Komponentfattig "rörsändare"

Intressant artikel.
Räckvidden 9 km på 500 m vågen med en så liten T-antenn och hörbart i en enrörs-mottagare är riktigt bra.
Man kan fundera på om den huvudsakliga modulationen var AM eller FM med kolkornsmikrofonen ansluten till antenn- och återkopplingsspolen. Med ett större rör och högre RF-spänningar får man akta sig så läpparna inte bränns vid. :)
Praktiskt med 2 x 200 V likspänning i vägguttaget. Det förenklar ju det hela.
 
Här är en lämplig komponentfattig mottagare som passar fint till de enkla rörsändarna vi diskuterar i tråden.

View attachment 11055

Mottagaren är återkopplad och kan ta emot både AM och telegrafi. Känsligheten är god och det som hörs på de moderna mottagarna hörs även på denna enkla "enlampsmottagare" från 1924. Selektiviteten är fullt tillräcklig för trivseltrafik på 80 m när det inte är för trångt på banden. Mottagaren på schemat är avsedd för mellanvåg men principen är ju den samma.

AV på schemat är variometerkopplade spolar vilket också var standardlösningen i gnistsändarna från samma tidsperiod.
Här är sidorna från SvD bygget, med detaljerad byggbeskrivning:

 
Last edited:
Något som är ganska intressant när man tittar på rörkaraktäristika är att
någon gallerläcka för självlikriktning av gallerförspänningen inte behövs för att
hindra strömrusning om röret inte svänger.

Detta beror på att katoden är av ren wolfram vilken har en väldefinierad temperaturbegränsad mättnadsström som i sin tur beror på glödeffekten.
Så även utan svängning så drar röret bara 4 mA vid 400 V, eller 1,6 W anodförlust.

Den låga brantheten gör att det går åt ganska mycket återkoppling för att starta svängningar, och när svängningarna kommit igång så stabiliserar sig medelvärdet av anodströmmen på ett värde mittemellan 0 och mättnadsströmmen Is = 20 mA, alltså 10 mA, motsvarande 4 W input. HF-uteffekten torde varit runt 1,5 W, moduleringsgraden med "loop-modulation" nog inte mer än 25-30 %.




1700234687722.png

Bra gjort av SM4RZ

1700235402870.png

att komma en mil med en så liten antenn och låg effekt.
 
Har införskaffat ferrit-kärnor i material 43, 61 och 73 för att göra lite mätningar men kom att tänka på eventuell mättning av kärnan. Jag har tänkt prova att göra en 100:1 impedanstransformator för att impedanstransformera mellan röret och antenutgången men om jag låter primären på min ferrit-transformator sitta i serie med anoden på röret så kommer ju även DC-matningen gå igenom transformatorn. På vanliga audioförstärkare med rör har man ett gap i transformatorn för att hantera detta men hur blir det med ferriter? Tål dom en viss del och kan man i så fall beräkna hur stor kärna som krävs? Eftersom min erfarenhet är begränsad undanbedes kommentarer om att detta undersöktes grundligt i tysk litteratur under tidigt 20 och 30-tal och att alla som var med på 40 talet känner till detta och vet hur man hanterar eventuella problem.
 
Fysiskt små kärnor tål låg effekt och blir mättade av låg RF- eller DC-ström. Större kärnor tål mer. Men en så stor impedansomsättning som 100:1 för att få till bredbandig anpassning med låga förluster över kortvågsområdet blir problematisk att realisera.

Det finns två väl beprövade metoder att transformera ner den höga anodimpedansen till 50 ohm. Antingen väljer du en parallekrets i anodtilledningen med justerbar utkopplingslink så som jag visat i EC90 oscillatorn eller med ett Pi-filter som AOM rekommenderade.

I båda fallen kan du använda ferriter till spolarna men i så fall ett kärnmaterial som är avsett för avstämda kretsar och inte bredbandiga transformatorer. Båda dessa alternativ ger perfekt impedansanpassning med extremt låga förluster men bara över ett smalt frekvensområde, typiskt 25-50 kHz på de lägre frekvensbanden och kanske 100-200 kHz på de högre frekvensbanden. Skall du kunna täcka ett större frekvensområde eller flera band så blir det nödvändigt att koppla om spolarna samt använda antingen en vridkondensator eller fasta kondensatorer och spolar med trimbara kärnor av något slag. Accepterar du något högre förluster så går det att göra kretsarna mer bredbandiga.
 
Eftersom min erfarenhet är begränsad undanbedes kommentarer om att detta undersöktes grundligt i tysk litteratur under tidigt 20 och 30-tal och att alla som var med på 40 talet känner till detta och vet hur man hanterar eventuella problem.

De gamla böckerna som t ex ARRL Handbook från 40- och 50-talen omfattar den "traditionella amatörradion" med grunderna för hur rörsändare, mottagare och antenner fungerar och bör konstrueras. Det är i dessa gamla böcker man finner de detaljerade och byggbeskrivningarna förklarade på ett korrekt sätt men inte alltför matematiskt komplicerat ändå.

Den nyare amatörradiolitteraturen som anpassats för mer modern elektronik och en läsekrets av radioamatörer som är mer användare av fabrikstillverkad stickproppsförsedd radioutrustning än kreativa byggare och experimenterande amatörer med lödkolv tar inte med dessa grunder, dels pga av utrymmesbrist då amatörradion idag är så enormt mycket bredare och också mer uppdelad i ett oändligt antal smala specialnischer och dels för att intresset för radiotekniken på komponentnivå bland radioamatörer är väldigt lågt och avtagande.

Om det skrevs mycket om lite förr i tiden så är skrivs det lite om mycket nu. Detta fenomen återspeglar sig i nästan all modern amatörradiolitteratur inte minst de vanliga amatörradiotidningarna som SSAs QTC, ARRLs QST som ofta tvingas bli väldigt ytliga med artiklar utan djupare substans och tekniskt korrekta förklaringar. Sidantalet är begränsat liksom intresset har förändrats.
 
Har införskaffat ferrit-kärnor i material 43, 61 och 73 för att göra lite mätningar men kom att tänka på eventuell mättning av kärnan. Jag har tänkt prova att göra en 100:1 impedanstransformator för att impedanstransformera mellan röret och antenutgången men om jag låter primären på min ferrit-transformator sitta i serie med anoden på röret så kommer ju även DC-matningen gå igenom transformatorn. På vanliga audioförstärkare med rör har man ett gap i transformatorn för att hantera detta men hur blir det med ferriter? Tål dom en viss del och kan man i så fall beräkna hur stor kärna som krävs? Eftersom min erfarenhet är begränsad undanbedes kommentarer om att detta undersöktes grundligt i tysk litteratur under tidigt 20 och 30-tal och att alla som var med på 40 talet känner till detta och vet hur man hanterar eventuella problem.
Jag får känslan att du funderar på nåt i stil med de bredbandiga slutstegen i moderna (numera halvmoderna, kanske?) transistorrigar? Såvitt jag noterat, är det ju oftast mottaktkopplade slutsteg, i "klass B", och då undviks DC-magnetisering av kärnan genom kretslösningen. Det verkar väl rimligt att tro, att man kunde bygga ett rörslutsteg med samma konstruktionsprincip, men just utgångstrafon blir nog en utmaning pga den större impedansomsättningen som behövs. Med en varvtalsomsättning på 10:1 blir det väl extra viktigt att välja material som inte kräver många varv för en viss induktans.
 
DC-mättning av kärnorna är i regel inga problem i små sändare med de måttliga strömmarna som kan vara aktuella. Annars finns möjligheten att använda en drossel för spänningsmatningen och koppla ut den högimpediva eller lågimpediva signalen via en kopplingskondensator (DC-block) för vidare transformering till slutlig impedansnivå. Den lösningen är vanlig för effekter över säg 50-100 W men också beroende på kärnstorlek m m,

När det gäller rör med relativt höga anodspänningar och liten anodström så blir anodimpedanserna i allmänhet för höga att hantera för en bredbandig transformator så som man kan göra i transistorslutsteg men där ganska låga impedanser transformeras upp till 50 ohm. Ett sätt att reducera anodimpedansen är att parallellkoppla många rör för att på så sätt öka strömmen vid en given anodspänning och därmed minska impedansen. Metoden användes/används i speciella bredbandiga högeffektförstärkare där utnivån och impedansen måste vara stabil över hela frekvensområdet.

Jag har sett ett sådant kommersiellt tillverkat förstärkarsteg med 50 st parallell och kaskadkopplade rör med LC-nät mellan varje sektion . Rören var i storlek motsvarande 6146B och förstärkaren uppgavs täcka hela området 1 - 30 MHz och 50 ohm utimpedans med mycket liten nivåvariation över området. Jag vill minnas att konstruktionen byggde på att kombinationen x-antal rör, spänning och ström plus nämnda kaskoddkopplade steg gav anodimpedansen 50 ohm direkt och att någon ytterligare transformering inte behövdes. Det satt även en effektdämpare möjligen 3 eller 6 dB (?) på utgången för att ytterligare stabilisera impedansen men på bekostnad av uteffekten så klart. Häftig pryl som gav mycket ljus och värme. :)
 
Last edited:
Kan ha varit något i den stilen UAN. Kopplingen som sådan fungerar högt i frekvens men begränsas av bla rörkapacitanser och hur kopplingsnäten i övrigt ser ut.

Nu är det ju ca 40 år sedan jag såg den där effektförstärkaren på en elektronikmässa i Tyskland och har lite suddiga minnen från schemat som jag bara kikade på som hastigast. Kommer ihåg så mycket att det var en koppling med flera rörgrupper i parallell/kaskod plus en massa LC-nät mellan rörgrupperna. Närmaste koppling som jag kan tänka mig är en s k distribuerad förstärkare där man i princip kan koppla på hur många länkar som helst. Det var även en ganska vanlig lösning för distribution av kabel-TV i tidernas begynnelse. Först med rör och sedan med transistorer innan de där 40 MHz - 1000 MHz bredbandsmodulerna från t ex Motorola och Philips m fl utvecklades.

distrAMP.jpg
 
men hur blir det med ferriter? Tål dom en viss del
Om du studerar den magnetiska hystereskurvan för en järnkärna och jämför den med en ferritkärna så ser man att ferritkärnan är mycket brantare.
Denna branthet vittnar om att ferrit lättare blir mättad snabbare. För att förhindra snabb mättning använder man ferritkärnor med luftgap eller järnpulverkärnor som har ett distribuerat luftgap. Det som händer när man "biaserar" en kärna med dc är att man förflyttar sig utefter hystereskurvan vilket då minskar utrymmet för den eventuella ac signalen som man vill överföra.

.......men då denna tråd handlar om komponentfattiga rörsändare så ska vi kanske behandla transformatorteknik i en annan tråd.
 
För att ha någon form av "aning" om komponenter som bygger på den magnetiska kretsen behöver man grundläggande kunskaper om deras egenskaper. Något som är fundamentalt är kopplingen mellan magnetisering och flödestäthet, eller "B-H" kurvan.

För omagnetiska material är denna rak och har proportionalitetskonstanten eller kurvans lutning = 1. Däremot så får man en kurva med helt annan form när ett ferromagnetiskt material ingår i kretsen.

1700317211304.png
Den ovanstående kurvan för ferritmaterialet 61 som har initalpermealiteten µi =125,
eller proportionalitetskonstanten 125 vid små magnetiseringar, visar att det dels finns en
kvarstående magnetisering eller remanens efter den första magnetiseringen, och dels att
materialet mättas ganska snabbt. Båda dessa fenomen leder till att energi absorberas i materialet när det utsätts för ett magnetiskt växelfält.

När magnetiseringen fortfarande är så liten att materialet fortfarande kan anses som "linjärt" så går detta att uttrycka som den komplexvärda permeabiliteten µ' resp, µ''.
Kvoten mellan dessa är förlustfaktorn tan(delta) = µ'/µ''.

Fortsätter vi med materialet 61 och tittar på dess kurvor för real- resp. imaginärdel av permeabiliteten så finner vi att kurvorna skär varandra vid frekvensen c:a 40 MHz. Vid denna frekvens så förbrukas lika mycket energi som den lagrade i induktansen, eller Q = 1.
Går vi ner i frekvens så börjar Q bli användbart någonstans vid 10 MHz, men kretsförlusterna är fortfarande påtagliga.

Säg att vi vill göra en oavstämd transformator
med 100:1 impedansförhållande mellan 5000 och 50 ohm vid 3,5 MHz.
Först så beräknas hur stor magnetiseringsinduktans som erfordras för att man ska kunna försumma magnetiseringsströmmen, och en tumregel är en reaktans av fyra gånger kretsimpedansen, alltså 20000 ohm. Löser vi ut induktansen får vi L = 900 µH.

Detta blir en toroid FT-140-61 med 100 varv i primärlindningen och 10 varv i sekundärlindningen. Vi kan sedan räkna ut spänningen över induktansen vid en effekt av, säg, 10 W och detta blir U = roten(PZ) eller 220 V.
Stoppas nu dessa värden in i Faradays induktionslag så kommer det ut en
maximal flödestäthet av 2 mT eller 20 Gauss.
Detta ligger inom det linjära området, men det finns förluster som beror på remanensen,
tillsammans med lindningsresistansen. De obelastade Q-värdet hamnar då runt 100 eller en parallellresistans av 200 kohm. I denna förbrukas grovt räknas 1 W av de tillgängliga
10 W. Ett värre problem blir inflytandet av strökapacitanserna och lindningskapacitanserna. För att kunna försumma deras inverkan så behöver reaktansen även den överskrida 4 gånger kretsimpedansen, vilket är 20000 ohm. Löser vi ut C ur detta får summan inte överskrida 2,3 pF.

Elektronrör och induktanser med så låga egenkapacitanser finns inte,
så en bredbandig transformering blir inte realiserbar.
I bästa fall kommer vi upp i ett par hundra kHz.

Återstår avstämda kretsar. Med ett pi-filter eller parallellkrets med kopplingslink går
det att få mycket stora impedanstransformeringar med fortfarande hanterbara förluster.
Man byter alltså bandbredd mot låga förluster.

Det här har generationer av radioingenjörer känt till, och är en direkt konsekvens av elektricitetsmatematiken. Förr fick man t.o.m. lära sig sådant på gymnasienivå.

För andra material än 61 blir situationen ännu sämre;

1700304644910.png
1700304502283.png


1700304844316.png

Att förstå grundläggande elfält och elkretsteori är helt nödvändligt för
att kunna konstruera elektriska nät.


Närmaste koppling som jag kan tänka mig är en s k distribuerad förstärkare där man i princip kan koppla på hur många länkar som helst. Det var även en ganska vanlig lösning för distribution av kabel-TV i tidernas begynnelse.

Distribuerade förstärkare eller "Kettenverstärker" är ett mycket bra sätt att förbättra
frekvensgången hos en förstärkare med elektronrör eller andra komponenter med höga impedanser utan att tillgripa motkoppling eller transformatorer, men till priset av dålig verkningsgrad och att halva uteffekten går förlorad.

Principen går ut på att man absorberar rörkapacitanserna i ett distribuerat
lågpassfilter med en karaktäristisk impedans = utimpedansen. Sedan avslutas ena sidan i denna impedans, medan halva effekten finns tillgänglig på utgången.
Kopplingen var populär i oscilloskop och som videoförstärkare.

1700321337787.png


1700320805180.png


Den "Kettenverstärker" som Bengt såg, med 50 6146 eller liknande
skulle kunna ge en förstärkning som grovt räknat motsvarar kvoten mellan
gallerspännings och anodspänningssving, någonstans runt 30 eller 30 dB, vid en uteffekt av kanske 200-250 W och med en rak frekvensgång upp till lågpassfiltrets gränsfrekvens vilken väljs någonstans runt 50 MHz.
 

Attachments

  • 1700320889660.png
    1700320889660.png
    48 KB · Views: 1
Jag kanske borde skapa en ny tråd men alla mina experiment hänger ihop men stor del av infon i den här tråden.

Min förhoppning är att lära mig sända telegrafi och jag har hittat såpass många beskrivningar på enkla sändare att jag tyckte at det där borde väl gå att bygga på egen hand, precis som man gjorde förr. Det går sakta men säkert framåt med telegrafi-kunskaperna även om jag för tillfället har en liten svacka. Planen är INTE att bygga en bredbandig transformator för flera band eller ens ett helt band utan jag bill bygga en rörsändare uteslutande för CW-delen av 80-meters-bandet och detta tycker jag borde gå att göra, men samtidigt vill jag lära mig lite mer om hur lite lägre kortvågsfrekvenser fungerar och beter sig i olika kretsar och sammanhang.

Jag har tänkt bygga på SV83 av ett par orsaker. Dels har jag dessa rör men dom är fortsatt enkla att få tag på även om dom börjar stiga i pris från när jag köpte mina. Dessutom är röret ganska likt EL84 som så vitt jag förstår faktiskt fortf tillverkas vilket gör att kanske fler kan tänka sig att bygga en liknande ifall den blir enkel att få ihop och fungerar väl. Önskemålet är ca 2W ut till antennen men blir det 0.5 eller 3W är jag lika nöjd med det så förluster på ett par dB i transoformatorn är helt ok så länge den tål den rent förlustmässigt vilket kan bli ett bekymmer.

Jag har lindat lite olika transformatorer främst på BN-xx-202 eftersom jag då kunde få tag på samma kärna i tre olika material för att försöka göra jämförelser och bättre förstå de olika materialens egenskaper.

bn-ferriter_202311.png

Det är lindat på 10 varv lackad koppartråd på varje kärna och dessa har sedan kopplats ihop med varandra "back-to-back" för att mäta S21. För att göra det smidigt för mig hade jag en liten U-formad loop av tennad koppartråd jag petade i varje kärna på det paret jag svepte med min VNA och sedan sparade jag filen och upprepade tills samtliga var uppmätta. Jag hade även sedan tidigare lindat ett likadant par på material 61 som inte är med på bilden men med i mina mätningar. Således har jag fått fram 5st svep

BN-61-202

bn61-202_s21.png

BN-43-202

bn43-202_s21.png

BN-73-202

bn73-202_s21.png

BN-43-6802

bn43-6802_s21.png

BN-73-6802

bn73-6802_s21.png

Alla kärnor har ett varv primärt och tio varv sekundärt och är svepta från 400kHz till 24MHz med en nanoVNA. Eftersom det är två transformatorer i serie ska S21-gain delas med två för att få en mer korrekt representation av genomgångsförlusterna.

Touchstone-filerna är bifogade som txt-filer. Döp om filändelsen till s2p för att importera i t.ex. nanovna-saver
 

Attachments

  • bn43_1-10.txt
    9,6 KB · Views: 0
  • bn73_1-10.txt
    9,6 KB · Views: 0
  • bn43_long_1-10.txt
    9,6 KB · Views: 1
  • bn73_long_1-10.txt
    9,6 KB · Views: 2
Jag hade för många filer i inlägget så här kommer sista touch-stone-filen
 

Attachments

  • bn61_1-10.txt
    9,5 KB · Views: 2
Det som är intressant är ifall den efterfrågade resistiva belastningslinjen för röret, runt 3000 ohm, kan åstadkommas via en realiserbar transformator.

Lastimpedansen som röret vill ha på sin sida av transformatorn är rent reell med ett belopp av 3000 ohm, och ett sätt att ta reda på om detta går är att avsluta transformatorns sekundärsida med 50 ohm. Därefter mäts impedansen som finns på andra sidan.

Den kommer att bestå av parallellkopplingen av tre komponenter;
1) den övertransformerade impedansen på sekundärsidan
2) magnetiseringsinduktansen hos primärsidan
3) kärnförlusterna representerade som en parallellkonduktans

I skolböckerna, men endast där, blir 1) = varvtalsomsättningen i kvadrat * sekundärimpedansen, 2) kan försummas och 3) kan också försummas.

I verkligheten däremot så ser det annorlunda ut.
Flödeskopplingen mellan primär och sekundärsida är inte perfekt, magnetiseringsinduktansens reaktans är inte
stor jämfört med 3000 ohm, och kärnförlusterna kan inte heller försummas,
i synnerhet inte när spänningens toppvärde blir ett par-tre hundra V.

Sammantaget kommer impedansens belopp att hamna "i häraden" högst några hundra ohm med en påtagligt induktiv fasvinkel, vilket blir för lite att utgöra en användbar last.

Det finns mycket påtagliga orsaker bakom varför man inte gör så här i praktiska konstruktioner.

Detta kan man enklast mäta upp genom att ansluta NanoVNA till sekundärsidan (=rörets sida) med primärsidan avslutad. Dock blir noggrannheten inte så bra när impedansbeloppen går över några hundra ohm, men dock tillräcklig för att se trenderna.

Slutligen hittade jag detta snart 100-åriga visdomsord från SvD:s artikel om "standardmottagaren". I synnerhet den sista meningen är precis lika giltig i dag...

1700383608042.png
 
Det är lindat på 10 varv lackad koppartråd på varje kärna och dessa har sedan kopplats ihop med varandra "back-to-back" för att mäta S21.

Metoden fungerar bra för att mäta upp transformatorer med lägre impedansomsättningstal och som har god anpassning och låga förluster.

Rörets anodimpedans är nära nog resistiv ca 3000 ohm om vi försummar anodkapacitansen. I back-to-back mätuppkopplingen ser transformator 1 transformator 2 dvs en komplex impedans och inte de teoretiska 3000 ohm resistivt som röret respresenterar och som du beräknat transformatorn för.

Du kan mäta upp bara en transformator genom att avsluta den högimpediva sidan i transformatorn till en s k "minimum loss pad" som består av minst två motstånd. VNA ansluts till ett 50 ohm motstånd som belastning och från innerledaren ansluter du sedan 3000 ohm (2 st 1500 i serie) till den ena ledningen på den högimpediva sidan av transformatorn och den andra ledningen till gemensam jord. På så sätt ser transformatorn 3000 ohm (3016 ohm) resistivt. Sen kopplar du in transformatorns 50 ohm port till VNA och mäter S21 som tidigare. Dämpningen i padden blir med dessa motståndsvärden ca 23,8 dB så den får du räkna bort från mätvärdet.
 
Sporrad av gårdagens mätningar och lindningar gjorde jag lite nya experiment idag med material 43 och 61 där jag dubblande antalet varv till två på ena sidan och 20 på andra för att bibehålla samma förhållande. 3000 Ohm har nämnts men mina efterforskningar får mig att luta mer åt 5000 vilket är orsaken till min strävan att uppnå 1:100 i impedanstransformering och dagens experiment ser väldigt lovande och spännande ut. Med material 61 verkar man hamna helt perfekt i CW-delen av 40-meters-bandet

BN-61-202 med 2:20 varv

bn61_2-20_s21.png

BN-43-202 med 2:20 varv

bn43_2-20_s21.png

Jag hade en idé om att fler varv borde ge bättre koppling på bekostnad av bandbredd och övre användbar frekvens vilket verkar stämma väl överrens. Eftersom jag misstänkte lägre frekvens har jag denna gång endast svept upp till 12MHz så bilderna från tidigare inlägg kan inte jämföras rakt av.

Bilden med material 61 kan ge sken av att det finns en viss förstärkning vilket självfallet är helt galet. Jag inser att det har med min kalibrering att göra och siffrorna ska inte ses som absoluta värden men att jämföra 43 och 61 och se tendenser bör vara helt i sin ordning.
 

Attachments

  • bn61_2-20.txt
    9,4 KB · Views: 0
  • bn43_2-20.txt
    9,5 KB · Views: 0
Om du vill relatera mätningen till 5000 ohm så får du använda 50 ohm resp 5000 ohm i minimum loss padden istället. Då blir dämpningen 26,04 dB som skall räknas av från mätresultatet.

Vill du kolla dämpningen i din minimum loss pad så koppla två likadana rygg mot rygg. Dämpningen skall då bli 2 x 26 dB och halva det värdet skall du dra ifrån mätresultatet. VNA kan du förslagsvis kalibrera för 0 dB utan paddarna inkopplade och om det finns möjlighet i din VNA sätta offset till 26 dB om du vill att referensnivån skall visa 0 dB.
 
Back
Top