När var amatörradion storhetstid?

mikael.andersson

Well-Known Member
Har amatörradion haft en storhetstid, och då tänker jag på saker som, Hur många radioamatörer som utbildades, Tider då amatörradio var en vanlig hobby, Vanligt folk visste vad amatörradio var för något.

Var detta något som inträffade på 70-talet, när radioapparater från Asien började sänka priserna och PR-radio hysterin smittade av sig på amatörradio? Eller blev amatörradio hela tiden större ändå in på 90-talet när mobiltelefoni och datorer började konkurrera ut det?
 
50-60 tal när radioamatören var en prominent medlem i samhället , oftast iklädd vit nylonskjorta och fluga och med räknestickan i högsta hugg :)
 
I Sverige inföll amatörradions storhetstid under 1950 och 60-talen,
när makthavarna tillsammans med SSA fortfarande strävade att upprätthålla kvaliteten.

Radioamatörerna sågs som ganska betydelsefulla delar i systemet, och publiciteten var genomgående positiv. Den småländske skalden Alf Henrikson skrev ofta uppskattande om radioamatörerna i DN under 1940 och 1950-talen.


1648879561204.png
Dagsvers ur DN den 12/3 1946, när sändningsförbudet precis upphört och SSA:s ordförande
dr Siljeholm SM5SI genomfört premiär-QSO:t efter kriget


Genom att radioamatörerna vanligen hade kvalificerade bakgrunder; mer än 2/3 tillhörde socialgrupperna 1 och 2 1950, och över hälften hade tekniska yrken, var inflytandet i samhället ganska stort. Tongivande radioamatörer var ofta civilingenjörer eller signalofficerare.

1648881214269.png
Radioamatörer med fluga och slips på L M Ericssons huvudkontor 1970

Viljan att upprätthålla kvaliteten och "rågången" mot privatradion var påtaglig, om vilket detta klipp ur QTC från 1969 bär syn för sägen:

1648880942879.png

Nedgången började i och med att kraven på radioamatörer börjad sänkas i början av 70-talet, med avsikt att locka över privatradioutövarna till amatörradio, så radioamatörerna inte längre tillhörde den elit som avsikten varit i de internationella regelverket.

Dessutom kom totalförsvarets sambandsdoktriner och behov av signalister att ändras. Tidigare var det tänkt att radioamatörerna skulle utgöra "en reservkår av kvalificerade operatörer och radiotekniker, vilka utan kostnad för det allmänna vidmakthålla sina kunskaper".

En volymökning åstadkoms genom dessa kravsänkningar, och radioamatörkåren växte nominellt från c:a 3500 år 1970 till nära 13000 30 år senare. Dock förblev de allra flesta av dessa inaktiva, så aktiviteten på amatörbanden ökade inte alls i samma grad. Dagens aktivitet är jämförbar med den som rådde i mitten av 50-talet, trots en nära 10-dubbling av numerären.

Mot slutet av denna period kom de stora avregleringarna, vilket medförde att intresset för amatörradio försvann helt hos makthavarna, och sedan mitten av 90-talet lämnades svensk amatörradio i princip "vind för våg" av myndigheterna.

Detta kom i sin tur att sammanfalla med tillgången av billiga masskommunikationer via mobiltelefoner och Internet samt ett minskat intresse för teknik, vilket medförde att tillströmningen av ungdomar i princip upphörde helt, trots att åldersgränserna tagits bort och kraven sänkts.

1648878702085.pngDiagram från SK2AT jubileumsbok 2006

Ytterligare faktorer har varit att svårigheterna att sätta upp användbara antenner vid sin bostad samt att störningsproblematiken ökat dramatiskt.

1648881886914.png
Åldersfördelning för deltagare i NAC 144 januari 2022

1648881946612.png
Åldersfördelning deltagare i VHF-aktivitetstesterna 1971


Taget i beaktande den låga kvaliteten som medfört att myndigheterna helst såge att amatörradion försvann, tillsammans med en medianålder av nära 70 år samt den rännil av nyrekrytering av 50-åringar som trots allt finns, är det rimligt att anta att amatörradion är helt borta inom ett par årtionden.
 
Last edited:
Låt oss säga 2050: Nästan alla teknik- och historieinriktade hobbies är borta, vi är inte ensamma om att vara motarbetade. Med lite tur kanske man kan se ett ett ångtåg en gång om året på nationella järnvägsnätet, gammelbilar är ute en varm sommarkväll om året på de dyrbara dropparna riktig bensin och på sina miljöbegränsade mil, privatflygarna tvungna gå över till el om de ens får flyga om de inte läkarundersöks var tredje månad för dyra pengar , frimärkssamlare, när såg man ett pappersbrev senast?

Hobbyfolket är rökta :(
 
Detta är ett ämne som i och för sig diskuterats förr men ändå är intressant. Kanske vi t o m kan finna nya infallsvinklar och förklaringsmodeller till det totala förfallet en del av oss old timers upplever? :)

Ungefär så här ser jag på saken;

Första storhetstiden för amatörradio inträffade redan under 1930-talet. Hobbyn på den tiden var starkt präglad av ett starkt radiotekniskt intresse och mycket inom t ex vågutbredning var ännu helt outforskat. Sen kom WWII och amatörradio blev förbjuden i de flesta länderna. En stor andel radioamatörer kom till nytta inom försvarsmakten, som signalister, signalspanare och radiotekniker. Massvis av nya radiotelegrafister utbildades under hela kriget, i hela världen, ja ända fram till 1970-talet faktiskt.

Den andra storhetstiden började strax efter WWII och toppade under 50- och 60-talen för att sedan sakta avta i takt med att hobbyn helt ändrade karaktär, förenklat uttryckt från att utövarna hade använt utrangerad ombyggd WWII surplus tillsammans med helt hembyggd utrustning till att i allt större utsträckning köpa färdigtillverkade apparater.

En tredje storhetstid med mer fokus på kvantitet än kvalitet kan skönjas i slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet då 2 m FM, repeatrar och lätt tillgänglig radioutrustning från Japan samt det faktum att T-certifikatet öppnade vägen för att lättare komma in i hobbyn utan krav på färdigheter i telegrafi samt att proven förenklats.

Om de två första storhetstiderna kretsade kring det radiotekniska och byggande så handlade den tredje storhetstiden om att prata med varandra och använda amatörradio mer på ett socialt plan, allt mer inriktat på tävlingar och andra tillrättalagda aktiviteter där det radiotekniska var en mindre del i det stora hela.

Kanske finns det även en fjärde fas detta nu, början av 2000-talet med allt digitalt och där datorn och iFån-apppar står mer i centrum och radioutrustningen är att se som ett slags nödvändigt ont, ett modem, dyrt och komplicerat jämfört med att ringa med mobilen eller använda internet för att kontakta samma personer eller länder?

Ett sätt att försöka verifiera sanningshalten i ovanstående påståenden är att läsa igenom QTC från första cirkuläret 1925/26 fram till nutid.

Snarlik utveckling har skett i hela världen och återspeglas i de stora tidskrifterna QST, CQ, 73, Ham Radio, UKW Berichte osv. Lägg till Practical Wireless och många andra mer allmänna hobbytidskrifter.

Gamla old timers här i Lund, SM7XU, SM7PP och en handfull andra berättade i början av 70-talet lyriskt om den riktiga amatörradioeran från 1920-talet fram till WWII. Det var då "alla" byggde från scratch, själv lindade rullblockskondensatorer av aluminiumfole, tillverkade egna vridkondensatorer. Det mesta var nytt och outforskat. Den typiska amatörradiostationen på den tiden var en en-rörs Hartley om några watts uteffekt till en dipol över gården med öppen 600 ohm stege. Effekter upp till kanske 10-20 W. Mottagare med ett eller två rör. En återkopplad historia med obefintlig selektivitet men med en känslighet på kortvåg precis lika bra som de allra modernaste dyraste mottagarna vi har idag. De gamla amatörerna var inte alls imponerade av de nya påfunden och ondgjorde sig mer ofta än sällan över det låga intresset hos de nya amatörerna för att bygga själv etc.

För min del började det 1965 med rundradiolyssning på KV och upptäckten av spännande kustradiostationerna med telefontrafik som kunde höras på familjens träradio. Ingången kan ha varit DX-spalterna i tidningen Teknik för Alla som fanns i slöjdsalen i skolan. Som nyfiken 12-åring var detta med trådlösa förbindelser märkligt och magiskt. John Schröders radiobyggboken del 1-3 och Kortvågshandboken ledde via en period med små piratsändare för MV och FM-banden sedan vidare till telegrafikurs i radioklubben och amatörcert 1969. Sett i backspegeln så är jag övertygad om att jag i alla fall fick uppleva de sista åren av den riktiga amatörradions storhetstid och får vara nöjd med det. Tiden efter har också varit kul men på ett annat sätt och inte lika magiskt.

En Ronald R Thomas sammanfattar sin storhetstid så här;
"In the 1950s, amateur radio or "ham radio" seemed almost magical. There was no
Internet, long distance telephone calls were expensive, and international air travel
was limited. People knew that Hams talked to each other all over the world, which
was perceived as glamorous and exciting. They also knew that Hams often
provided emergency communications during disasters and had played an important
role in military communications during World War II."
 
Last edited:
Tänk er 6-timmars arbetsdag och ingen "riktig" hobby.

Optimist...

Jag ser framför mig ganska snart en 48 eller kanske t.o.m. 60 timmars arbetsvecka bara för att uppehålla livhanken för folkflertalet, dessutom utan några som helst fackliga och politiska rättigheter. Under sådana förhållanden blir diskussioner om "riktiga hobbies" ganska akademiska...
 
På den gamla goda tiden, när man fick jobba på lördagar, verkade det som alla hade hur mycket tid som helst för hobby. Det moderna samhället påstås ha så mycket moderna hjälpmedel för att avlasta och ändå gnälls det över att man inte har tid, är så stressad osv. Och vad har då folk gjort därhemma? Slöat framför teven, slentriansurfat, kollat på Youtube. Men en och annan fyller sin fritid med pyssel. T ex bökar i trädgården, lagar mat och bakar trots att det finns mikromat färdig på ICA, syr och lagar kläder trots att man kan slänga sina gamla och köpa nytt. Tycker synd om de stackare som aldrig får uppleva hur det känns att använda något man gjort själv eller lagat själv. Kanske kämpat med någon låt och till sist kan spela hela utan att det låter illa.

Jag känner i alla fall att amatörradions storhetstid var under 50-60-talet, kanske en bit in på 70-talet. Ännu hade det inte blivit megainflation i kommunikation så det var spännande med att vara radioamatör. Det fanns fortfarande elektronikindustri inom landet som behövde arbetskraft - det var meriterande att kunna radio/elektronik och det kunde leda till ett jobb.

En del påstår att det ska vara omöjligt att hempula numera. Fullständigt obegripligt påstående. Det har aldrig någonsin varit så oerhört enkelt och billigt som nu. En starkt bidragande anledning är nog att det är så enkelt att få tag i information via nätet. Komponenter går också att få tag i. Mätinstrument likaså. En elektroniknörd kunde bara drömma om att vara oscilloskopinnehavare på 50-talet, nu kommer man gratis (eller nästan) över något beg. analogt skop med goda prestanda. Radiogrejer finns beg. i överskott. Nytt kostar inte speciellt mycket heller. En fullt användbar digitalmultimeter kostar inte mycket hos Kjelle eller Biltema. Alternativt får man säkert en VTVM gratis om man råkar sprida budskapet att man är intresserad. Kanske får man en gammal signalgenerator samtidigt. Några nya lytar senare har mätarsenalen utvidgats. Krävs bara att man orkar och har lite intresse. När jag tänker på mina egna mätinstrument så är det ytterst få saker som köpts nya.

Ett stort misstag som jag tror är en direkt björntjänst är att tona ner kunskapsbehovet för radioamatörer - man klarar helt enkelt inte av att hantera verkligheten.
 
Ett stort misstag som jag tror är en direkt björntjänst är att tona ner kunskapsbehovet för radioamatörer - man klarar helt enkelt inte av att hantera verkligheten.

En helt riktig iakttagelse. "Amatörradio" som den finns definierad i internationella regelverk är mycket tydligt en kunskapsbaserad "hobby". Radioamatören förväntas helt enkelt kunna åtskilligt för att dels klara kunskapsproven, och även för att kunna fortsätta och förkovra sig.

Det är här kontrasten mellan, säg, 50-talets radioamatörer och dagens blir så tydlig.
Alla kunde telegrafi, många hade militär radio eller telegrafistutbildning och de flesta tillhörde samhällets bildade klasser. Allt detta gjorde att radioamatörer togs på visst allvar.

Dagens radioamatör har inte behövt visa några kunskaper i telegrafi och kunskapsproven är synnerligen elementära. Dessutom finns problemet att omgivningen inte längre på några sätt uppskattar eller värdesätter amatörradio. Även att många som kallar sig "radioamatörer" inte ser någon som helst skillnad mellan "amatörradio" och "privatradio".

När man i början av 70-talet på kortsiktiga grunder gjorde valet att försöka få över privatradioutövarna till amatörradion i stället för att "förorda en resa till Afrika" för dem vilket i sin tur var grundat i en förhoppning om ett 10-dubblat medlemsantal i SSA, startades resan utför.
 
Last edited:
...elektronikindustri inom landet som behövde arbetskraft - det var meriterande att kunna radio/elektronik och det kunde leda till ett jobb.
Det behöver inte vara industri.
Det finns gott om kvalificerade tillfällen där radio fortfarande används "på riktigt" där dessa kunskaper nu i stigande omfattning behövs eftersom de flesta nu går i pension och nyutbildade knappt finns! Jag skriver det igen - den som utbildar sig eller har radiokunskaper får lätt jobb idag.
 
Låt oss säga 2050: Nästan alla teknik- och historieinriktade hobbies är borta, vi är inte ensamma om att vara motarbetade.
Med lite tur så kommer amatörradio kanske inte klassas som "non essential" i de globala agendorna 2030 resp 2050 som de flesta länders regeringar inkl Sverige ratificerat och sedan 1992 arbetar efter. Möjligen får amatörerna och telegrafi som en gratis och frivillig resurs också en liten roll som en allra sista lösning för nödkommunikation vid naturkatastrofer och allvarliga störningar i kommunikationer och energiförsörjning. Främst då i tredje världen.

Dock får vi nog förbereda oss på framtida begränsningar som t ex att endast s k "Smart Amateur Radio Equipment" kommer att tillåtsa. Dvs färdigbyggd typgodkänd utrustning som är energisnål, uppfyller de globala miljö-, hållbarhets- och återvinningsmålen och som inte ger för högt CO2-avtryck. Givetvis noga reglerat av mångsidiga EU-direktiv och andra tekniska krav. Utbildning i handhavande och årlig förnyelse av certifikaten efter fortbildning. Huruvida ITU som fördelare av radiospektrum kommer att överleva på sikt och om amatörradio får ha kvar sina generösa frekvensområden står skrivet i stjärnorna.

Amatörradion och telegrafi nämns i alla fall i förbifarten av de som vill bestämma över oss och bra så;


Som KYH mycket riktigt skrivit i flera trådar så råder det brist på kunnigt radiofolk och med tanke på vad den fjärde industriella revolutionen innebär och kommer att kräva på det trådlösa området - Internet of Things m m - så behövs det folk som förstår hur radiovågor utbreder sig och som har erfarenhet av radiokommunikation, störningar och uppbyggnad av tillförlitliga system. Radioingenjör är troligen ett framtidsyrke med garanterat jobb efter utbildningen?
 
Lars har helt rätt.

"Nischverksamheter" som analog radio och EMC ropar efter personal, och de små nytillskotten kan inte täcka avgångarna.

Själv känns det som "högsta vinsten" när jag råkar på en nyexaminerad som har en "susning" om t.ex. EMC, S-parametrar, Maxwells ekvationer, Richardson-Dushmans emissionslag, vet vem Barkhausen var eller varför bruseffekten är -174 dBm/Hz...

Huruvida ITU som fördelare av radiospektrum kommer att överleva på sikt och om amatörradio får ha kvar sina generösa frekvensområden står skrivet i stjärnorna.

ITU:s roll i framtiden är högst osäker.

De flesta avreglerade administrationer ser ITU-reglerna endast som "rundningsmärken", och det förslag från en "höjdare" inom det amerikanska FCC under Trump-regimen att USA skulle lämna ITU och istället bilda en regional organisation sammansatt av företrädare för regeringarna och storfinansen är på något sätt "skriften på väggen". I en sådan värld skulle amatörradio vara ungefär lika intressant som "förra veckans Lotto-rad".

Möjligen får amatörerna och telegrafi som en gratis och frivillig resurs också en liten roll som en allra sista lösning för nödkommunikation vid naturkatastrofer och allvarliga störningar i kommunikationer och energiförsörjning. Främst då i tredje världen.
"Tredje världen" är ett ganska brett begrepp numera, i och med att även industrialiserade länder som USA uppvisar tydliga "tredje-världen tendenser", när det gäller politisk stabilitet och fördelning av välstånd. Huruvida traditionella "tredje-världen länder" skulle vara mer positiva till amatörradio för nödkommunikationer ska jag låta vara osagt, men traditionellt anses amatörradio ha fått en påtaglig bismak av neokolonialism i många utvecklingsländer i Afrika och Asien.

Sedan passar amatörradio inte alls in i moderna "sambandsdoktriner", där beslutsfattare förväntas kommunicera i realtid utan mellanled av radiooperatörer. Infrastruktur för 3G och 4G mobiltelefoni växer snabbt fram även i de fattigaste länderna, och att då bli erbjuden 1950-talets teknologi som en ersättning blir nog svårt att smälta för många potentiella användare.
 
Last edited:
I min omgivning under 50- och början av 60-talet fanns många radioamatörer som tillhörde den stora begåvningsreserven i den positiva betydelsen. Det var människor som inte hade kunnat skaffa sig en utbildning, men som var mycket tekniskt intresserade och jobbade t ex som rörmokare eller med annat hantverk. För mig var det basen i amatörradiorörelsen. Man byggde utrustningen själv med hjälp av väl tummade böcker från ARRL. Kanske man kommit över en BC-312 eller lyxvarianten BC-348 som surplus.
 
Last edited:
Vad Roland tar upp är en viktig infallsvinkel; folkbildningsaspekten hos amatörradio.
Genom att hålla på med amatörradio så kunde även de med mindre formell utbildning förkovra sig inom tekniska ämnen, vilket även "licenstrappan" C-B-A syftade till.

Amatörradio uppmuntrades för att kunna sprida tekniskt kunnande i bredare folklager.

Att sedan aktiva radioamatörer hade en roll inom totalförsvaret gjorde inte saken sämre.
 
Storhetstiden för amatörradio på 50- och 60-talen var bara en spegling av det rådande samhällsklimatet. Tiden efter WWII var ekonomiskt knaper för vanligt folk men de flesta var händiga nog att bygga egna saker, ta vara på och reparera allt möjligt. De flesta äldre var sedan barnsben vana vid att hantera verktyg och ungarna hade trä- och syslöjd i skolan. Det fanns hyvelbänkar och verktyg i villornas källare och i viss mån även i hyreshus och gårdshus för de mitt i stan. Få hade tummen mitt i handen. Tidskrifter och böcker var fyllda med gör det själv projekt som höll liv i kreativiteten.

Märklinjärnvägen med egentillverkade tunnlar av uppblötat tidningspapper och mjölklister på en stomme av hönsnät. Målade med vattenfärg och strössel av grov sand från stranden eller småsten. Modellflygplan med vingar av balsaträ noggrant utsågade med lövsåg och slipade med fint sandpapper. Målning med pensel. Andra samlade frimärken eller mekade med mopeder. Allt detta stod på topp under 50- och 60-talen, samtidigt med DX-ing och amatörradions glansdagar. Alla hobbies krävde ett visst mått av tid, intresse och tålamod. Sådana ingredienser fanns det gott om.

1960 började köp, slit och släng samhället ta form. Ut med det gamla och köp nytt. Inte lönt att reparera. Folket blev bekväma och slöade till. När TV-apparaten blev mer vanlig under 60-talet fylldes fritiden med att passivt konsumera vad andra producerade. Hylands hörna stod många år i centrum. Försoffningen och den mentala avtrubbningen ökade och pågår än idag men på ett högre plan helt utanför folks medvetande. 1968-rörelsen blev nästa stora skräll. Sen dess har det mesta blivit allt mer fragmenterat, splittrat och polariserat fram till idag då många är så osäkra på sig själv att de blir kränkta bara av att se sin egen skugga. Var och en kan väl dra sina egna slutsatser om det finns några skapande hobbies kvar år 2050 och om det finns någon intresserad. Vi får leva på hoppet. :)
 
Var och en kan väl dra sina egna slutsatser om det finns några skapande hobbies kvar år 2050 och om det finns någon intresserad. Vi får leva på hoppet. :)
Jag kan skratta mig lycklig som har barn som vill veta hur allt fungerar.
En dotter som premierar analogfotografi och sätter en ära i att veta hur en vinylskiva egentligen kan fungera.
En grabb som väldigt ofta hänger i verkstan, med både svarv och fräs, tillverkande en massa olika mekaniska prylar.

Helt klart är att man har ett stort ansvar som förälder att ge barnen ett historiskt perspektiv på tillvaron.
Dessutom kan man ge dom ett litet försprång om man kan tillhandahålla lite resurser inom olika teknikområden.

Min pappa var elektriker.
Han försåg mig med sladdar, strömbrytare, ringklockor, telefoner och en massa lustiga apparater.
Kanske fick jag mitt el-intresse från honom.

Vi måste kämpa med våra ungdomar så dom inte bara väljer att sitta i soffan och svajpa på sin iFån.
 
"Min pappa var elektriker" får mig att tänka på att det är världens äldsta skrå, med skapelseberättelsen i åtanke. "Varde ljus och det blev ljus", och då måste ju elektrikerna redan ha dragit ledningarna...
 
Storhetstiden för amatörradio på 50- och 60-talen var bara en spegling av det rådande samhällsklimatet.
Precis.

Den s.k. "Tidsandan" i det till tänderna beväpande "Folkhemmet" gjorde fritidssysselsättningar vilka byggde på Fostran, Samhällsnytta, Samhällsanda och Lojalitet speciellt gynnade.

En radioamatör på den tiden var inte "vem som helst", utan hade personundersökts av SÄPO, befunnits "pålitlig" samt hade även gått igenom ett nålsöga i och med de ganska svåra proven.

Sammantaget kunde samhället lita på en sådan person, och i gengäld fick vederbörande inneha och nyttja en radiosändare för sitt höga nöjes skull, fast med baktanken att kunskaperna skulle ställas till landets förfogande i ett krisläge. Ett sådant förtroende visades inga andra.
 
Last edited:
Hur ska man som ny eller blivande radioamatör förhålla sig till allt detta? Telegrafister utbildas inte längre i försvaret, och av alla dom som studerar till civilingenjörer väljer medparten helt andra områden än elektronik. Dom här förutsättningarna är mer och mer sällsynta idag tyvärr.

Är det fortfarande möjligt att bli en radioamatör i ordets mer ursprungliga bemärkelse, och på något sätt bidra till vår hobby?
 
Back
Top