SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
DEBATT OM AMATÖRRADIONS FRAMTID
-Det behövs fler goda förebilder och ambassadörer för vår hobby som kan fungera som mentorer för alla nya radioamatörer och som behärskar den svåra konsten att överföra sina egna erfarenheter och kunskaper till kommande generationer.
Detta debattinlägg kan säkert tolkas eller misstolkas på olika sätt beroende på intresseinriktning och vilken åldersgeneration man tillhör.
Hur som helst...
Under de år jag själv varit aktiv inom SSA (nu över 11 år) har jag försökt följa en strikt linje där "amatörradions hederskodex" legat i botten, där amatörradion definierats som en teknisk hobby för teknikintresserade personer och där "ordning och reda" på våra amatörradioband stått allra högst upp på agendan.
Min egen inställning till hobbyn grundar sig i mångt och mycket på att jag, som så många andra "old-timers" utbildades och blev radioamatörer i en tid då myndigheten, hette Televerket och som hade stenkoll på verksamheten. Åren var 1968-69.
Minsta lilla "pip" eller förseelse mot dåvarande bestämmelser, B:90 var skäl nog för att få ett brunt kuvert med anmodan att inkomma med skriftlig förklaring eller etter värre bli av med sitt amatörradiotillstånd - några månader i bästa fall.
Anställ aldrig en amatör!
Under hela 70-80 och 90-talen fram till idag har amatörradion gradvis förlorat sin forna glans och status. Om det förr var en stor merit att tala om att man minsann var radioamatör, t ex i samband med anställningsintervjuer så är detta något man skall passa sig väldigt noga för att ens nämna idag. Nej fy tusan, att vara radioamatör har tyvärr fått oerhört dålig klang. Snarare är det så, att varningsklockorna hos arbetsgivarna ringer för full volym. -En radioamatör? -Nej för helvete!
Oj då!
Sök själv på Google och på ordet "amatörradio" klicka på "fel" länk där, och det är kört.. ändlösa urspårade debatter, bråk och annan jäkelskap dyker upp.
Kanske blir denna debattartikel inledningen till ännu en sådan urspårning - en i raden av en från början seriös debatt som efter ett tag urartade i personpåhopp och smutskastning...
Därför är debatten enbart till för dig som känner att du klarar av att hålla dig till att diskutera sakfrågorna - trots att du har helt andra åsikter än de som framförs här. OK?
Hobbyn har under lång tid succesivt avreglerats, i hela världen.
Tillsynsmyndigheterna har av ekonomiska skäl upphört med sin tillsyn och lämnat fältet fritt för oss radioamatörer att ta vara på oss själv.
Detta tillsammans med andra lättnader och förenklingar i bestämmelserna har varit med att skapa det trafikkaos vi alla kan ta del av idag. Inte bara i Sverige utan i många andra länder.
Grundläggande kunskaper tycks ha gått förlorade och "alla" gör idag som dom vill och tycker, utan att ta hänsyn till vare sig IARU:s bandplaner och andra rekommendationer eller ens fundera på hur man bör bete sig på banden...
För den uppnosige egoisten som till varje pris vill utnyttja sina lagliga rättigheter fullt ut, innebär detta i praktiken att telefonitrafik kan köras i telegrafidelarna på våra band och att samtalen kan handla om allt annat än radiorelaterade ämnen. Förslagsvis avhandlas politik, religion, sex - ämnen som garanterat ökar temperaturen på banden och hos de som lyssnar.
Post- och telestyrelsen har inget att anmärka på detta förfarande, får ej ens ha synpunkter på vad vi talar om, så länge max uteffekt inte överskrids och vi amatörer håller "skiten" innanför bandgränserna.
Det är detta som kallas frihet under ansvar och som då och då dyker upp som fetrubrik till ledare i QTC - frihet under ansvar - kom ihåg dessa orden.
Var det då bättre förr?
Nja, ingen av oss önskar väl tillbaka den gamla totala detaljstyrning och övervakning av hobbyn som fanns från myndighetens sida fram till 70 - 80 talen, men inte heller vill vi ha den anarki och totala respektlöshet inför regler, rekommendationer och andra frivilliga överenskommelser som gjorts amatörradioorganisationerna emellan och som nu råder.
En fortsatt sådan utveckling för inget positivt med sig mer än att andelen radioamatörer fortsätter att minska och andelen radiokommunikatörer ökar - om nu detta är positivt och ett uttalat mål.
En radiokommunikatör definieras i detta sammanhang som en person som inte primärt är intresserad av radio, men som använder amatörradioapparater för att ha roligt och som har detta - med hjälp av fabrikstillverkad utrustning.
Som jag ser saken finns här ett växande kompatibilitetsproblem mellan dessa två vitt skilda intressegrupper (eller synsätt om man så vill) och som i många fall är anledningen till öppna bråk, slagsmål, tjafs på internetforumen och på internetforum som detta, medveten störsändning och annan jäkelskap.
Här är vi nu, varken vi vågar se problemet eller ej!
Men... att återgå till forna tiders Televerksföreskrifter är en lika omöjligt lösning som att fullständigt strunta i alla de frivilliga regler som överenskommits t ex inom IARU och som faktiskt tagits fram i all välmening för att alla skall kunna samsas på banden utan att ett tredje världskrig uppstår.
Är fler mentorer en möjlig lösning?
Kan och skall SSA agera?
Vad kan SSA:s Distriktsledare göra?
Vad kan radioklubbarna göra?
Vad kan du göra?
Det är fritt fram för debattinlägg i sakfrågorna.
Bengt SM7EQL
(DL7)
www.sm7eql.se/sm7
-Det behövs fler goda förebilder och ambassadörer för vår hobby som kan fungera som mentorer för alla nya radioamatörer och som behärskar den svåra konsten att överföra sina egna erfarenheter och kunskaper till kommande generationer.
Detta debattinlägg kan säkert tolkas eller misstolkas på olika sätt beroende på intresseinriktning och vilken åldersgeneration man tillhör.
Hur som helst...
Under de år jag själv varit aktiv inom SSA (nu över 11 år) har jag försökt följa en strikt linje där "amatörradions hederskodex" legat i botten, där amatörradion definierats som en teknisk hobby för teknikintresserade personer och där "ordning och reda" på våra amatörradioband stått allra högst upp på agendan.
Min egen inställning till hobbyn grundar sig i mångt och mycket på att jag, som så många andra "old-timers" utbildades och blev radioamatörer i en tid då myndigheten, hette Televerket och som hade stenkoll på verksamheten. Åren var 1968-69.
Minsta lilla "pip" eller förseelse mot dåvarande bestämmelser, B:90 var skäl nog för att få ett brunt kuvert med anmodan att inkomma med skriftlig förklaring eller etter värre bli av med sitt amatörradiotillstånd - några månader i bästa fall.
Anställ aldrig en amatör!
Under hela 70-80 och 90-talen fram till idag har amatörradion gradvis förlorat sin forna glans och status. Om det förr var en stor merit att tala om att man minsann var radioamatör, t ex i samband med anställningsintervjuer så är detta något man skall passa sig väldigt noga för att ens nämna idag. Nej fy tusan, att vara radioamatör har tyvärr fått oerhört dålig klang. Snarare är det så, att varningsklockorna hos arbetsgivarna ringer för full volym. -En radioamatör? -Nej för helvete!
Oj då!
Sök själv på Google och på ordet "amatörradio" klicka på "fel" länk där, och det är kört.. ändlösa urspårade debatter, bråk och annan jäkelskap dyker upp.
Kanske blir denna debattartikel inledningen till ännu en sådan urspårning - en i raden av en från början seriös debatt som efter ett tag urartade i personpåhopp och smutskastning...
Därför är debatten enbart till för dig som känner att du klarar av att hålla dig till att diskutera sakfrågorna - trots att du har helt andra åsikter än de som framförs här. OK?
Hobbyn har under lång tid succesivt avreglerats, i hela världen.
Tillsynsmyndigheterna har av ekonomiska skäl upphört med sin tillsyn och lämnat fältet fritt för oss radioamatörer att ta vara på oss själv.
Detta tillsammans med andra lättnader och förenklingar i bestämmelserna har varit med att skapa det trafikkaos vi alla kan ta del av idag. Inte bara i Sverige utan i många andra länder.
Grundläggande kunskaper tycks ha gått förlorade och "alla" gör idag som dom vill och tycker, utan att ta hänsyn till vare sig IARU:s bandplaner och andra rekommendationer eller ens fundera på hur man bör bete sig på banden...
För den uppnosige egoisten som till varje pris vill utnyttja sina lagliga rättigheter fullt ut, innebär detta i praktiken att telefonitrafik kan köras i telegrafidelarna på våra band och att samtalen kan handla om allt annat än radiorelaterade ämnen. Förslagsvis avhandlas politik, religion, sex - ämnen som garanterat ökar temperaturen på banden och hos de som lyssnar.
Post- och telestyrelsen har inget att anmärka på detta förfarande, får ej ens ha synpunkter på vad vi talar om, så länge max uteffekt inte överskrids och vi amatörer håller "skiten" innanför bandgränserna.
Det är detta som kallas frihet under ansvar och som då och då dyker upp som fetrubrik till ledare i QTC - frihet under ansvar - kom ihåg dessa orden.
Var det då bättre förr?
Nja, ingen av oss önskar väl tillbaka den gamla totala detaljstyrning och övervakning av hobbyn som fanns från myndighetens sida fram till 70 - 80 talen, men inte heller vill vi ha den anarki och totala respektlöshet inför regler, rekommendationer och andra frivilliga överenskommelser som gjorts amatörradioorganisationerna emellan och som nu råder.
En fortsatt sådan utveckling för inget positivt med sig mer än att andelen radioamatörer fortsätter att minska och andelen radiokommunikatörer ökar - om nu detta är positivt och ett uttalat mål.
En radiokommunikatör definieras i detta sammanhang som en person som inte primärt är intresserad av radio, men som använder amatörradioapparater för att ha roligt och som har detta - med hjälp av fabrikstillverkad utrustning.
Som jag ser saken finns här ett växande kompatibilitetsproblem mellan dessa två vitt skilda intressegrupper (eller synsätt om man så vill) och som i många fall är anledningen till öppna bråk, slagsmål, tjafs på internetforumen och på internetforum som detta, medveten störsändning och annan jäkelskap.
Här är vi nu, varken vi vågar se problemet eller ej!
Men... att återgå till forna tiders Televerksföreskrifter är en lika omöjligt lösning som att fullständigt strunta i alla de frivilliga regler som överenskommits t ex inom IARU och som faktiskt tagits fram i all välmening för att alla skall kunna samsas på banden utan att ett tredje världskrig uppstår.
Är fler mentorer en möjlig lösning?
Kan och skall SSA agera?
Vad kan SSA:s Distriktsledare göra?
Vad kan radioklubbarna göra?
Vad kan du göra?
Det är fritt fram för debattinlägg i sakfrågorna.
Bengt SM7EQL
(DL7)
www.sm7eql.se/sm7
Last edited:
