. Det gick bra att köra med dem, och mina första QSO med SM5EFP och SM4CMG på bandet använde dessa antenner. Sedan ropade jag in en 46 elements "J-beam" på ÖSA-auktionen som fick ersätta den.

10-elementarna följde med mig i ett par flyttar, och medan jag bodde i SM6 kom fasningsnätet fram.
Fyra små avslutningar på 200 ohm åstadkoms på ETA-verkstaden och mättes upp på Chalmers nätverkare



och fick ersätta antennerna. Sedan mättes kombinationen upp på samma nätverkare, och till min förvåning så var SWR i häraden 1,2:1 på designfrekvensen. Lite senare lyckades jag få låna den TDR som Elkretsteori använde på sina laborationer, och tittade på skarvarna i tidsdomänen med ungefär samma resultat.

Så lödda skarvar fungerar på 432 MHz bara man är noga vid sammanfogningen och avlastar skarvarna.

Som så många gånger tidigare kunnat konstaterats i detta forum är genomsnittsstickproppsamatören
ganska "dumsnål" och har inget större kvalitetsmedvetande.

Det är sådana egenskaper som möjliggör att det överhuvudtaget går att sälja billiga prylar till amatörer...

Att "rätta munnen efter matsäcken" och prioritera kvalitet är numera en ganska bortglömd konst.

 

[SM7NTJ]

Jag brukar borra ur isoleringsmaterialet innan jag klyver så att lödda mittledare ryms utan problem.
Jag brukar även låta höljena gå halvt förbi varandra så att skarven får en dragavlastning.

Byggde en omgång fyrstackade vertikala dipoler för 70cm (1,2lamda långa med 200 ohm i matningspunkten)
Kopplades via 1/2 vågsbalun ihop med RG213 med PL 259 kontakter och tre t-skarvar SO239.
Detta gick utmärkt med god matchning trots att bygget var för 70cm och några sa att...

Apropå ekonomi och kablage.
Jag matade 2-m antennerna i min första mast med 300 ohm bandkabel.
I varje ända av bandkabeln fanns det en 1/2 vågsbalun matad via en 1/4 lambda 60 ohms koax.
Det gick utmärkt i flera år.

Sedan fick jag råd att köpa H100 vilket jag felaktigt trodde skulle vara bättre.
Det tog inte lång tid innan det började spöka.
Det visade sig att ytterhöljet inte var vattentätt utan till viss del hygroskopiskt, det läckte in vatten rakt genom manteln.

Ja, nog får man som ung och nybörjare ta vad som ekonomin medger.

 

[SM7EQL]

Sedan fick jag råd att köpa H100 vilket jag felaktigt trodde skulle vara bättre.
Det tog inte lång tid innan det började spöka.
Det visade sig att ytterhöljet inte var vattentätt utan till viss del hygroskopiskt, det läckte in vatten rakt genom manteln.

Hmmmm.... Det har jag också hört från flera håll och från helt trovärdiga källor dessutom.

När jag satte upp masten 1990 monterade jag ett fast kablage mellan tre stora kopplingslådor. Valde Pope H-100 som var populär och skulle vara bra. För att kunna använda standard N-kontakter svarvade jag bussningar så att kabeln passade perfekt. Totalt 12 st H-100 kablar i masten och från markskåpet in till radiorummet 10 st H-100 kablar och två grövre Flexwell något. Före monteringen kontrollmättes samtliga kablar S21 och S11 från 100 kHz till 1 GHz och plottarna sparades i en pärm.

Förra året bestämde jag mig för att rensa i masten och plockade ner allt kablage. Två kablar hade visat avbrott och jag var lite orolig för att dämpningen var större än den borde vara. Har hört det där med att ytterhöljet inte var tätt de senaste 20 åren.

Samtliga kontakter demonterades och kabeländarna klipptes av ca 10 cm. Skärmen var i nyskick liksom innerledaren. På med kontakterna igen. Kablarna kontrollmättes åter och alla mätvärden upp till 1 GHz visade sig vara exakt de samma som 1990. Samtliga kablar uppfyller vad som specificeras i databladet med några tiondels dB marginal. Kurvorna från 1990 och 2021 ligger precis ovanpå varandra. Uppmätt på HP8753C då 1990 och även en HP8753C förra året.

Så då kan man verkligen börja undra om H-100 tillverkades och såldes med olika plastmaterial (bra i början och billigare sämre senare) eller om det helt enkel har varit att vatten läckt in via kontakter och kabelskavar. I mitt fall har samtliga kontakter varit skyddade mot väder och vind då kablarna terminerade i kopplingslådorna med stora lufthål i bottenflänsen.

Kablarna fyllde 32 år i somras och som 31-åringar var de friska och krya. Varför har H-100 kablarna inte åldrats? Vad kan förväntad livslängd vara tro? 100 år?

 

[SM7NTJ]

Så då kan man verkligen börja undra om H-100 tillverkades och såldes med olika plastmaterial (bra i början och billigare sämre senare) eller om det helt enkel har varit att vatten läckt in via kontakter och kabelskavar. I mitt fall har samtliga kontakter varit skyddade mot väder och vind då kablarna terminerade i kopplingslådorna med stora lufthål i bottenflänsen.

Tja kontakterna var i mitt fall skyddade och kabeln närmast kontakterna var helt ok.

Jo, jag fick höra något om hur H100 kunde bete sig och jag har hört om dom som lovordar kabeln

Så när jag bytte ut kablarna skar jag upp båda 30m längderna på längden och kikade var det fanns vatten.
1. Det fanns inga synliga skador på manteln på någon av kablarna som legat öppna för vädrets makter på norrsidan av huset.
2. Båda kablarna uppvisade samma symptom. Ojämnt fördelat längs kablarna fanns det fukt (läs vatten) och ärgad koppar.
Skadorna var inte heller på samma ställen på de två kablarna och avståndet mellan skadorna var inte jämnt fördelat.

Jag har kvar en bit H100 på 15m som har förvarats inomhus och den biten verkar fortfarande ok.

Så småningom kom H1000 men den har jag inte testat.
Det blev för min del MIL-specad RG213 och RG214 och inom sin tid blev det Cellflex 1/2" och 7/8".

 

[SM6VRL]

H-100 fanns väl i olika utföranden väl? Min jag köpte på 90-talet vart rejält stel. Man kunde ’bocka’ den att passa perfekt till mellankoaxar till slutsteg & instrument.
Solid ledare man fick borra ur std Plug259 kontakter för att de skulle passa. Skärmen minns jag inte om det vart den som vart ngn halv mm större än RG-213 så även gängan fick borras ur ngt…?…kan ha vart ngn annan kabel.

Iaf, dielektrumet bestod av förutom sedvanlig vit plast…vahetere..isolator så även en luftspalt med en tunnare vit plasttråd liksom glest virad runt den solida mittledaren. Tänket här antar jag är att vågen förflyttas bättre i luft helt enkelt.

Man fick se koaxen som ’engång’s’ ty när den vart uppspikad på ett qth och skulle flyttas till ett annat, så behöll den fortfarande formen nere på gräset efter hur den såg ut uppspikad på väggen runt hörn, genom ventiler etc.
Bäst vart och låta den vara ’upprullad’ med stor, kanske 2m diameter härva tills den skulle upp på annat ställe så man bara rätade ut den en (1) gång.

Efter ännu ett qth-byte kändes det ej längre seriöst lönt att rigga den ånyo så den kapades upp precis vid de kraftigaste böjarna och lades på lager till andra projekt. Den största biten donerades för ngt årsedan till en mkt lovande 20-åring han skulle ha till sin 70cm långYagi^^

Jag har också hört mkt synpunkter om H-100, att det kommer in vatten i skumkärnan…-vadå skum? Min har ingen skumkärna men väl den där plastspiralen. Kortare stumpar på ett par meter och även halvmeter långa bitar har kapats upp till diverse passbitar och kontakterats. Aldrig nånsin att jag påträffat ngt missfärgat på de kanske 6-7st ställen jag kapat den ursprungligt 50m långa kabeln. Den ser ut som ny överallt både i mitten och i skärmen. Den är väl 25 år nu eller ngt varav de sista 10 förvarad i kallförråd.

Numera kör jag vad jag trodde skulle vara den bästa koax jag kunde hitta i ’RG-213 format’. Superflexibel vilket jag trodde skulle vara till fördel när knippet om 5st likadana koaxar skulle dras genom det 15m långa avloppsröret ut till masten.
I +25 gradig sommarvärme med grannen dragandes ute vid masten o med mej ’matandes’ ner i röret i andre änden vart det ingen lek kan jag säga.
I värmen ville koaxen korva sej när jag tryckte på. Friktionen trots både såpa & diskmedel och med dallrande svettdroppe på näsan höll på att ta knäcken på mej.
Grannen o jag kommunicerade lätt genom röret och när jag förstod att han höll på o tröttna vart jag illa ute.. ’-vaf’ skall jag göra nu då?…jag skiter i rotor och preampkablage…tar det separat sen’ men det hjälpte föga.
Koaxen hade en gummiliknande finish så det blev tvärstopp - till skillnad mot t.ex H-100 med sin mer hårplastliknande yta som med diskmedel blivit hur hal som helst.

Vänta tills solen går ner fanns inte på kartan…då hade grannen hunnit tröttna…de va nu eller aldrig!!
-Kroka i en båtwinch i maständen och dra med? ..nä..då strechar man väl kablarna istället…
Vi lyckades iaf att få genom dem. Ngn av dem korvade sej på vägen så den nöddes jag kapa ute i skåpet men med de andra fyra lyckades jag få med i hel längd ända upp i masttopp.

Nästa gång jag köper koax får höljets prestanda läggas till vid beslutsfattandet. Ngn mer ’gummikabel’ drar jag iaf inte.

 

[SM7EQL]

H-100 fanns väl i olika utföranden väl? Min jag köpte på 90-talet vart rejält stel. Man kunde ’bocka’ den att passa perfekt till mellankoaxar till slutsteg & instrument.

Jag har nog bara sett en typ. Jag köpte 400 m då på 90-talet till mastprojektet och använde den sista rullen vid ombyggnaden förra året.

Min H-100 är styv men inte värre än att den kan återanvändas. Jag har ett antal kortare bitar kring 10-20 m som ibland används för temporära antenner och som rullats ihop många gånger. Alla H-100 är från 1990-batchen.

Kollade i mina papper, och i första installationen 1990 hade jag 8 st H-100, 10 st 75 ohm liknande RG59 till bl a Beverage-systemet med 6 antennriktningar och några andra lyssningsantenner för KV samt 2 st 25 mm Flexwell och en 12 mm av okänt fabrikat plus en grov rotorkabel. Alla kablar snyggt ihoptejpade till en kabelstam som lades ut på gräsmattan och sedan drogs in i en 250 mm helsvetsad 30 m lång ståltub från mastskåpet in under husgrunden och genom krypgrunden fram till radiorummet där en 90 graders böj sen monterades som gick rakt upp genom golvet och terminerade i ett 19" stativ där antennväxeln monterades.

Med en grov draglina och en man i krypgrunden och en som puffade på ute vid markskåpet var det inga problem vad jag minns. Det stora jobbet var den sista biten att dra igenom kabelstammen i 90 graders böjen och få den på plats genom golvet.

Förra året flyttade jag radiorummet och elektroniklabbet till mitt EMC-mätrum efter att ha gått i pension etc. Då passade jag på att dra ut allt kablage ur ståltuben och det fasta kablaget i masten för dels kontrollmätning men också för att göra om kabelstammen. Skarvade på ca 20 m H-100 enligt metoden jag beskrev i tidigare inlägg. Jag har nu bara 5 st H-100 plus en grov skärmad 0,75 x 30-ledare för rotor och div reläer m m i mastskåp och i masten. Den nya kabelstammen var lätt att dra igenom ståltuben. Jag drog i linan i krypgrunden och min fru fick dra fram kabeln som låg på gräsmattan efterhand. Inga problem. Kabelstammen drogs sedan genom grundmuren ut på andra sidan huset och in genom väggen då den delen av fastigheten saknar krypgrund. Platta på mark.

I radiorummet går kablarna igenom en intagsplåt fastbultad i skärmrummets vägg och är sedan förlagda på kabelstege längs taket och ner på väggen bakom radiostativen. Ganska långa kablar totalt men för KV och där intresset mest ligger på lågbanden så blir ju dämpningen ändå inte så stor.

Helt separat i en egen kabelgrav har jag fyra grova kablar som går kortaste vägen från radiostativ ut till markskåpet. En av dessa kablar används till 144 MHz 14 ele Yagi och den andra till en vertikaldipol för 144 MHz. Två i reserv till annat.

Har inte heller sett några skador på min H-100 då de gamla bitarna klippts och delats. Det finns även några 3-5 m bitar liggande som använts som jumperkablar från kopplingsboxarna till antennerna i masten. De har varit ute i friska luften sedan 1990 så kanske offrar jag en för att skära upp skärmen och kolla mer noga så som NTJ gjorde. Man blir ju lite nyfiken trots allt...

 

[SM7NTJ]

De har varit ute i friska luften sedan 1990 så kanske offrar jag en för att skära upp skärmen och kolla mer noga så som NTJ gjorde. Man blir ju lite nyfiken trots allt...

Så länge nyfikenheten finns så finns möjligheten att lära sig något!

Att jag skar upp och undersökte berodde främst på att jag efter uppmätning ansåg kablarna som förlorade och utom räddning och nyfikenheten måste stillas.

Min andra mast bestod av ett 4meter högt hembyggt fackverk.
Över rotorn satt sedan 8 meter maströr som på ena sidan bar upp en hembyggd fyrstack vertikala dipoler för 2m och på andra sidan bar upp fyra höjdstackade horisontella fyrelements yagi för 2m.

Det var dessa antenner jag först matade med bandkabel och sedan med H100 tills jag bytte ut sk***** mot mera robust koaxialkabel.

Vis av tidigare experiment (där 8 meter maströr stod som ett upp och nervänt U efter ett blåsväder) hade jag monterat ett stödlager direkt under den andra antennen uppifrån. Staglinorna från stödlagret gick sedan lagom snett ner så att allt gick att rotera utan att det tog i några antenner

edit tillägg 2m

 

[sm6vtz]

Numera kör jag vad jag trodde skulle vara den bästa koax jag kunde hitta i ’RG-213 format’.

Syftar du på Messi & Paoloni?

73 Kricke

 

[SM6VRL]

Ja precis…o det vart två likvärdiga med namn som ’HyperFlex’ eller ’UltraFlex’…ja ngt ditåt iaf.
Den jag till slut bestämt mej för fanns inte i den längden jag ville ha…200m så jag fick ta den andra.
Ngt på sju tusen gick den på iaf.
Jag är nöjd annars. Fin att kontaktera och hantera i övrigt. Hade iofs inte räknat med att de ca 4dB loss @ 70cm skulle märkas såpass mkt som det faktiskt gör. Det är ju ’aldrig noll dB-loss’ i vilken kabel man än väljer ändå.
Jag hade en ngt för kort men begagnad 1 tums kabel på gång men valde bort den med argumentet att ’det lilla jag faktiskt kör’ osv. Ångrar mej lite nu.
Mastpreamp inskaffad men inte monterad än. Hoppas den ger nöjdhetsfaktor värd besväret.

 

[SM0AOM]

Hade iofs inte räknat med att de ca 4dB loss @ 70cm skulle märkas såpass mkt som det faktiskt gör.

...

Mastpreamp inskaffad men inte monterad än. Hoppas den ger nöjdhetsfaktor värd besväret.

På frekvensband där omgivningsbruset är lågt gör det en mycket stor skillnad.

Säg att den befintliga radion har 3 dB brusfaktor på 432 MHz, och att antennen riktas mot horisonten
så att brustemperaturen ligger runt 200 K (hälften mark, hälften kall himmel).

Systemtemperaturen blir då 200+450+650 = 1300 K.

När en preamp med en brusfaktor av 1 dB sätts vid antennen utan 4 dB kabelförluster blir systemtemperaturen
200+75 = 275 K, alltså en förbättring av 1300/275 = 4,7 ggr eller över 6 dB. En vinst när det gäller S/N av dryga 6 dB
vid svagsignalkommunikation gör en högst påtaglig skillnad.

På den tid när det fortfarande fanns tekniskt innehåll i QTC kunde man stundom läsa visdomsord av bl.a. SM5AGM.
I 1/1969 gick det att läsa detta om vinsten med låg feederdämpning:




Märk att antennbruset endast antogs vara 250 K, vilket nog är en 10-potens under vad det är i dag.

Sådant efterlämnade ett starkt intryck hos en 14-årig C-amatör som funderade mycket på hur mycket bättre man skulle höra med TIS88 istället för E88CC i HF-steget...

 

[sm6vtz]

Ja precis…o det vart två likvärdiga med namn som ’HyperFlex’ eller ’UltraFlex’…ja ngt ditåt iaf.
Den jag till slut bestämt mej för fanns inte i den längden jag ville ha…200m så jag fick ta den andra.
Ngt på sju tusen gick den på iaf.
Jag är nöjd annars. Fin att kontaktera och hantera i övrigt. Hade iofs inte räknat med att de ca 4dB loss @ 70cm skulle märkas såpass mkt som det faktiskt gör. Det är ju ’aldrig noll dB-loss’ i vilken kabel man än väljer ändå.
Jag hade en ngt för kort men begagnad 1 tums kabel på gång men valde bort den med argumentet att ’det lilla jag faktiskt kör’ osv. Ångrar mej lite nu.
Mastpreamp inskaffad men inte monterad än. Hoppas den ger nöjdhetsfaktor värd besväret.

Ok.

Har mindre bra erfarenheter av Ultraflex13, den är lite väl mjuk och jag har haft problem med vatteninträngning.
Efter några år i masten (från 7/8" till antenn) trots krympslang (över kontakten bak) + vulkaniserande tejp och eltejp över alltsammans kom vattnet in någonstans.
Kanske trots allt vid kontakten då allt såg bra ut 20 cm in på kabeln?

Jag har gjort flera kortare kablar av Ultraflex13 (helt nya) och även flera av Bedeas HFX-50 2776 och Ultraflex13 har betydligt sämre RL.
Har monterat Messis egna kontakter till Ultraflex13 och en tysk variant till HFX-50, oklart vart det felar.




Gällande LNA/preamp har jag faktiskt min nere i shacket (justerad till minimum +10dB) på 432, men då förlusten är relativt låg går det över förväntan.
Med 20 m 7/8" + några meter HFX-50 2776 runt rotorn (nu istället för Ultraflex13) + diverse kablage i shacket hamnar jag under 1.0 dB, det får duga för tropo.

73 Kricke

 

[SM7EQL]

Jag har ett antal 5, 10 och 20 m längder av Messi & Paolonis Airborn 5 som jag haft med på div DX-peditioner och field days där jag velat minimera vikten. 100 m väger bara 2,3 kg och dämpningen är lägre än t ex RG58 och inte så värst mycket högre än RG213. Kablarna har även använts i samband med otaliga antennexperiment i trädgården. Skärmen av tunn folie och supertunna kardeler gör det svårt att skala och montera kontakterna men om man är noga och använder t ex grov krympslang som extra avlastning för BNC-kontakterna så blir det bra. Har rullat ut och in dessa kablar många gånger utan problem. Dock ingen kabel som är lämplig att ha runt rotorn om den hänger fritt och skall följa med runt. Ultraflex har jag aldrig provat.

I den korta kabelstammen kring rotorn som fackverksmasten står på använder jag en mjuk MIL-spec RG214 på både KV och 144 MHz. Borde kanske byta till en något bättre kabel för 144 MHz men den praktiska vinsten jämfört med RG214 och med 7/16-kontakter skulle bara bli några tiondels dB bättre även vid ganska grov kabel så det kanske inte är lönt att lägga tid på.

Kabeldämpningen på 144 MHz från Yagi-antennen till RX är uppmätt till 1,3 dB inkl antennrelä i PA-steget och div kontakter. Jag har en 0,6 dB preamp i transvertern i radiorummet och kan inte tänka mig att det blir bättre att montera den vid antennen. Möjligen för EME trafik då i högre elevationsvinklar mot himeln där de lokala störningarna från grannarnas hemelektronik troligen undertrycks.

Radiomiljön här är skaplig men inte perfekt. Man kan enkelt kolla om det finns någon förbättringspotential genom att temporärt koppla in en dämpsats i 1 dB steg mellan antennkabel och RX. Lyssna på en svag fyr eller mät SNR kolla om värdet blir sämre när dämpningen ökas. Jag kan precis notera en försämring med 3-4 extra dämpning i de tystaste riktningarna. Detta visar då att i mitt fall så är det de externa störningarna som sätter gränsen inte Pre-ampen. Jag har därför ingen nytta av en Pre-amp vid antennen och den 0,6 dB Pre-amp jag har vid radion är långt mycket bättre än vad som behövs. En "helkass" med 2-3 dB skulle fungera lika bra.

T o m en Elfa-konverter med E88CC från 60-talet som i bästa fall hade 5,5 dB brusfaktor skulle fungera utmärkt i alla riktningar utom de allra tystaste.