När skiten träffar fläkten, vem hjälper och hur?

SM58596 /U514

Well-Known Member
När skiten träffar fläkten, vem hjälper och hur?

Första delen av frågan tordes vara enkel att svara på, alla vi med radio.
Det svåra är hur gör vi det över hela landet, dygnet runt och på ett sätt att samhället litar på oss?

Scenario:
- Mobiltelefonen och Rakel nätet har tydligen blivit utslaget.
- Internet försvann först, dock oklart varför.
- Växlarna till det fasta telefonnätet verkar ha fått virus i växlarna och fungerar slumpartat, när det gör så kopplar de helt fel.
- Försvarsmakten har radioutrustning för sin egen verksamhet, som är MYCKET begränsad sett i ett historiskt perspektiv.
- Staten kan fortfarande få ut samhällsnyttig information via radion och tidvis tv som dock har kraftig störningar till och från. Att komma i kontakt med en myndighet har nu blivit än svårare.
- MSB har nu hunnit halvvägs i sin utredning om hur kommunikation skall fungera i kristider, skall presenteras om ett år för regeringen.
- FRO, kan kanske hjälpa till, oklart med vad, mer information går att hitta på deras hemsidan som nu är nere.
- Kommuerna och regionerna har med detta blivit både döva och stumma då de hade förlitat sig på Rakel och mobiltelefonin.

Problemet:
- Du hör ett anrop på radion, en radiovän har slut på vatten, dock är kroppen gammal och sliten, så att åka fylla på de två 20 liters dunkarna med vatten fungerar inte, vem hjälper?
- Du hör ett anrop på radion, någon behöver få en ambulans hem till sig, vem hjälper och får du kontakt med 112/ambulansen?
- Din kommun/region vill ha hjälp med att upprätta ett så finmaskigt nät som möjligt för att få igång viktig kommunikation med medborgarna. Vem hjälp, ledarskap, struktur och organisation, kanaler/frekvenser?

Lösningen:
- Här finns vi som håller på med komradio och amatörradio, samarbetar blir vi ett antal tusen som skulle kunna täcka in stor delar av landet.
- Dock är landet stort och timmarna på ett dygn är många och antal dagar är okänt innan allt fungerar som förr.
- Själklart hjälper vi till, MEN HUR???
- Vilka frekvenser/kanaler använder vi oss av?
- Vem tar ansvar och leder för att upprätta samband i ditt kvarter/förort/by och kommun?

Med vänlig hälsning,
Peter

IMG_1519.jpegIMG_1520.jpegIMG_1521.jpeg
 
Jag har ibland roat mig (?) med att fundera över ungefär samma saker. Tyvärr finns det ett par tunga, strukturella problem i det här landet, som utgör en formidabel stoppbock.

1. Sverige är invändningarnas land. "Tänk om alla gjorde si..."; "Det går aldrig att få fram samma datamängd över HF som över näntet..."; "Det finns ingen som tar ansvar..."

2. Vi lider av en svår släng av "Warum es einfach machen, wenn mann es so schön komplizieren kann" (med reservation för tyskan), som leder till att regelverket går först och den praktiska funktionen i ett system blir som en spin-off av tveksamt värde.

Jag vill minnas att vi hade en tråd nånstans i samma/liknande härad, där man disktuerade möjligheten att samhället stöttar radioklubbar för att säkerställa att VHF-repeaters kunde hållas vid liv och förses med hjälpkraft (av enkelt slag). Man fick intrycket att det skulle skapa mer problem än det kanske skulle lösa pga alla förbehåll... och ändå vet jag personligen, att man med ett enkelt alla-hör-alla repeatersystem kan förmedla stora mängder komplex information, så länge folk vet vad de sysslar med.

Men jag tror säkert det finns många som vill hjälpa. Det finns säkert många som kan, och som har utrustning, dessutom. Organisatoriskt vet jag inte om det finns nåt alls. FRO är ju inte alls hemma i ett mer "ad hoc-betonat" arbete och nån fristående förening för "samhällsnyttig radio" kan jag inte minnas att jag hört talas om. Kanske dags att starta en?
 
I och med det ändrade säkerhetslägen så börjar i alla fall kommuner/regioner/län tänka på krissamband.

Övningar har genomförts och bla. FRO har kontakt med en del kommuner men det verkar vara väldigt olika runt om i landet.

1700900359225.png
 
Jag vet inte om SSA:s krissambandssamordnare har någon verksamhet numera. Då jag var aktiv var detta en het fråga på agendan, vilket resulterade i såväl i att en samordnare för SSA utsågs samt att samarbete med FRO inleddes. Under några år genomfördes ett antal övningar inom SSA och även tillsammans med FRO. Vidare utvecklades krissamband inom flera av landets distrikt på skiftande nivåer. Inom 3:e distriktet utvecklades en organisation för krissamband i Östersund tillsammans med räddningstjänst, kommun och Länsstyrelse. Då aktiverades krissambandet flera gånger årligen i samband med vinterstormar. I Sundsvall utvecklades en verksamhet som ständigt övar i form av sambandsuppdrag i diverse idrottsevenemang mm. Verksamheten har också kopplingar till Svenska kraftnäts MOLOS-organisation, FRO samt ett samarbete med räddningstjänsten. Den som borde ha en övergripande kunskap om alltsammans borde vara SSA:s nuvarande krissambandssamordnare, om det fortfarande finns en sådan.
 
Jag har ibland roat mig (?) med att fundera över ungefär samma saker. Tyvärr finns det ett par tunga, strukturella problem i det här landet, som utgör en formidabel stoppbock.

Har också roat (?) mig med liknande funderingar. Sett ifrån mitt perspektiv så bör man nog börja de tänkta förberedelserna med att skaffa den materiel och resurser som behövs för att klara sig själv innan man börjar fundera på hur man kan hjälpa andra. Jag är övertygad om att de flesta "vanliga människor", särskilt radioamatörer, i vårt hypersårbara teknikberoende tillrättalagda samhälle skulle få enorma problem om elen försvann bara någon ynka vecka, inget internet och ingen mobiltelefon. Glömt att tanka bilen och kreditkortsautomaterna ur funktion. Många radioamatörer med eller utan radio skulle troligen behöva bli hjälpta själv i ett sådant scenario - eller?

Jag har vid flera tillfällen funderat över hur ett regionalt elavbrott på någon vecka eller fler skulle påverka vår familj. Som det ser ut just nu under vinterhalvåret skulle vi nog klara oss ganska bra utan el och kommunalt vatten och avlopp (som drivs med elektriska pumpar) om än på en väldigt primitiv nivå med kronans spritkök och elda i vedkaminen etc. Mat finns nog också för att överleva och släcka törsten ganska länge men det blir med en enformig basföda och inga större utsvävningar med lyxmiddagar. Radiomottagare och vissa sändare kan köras på batteribackup minst någon vecka och det finns tillgång till ca 100 W solel (om solen skiner) för div laddning plus en liten bensingenerator. Så det bör gå att producera el för att informera sig om läget och säkerligen också komma i kontakt med andra. För oss som gjort lumpen, lagat mat på spritkök och sovit under en gran i snön skulle nog nämnda minimalistiska resurser räcka till för att överleva en kort period.

Men vad kan man hjälpa andra med, mer konkret?

När det gäller radiosambandsbiten så ser jag två huvudspår. Det ena spåret är att man är i god fysisk form och sedan tidigare ingår i någon typ av organiserad radiosambandsverksamhet med ett tydligt uppdrag och regelbundet deltar i övningar. Då vet man vad som skall göras, var utrustningen finns och vem som är uppdragsgivare. Jag ingår inte i någon sådan grupp.

Det andra spåret kan vara att ad hoc "försöka göra något" om behov uppstår och kan identifieras. Eftersom behoven kommer att vara händelsestyrda och händelserna i sig är okända ända fram tills de händer så blir det en tuff utmaning att förbereda sig. Dock kan jag tänka mig att det finns en och annan driftig klartänkt radioamatör med rätt sorts kompetens och med förmåga att på eget initiativ organisera sig så att de tillsammans på något sätt kan utgöra en resurs. Vi har sett sådana spontana aktiviteter dyka upp i andra länder i samband med jordbävningar och naturkatastrofer etc. Bättre att göra lite än inget alls.
 
Jag vill påstå att svaret ges av nedanstående grafer till en stor del.

Radioamatörer är som grupp grovt räknat minst 25 år äldre än resten av befolkningen,
ungefär 10% är i "vapenför ålder" och över hälften är pensionärer.
Hur åldersfördelningen hos privatradioamatörer och likställda ser ut finns det inga direkta
uppgifter om, men man kan anta att den har ungefär samma fördelning.

Av denna anledning är det vanskligt att försöka förlita sig på denna grupp för "kriskommunikation", helt enkelt därför att den kommer att tillhöra de hjälpbehövande och de som inte kan klara sig själva i ett krisläge.


1700920555806.png
Kumulativ åldersfördelning radioamatörer i SM 2023, 10 percentil 45 år, median drygt 65 år

1700920139501.png
Kumulativ åldersfördelning för män i SM 2022, 10 percentil c:a 10 år, median 39 år

Eftersom det finns dåligt med statistik över ålderfördelningen bland SA-amatörerna är fördelningen för åldrar lägre än c:a 50 år mer osäker, och dessutom finns det ett påtagligt mörkertal av orapporterade SK:s. Förmodligen ska kurvan förskjutas ett par-tre år mot lägre åldrar, men behålla sin form.

Men faktum kvarstår, radioamatörer är en grånande och glesnande skara.
Det rykte för "användbarhet i kriser"som traditionellt omgivit amatörradion härrör primärt från tiden omedelbart efter andra världskriget och Kalla Krigets inledningsår.

Då såg amatörpopulationen helt annorlunda ut; merparten var "män i sina bästa år" runt 30-35, ofta med militär sambandutbildning samt erfarenhet, och tillhörde vanligen samhällets bildade klasser. I "det till tänderna beväpnade folkhemmet" utgjorde de en resurs, och bildandet av det hobbymilitära FRO återspeglade detta. Det är ur denna tid och minnena av den som radioamatörers benägenhet att överskatta sin betydelse har sitt primära ursprung.

Om vi snabbspolar framåt till i dag så har samhället förändrats radikalt, småskalighet och uthållighet i försörjningskedjor tillhör det förgångna och det finns ganska få som har konkreta kunskaper om eller erfarenheter av "överlevnad". Hur sådant är organiserat idag, om det ens finns någon organisation värd namnet, undandrar sig min bedömning, men samhället är mycket mer sårbart idag än vad det var för en "mansålder sedan".
Då dimensionerades vitala samhällsfunktioner för att fortfarande kunna fungera även vid stora påfrestningar och det fanns reserver i både materiel och personal. Dagens försörjningskedjor,eller "lean production", är helt beroende på att IT-system, transporter och drivmedelsförsörjning är intakta och skulle t.ex. elnät, bränsleförsörjning och datanät slås ut mitt i vintern får vi upplopp och plundringar inom ganska kort tid, och sjukvården skulle haverera tämligen direkt. Erfarenheten pekar på att det går att skjuta en eller kanske 10 plundrare, medan att göra det med många 100-tals eller tusentals blir omöjligt.

Redan på 60/70-talen var makthavarna medvetna om att t.ex. äldrevård och vård av kroniska sjukdomar skulle bryta samman i ett krigssituation, och det gavs direktiv om hur man skulle handskas med detta genom frikostig utdelning av ångestdämpande och smärtstillande mediciner, men inget mer. Försiktigtvis upplyste man inte allmänheten om att många därmed var ämnade för en kvalfull död.

Hur t.ex. ett totalt strömavbrott i en storstadsregion mitt i smällkalla vintern skulle hanteras idag, när någon miljon innevånare skulle stå utan både mat och värme efter ett par-tre dygn är nog något som makthavarna helst inte vill tänka på. I ett sådant läge gör på sin höjd något tusental radioamatörer med en medianålder på 65-70 varken från eller till.

Om "nätet" skulle sluta fungera får det oöverskådliga följder. Inte bara "ungdomar" är
beroende av Facebook och Instagram, utan sådana saker som betalningssystem och varudistribution, för att inte tala om läkemedelshantering, förlitar sig helt på sådant.
Av kostnadsskäl finns det sällan manuella "back-up system".

Detta skiljer dagens situation radikalt från 70 och 80-talens, för då fanns det överkapacitet när det gällde personalresurser och materielförsörjning som åtminstone relativt kortsiktigt kunde ta upp påfrestningar. Jag var själv perifert inblandad i Televerkets beredskapsverksamheter, där man hade ganska detaljerade och framförallt övade procedurer för hur man skulle hantera ett krisläge. Att några kanske inte var alldeles realistiska är en annan sak.

Något som också påtagligt skiljer dagens situation från gårdagens är att saker är mycket mer "volatila" idag, läget kan förändras på några timmar helt utan förvarning, medan man då räknade med att få minst ett par veckors förvarning innan krisen eller kriget bröt ut.
 

Attachments

  • 1700920446660.png
    1700920446660.png
    8,9 KB · Views: 14
Ett av de stora problemen med att "hjälpa samhället" kan vara att det inte finns någon tydlig behovsinventering/-beskrivning. Man får liksom föreställa sig vad som kan bryta ihop och tänka ut hur man skulle kunna lösa det. Det är ganska svårt.... Jag minns under egen uppväxt och tiden som ung vuxen, att det gick utmärkt att handla mat på lokal ICA/Konsum även under strömavbrott, eftersom kassaregistren kunde handvevas, det gick alltid att betala med kontanter, och när man var fylld 21 och myndig, förväntades man kunna klara sig själv genom en punktering eller soppatorsk. Skulle man åka buss/tåg/T-bana så behövde man inte vara med i klubben och ha rätt "app", det räckte med pengar...

Vi (hmnåja) har själva bundit riset som vi kan få smaka, i och med att vi förletts acceptera alla dessa bekvämligheter som nödvändiga och låtit de driftsäkra (alternativa) systemet förfalla/försvinna. Det är lätt att förutse hur illa det kan bli, men något mer konstruktivt tänkande i ärendet ser man inte så ofta.

Så jag är nog inne på EQL's linje: Tänk på vad du själv skulle kunna använda dig av för att bidra, tänk på hur du själv kan vara så självgående som möjligt och liknande saker. Jag brukar (numera nästan reflexmässigt) alltid se till att bilen är fulltankad, ha med olja, kylvätska, verktyg och liknande, alltid ett extra bil-/fritidsbatteri stående fulladdat nånstans där det är varmt. När man själv är "preppad" så har man betydligt bättre möjligheter att vara andra till hjälp, om behovet uppstår, oavsett vad det handlar om.

Vad gäller det rent radiomässiga har jag faktiskt ställt i ordning en väska för att kunna upprätta en HF-station "i fält", inte uttryckligen för kristider, men det borde funka till det också. Man får komma ihåg att hålla batterierna laddade!
 
Vi ser här konsekvenserna när ett kortsiktigt tänkande där ekonomiska
vinster ensidigt prioriteras tillåts ta över samhället. Detta varnade man för redan på 60-talet, men "makthavarna", vilka är mer cyniska än vi "vanliga människor" kan föreställa oss, valde att prioritera tillväxten och kortsiktiga vinster.

Som medborgare är du primärt en "produktionsfaktor", och när du inte är detta länge hamnar man i kategorin "expendables". Så här har det varit länge, och för att råda bot mot befolkningsöverskott, och även därför att det lönar sig, så startar man krig med jämna mellanrum. Anstiftarna till krigen har inte en tanke på att strida själva, utan skickar proletärerna och deras barn att dö i deras ställe.

Det är få saker jag är mer tacksam över än att inte ha några barn...
 
Prioritera tillväxten och kortsiktiga vinster stämmer nog, men jag skulle säga att ideologier och kortsiktiga politiska vinster för enskilda och partier, också spelar en roll. Kanske mycket mer än det rent materiella. Eftersom "de som bestämmer" inte i någon högre grad drabbas eller kommer att drabbas av eventuella problem i framtiden.
 
Vad gäller det rent radiomässiga har jag faktiskt ställt i ordning en väska för att kunna upprätta en HF-station "i fält", inte uttryckligen för kristider, men det borde funka till det också. Man får komma ihåg att hålla batterierna laddade!

Jag har min DX-peditionsutrustning bestående av KX-3 transceiver och laddade batterier inkl ett kompakt antennsystem driftklart inom fem minuter. I samma skåp står kronans spritkök med div tillbehör. Det finns en del andra attiraljer som används vid div utflykter i skogen primärt i samband med field days under campingliknande former.

Utöver detta finns några 25 l vattendunkar med färskt vatten som byts ut med jämna mellanrum. De tillkom för några år sedan då vägarna byggdes om och vattenledningarna grävdes av 4 eller 5 gånger varav ett grävfall var så allvarligt att det tog nästan en hel vecka att få igång systemet i vår lilla by med fem hushåll igen. Kommunen kom efter två dagar ut med vattencistern på pall där vi fick gå "flera hundra meter" för att hämta vatten till kaffet. Det är sådana små händelser som gör att man ev börjar inse hur sårbart samhället blivit.

När några vänner såg mina vattendunkar skrattade de gott och undrade om jag blivit en sån där prepper ha ha ha osv. Jo, det är nog en normal reaktion från de mer hjärndöda som saknar fantasi och inte kan föreställa sig vad som kan hända och som inte heller skulle klara av att ta vara på sig själv i händelse av något som faller utanför den normala trygga tillvaron de lever i.

Svårigheten jag ser är att välja en rimlig nivå på sin egen beredskap. Ingen nivå alls som 99% av befolkningen valt utan att fatta det själv är naturligtvis uteslutet för den som kan tänka. Sak samma i andra änden av skalan där man hört om "riktiga preppers" som gjutit skyddsrum och sett till att kunna överleva där i åravis. Sådant kan några få göra som har möjligheterna men det är nog ingen patentlösning för gemene man. :)
Jag har under årens lopp läst rapporter som försöker beskriva de scenarion som kan tänkas uppstå vid olika former av samhällsstörningar och som AOM påpekar så behövs inte många dagars "samhällskris" innan allt spårar ur och de mest ärliga och skötsamma plikttrogna medborgarna med rätt värdegrund övergår till att bli hänsynslösa plundrare och rånare. Det innebär att den som förberett sig för jordens undergång med eget dieselelverk och håller lamporna i huset tända eller där rök kan ses från skorstenen per automatik kommer att få besök av de frusna som kan vara svåra att hantera när de vill äta upp ens mat. Så skall man klara sig något bättre själv måste mörkläggningsgardiner ingå liksom någon form av skyddsutrustning för att freda sin privata zon. Tror att utrymmet för moral och viljan att dela med sig är lågt när allt ställs på sin spets.

Rent generellt tror jag också att vi äldre som bor på landet och har växt upp under relativt sparsamma förhållanden under egnahemsägartiden på 40- 60-talen kommer att klara oss betydligt bättre än de yngre generationerna uppfödda i stadens betongkomplex och som blivit formaterade och programmerade av staten hela livet från dagis, skolan och framåt.
 
så behövs inte många dagars "samhällskris" innan allt spårar ur och de mest ärliga och skötsamma plikttrogna medborgarna med rätt värdegrund övergår till att bli hänsynslösa plundrare och rånare
Detta kommer högst sannolikt ske ganska fort.
"Kulturfernissan" är ganska tunn, och hungriga samt frusna människor blir desperata,
och då förslår inte ens skjutvapen speciellt långt.

På 60-talet så planerades för kärnvapenkriget, som skulle ha haft dramatiska effekter, där samhället förväntades bryta samman åtminstone i tätbefolkade områden,
och i brittiska studier förutspåddes en återgång till medeltida förhållanden.
Den som törs kan se Peter Watkins skakande "War Game" från 1965 som finns på archive.org.

Vad man planerade för i Sverige är mer oklart,
men man diskuterade massevakueringar av storstäder vilket kräver en viss förvarning och någorlunda intakta transportvägar. På sina håll hade man en realistisk uppfattning, Tage Erlander ska ha sagt i början av 60-talet när evakuering av regeringen diskuterades att han "föredrog att stanna kvar och dö bland sina väljare".
Vilken moralisk nivå som dagens makthavare kan tänkas besitta är mer oklart.

Nu är väl atomkrigsscenariot mer osannolikt, och har efterträtts av "asymmetrisk krigföring" där en angripare slår mot de funktioner som ger mest utdelning med minsta möjliga insatser. Går det att få befolkningen på knä genom att tillförseln av både värme, mat och andra förnödenheter avbryts eller försämras kan man uppnå både militära och politiska mål utan att behöva avlossa ett enda skott.

Sådana mål kan även vara destabilisering av de politiska och juridiska systemen genom infiltration, spridning av desinformation och olika former av hatkampanjer mot verkliga eller inbillade "syndabockar".
 
Det är väl lite tveksamt detta scenario som snabbt målas upp, om att vi raskt förvandlas till hjärnätande, våldsamma zombies efter ett par dagars kris. Jag är inte säker på, om senaste tidens kriser i vår världsdel verkligen ger nåt starkt stöd till teorin.

Hursom gällde väl frågeställningen snarast hur vi kan vara till hjälp, om det skulle infinna sig en kris...

Att vi kunde hjälpt oss själva nångång på 1960-1970-talet är måhända sant, men till föga vägledning idag. Nu lever vi med de politiker vi förtjänar (enligt en gällande teori) och många av oss undrar hur i hela friden vi gjort oss förtjänta av dessa pajasar.

Som jag anmälde ovan tror jag att det huvudsakligen handlar om att hålla sig "självbärande" och, i mån av kapacitet, hjälpa till med det som dyker upp. Är man aktiv inom nån förening, kanske så enkelt som inom en brf, kan man ju ta upp frågor om motståndskraft vid kris inom föreningen och kanske få nån mer att haka på och hjälpa till. Bara att väcka tankarna hos några grannar, kan komma att vara till nytta.
 
Endast de som är "självgående" har numera en rimlig chans att klara sig i ett
allvarligt krisläge, när samhällets övriga stödfunktioner slutat fungera.

Vad man sedan lägger in i ordet "självgående" är däremot något som är högst
öppet till diskussion. Man vet väldigt lite om vad som skulle hända i en sådan situation,
om folk blir passiva och går under i tysthet, eller om de går ut och plundrar när hungern slår till på allvar.

Sedan kan man ta sig en rejäl funderare över radioamatörers roll i ett sådant scenario.
Väldigt många radioamatörer lever i tron att "kommunikation" är någon form av patentmedicin vilken med ett trollslag återställer normala förhållanden.

Men sanningen är istället att "kommunikation" endast är en komponent eller pusselbit
i ett större sammanhang, och detta kräver att både de som använder kommunikationen
och de som tillhandahåller den både förstår sammanhangen och ser sin roll i ett större spel. Fungerande "samband" bygger på organisation och "team-work", vilket radioamatörer traditionellt sett är ganska dåliga på. Mänga klarar inte av att få order eller ta kritik och är "ensamvargar" vilket gör dem till svårhanterliga pusselbitar.

Förhållandena har ändrats åtskilligt sedan amatörradions storhetstid, och demografin samt rekryteringsbasen är två som blivit mycket annorlunda. När genomsnittsradioamatören var 25-30 år yngre än idag, dessutom ofta hade militär sambandsutbildning i färskt minne samt hade en högre ställning i samhället och utbildningsnivå, var radioamatörer, vilka utgjorde en elit, mer användbara. Dessutom liknade de sambandsdoktriner som var förhärskande bland olika "försvarsorienterade verksamheter" dåtidens amatörradio i mycket hög grad.
"Startsträckan" blev därmed mycket kortare.

Något som jag tror att många radioamatörer inte kan ta till sig är att
det inte går att "vila på gamla lagrar" hur länge som helst. Sedan 1945 ungefär
har amatörradion, både i SM och internationellt, använt sin "samhällsnytta" som främsta existensberättigande. Sådant måste emellertid hela tiden visas i handling för att fortfarande vara trovärdigt, och detta blir vanskligt med en medelålder som närmar sig 70, en stadigt sjunkande kompetensnivå och uppskattningsvis 80 eller t.o.m. 90% inaktiva.
 
Som jag skrev i en annan tråd för ett tag sedan så fick vi i lokala radioklubben förfrågan för många år sedan av lokala räddningstjänsten om hur vi skulle kunna hjälpa till vid ett eventuellt avbrott i kommunikationerna. Det man i första hand behövde hjälp med var larmförmedling från de olika kommunala verksamheterna där äldreboende var högt prioriterat eftersom man behövde tillgång till ambulanstransporter lite då och då under dygnet. Om jag minns rätt så var det mer än tio boenden som behövde bemannas mer eller mindre dygnet runt. Man föreslog dessutom att vi skulle kunna finnas tillgängliga för larmförmedling i de olika stadsdelarna och förorterna. Förslagsvis i ett fordon (eget) parkerat vid den lokala affären. I runda slängar ett tiotal till stationer som behövde upprättas.

När vi räknat på det så insåg vi det omöjliga i ett sådant uppdrag över tid. Det skulle säkert gå att lösa några timmars samband men att försöka organisera detta över en veckas tid ansåg vi omöjligt ren logistisk vad det gäller personal och material. Så vi tackade vänligt men bestämt nej.

Några år senare var jag med i katastrofledningen för ett större företag med verksamhet på flera orter. På en av orterna slog en brand i en kabeltunnel ut ström och kommunikation till mer eller mindre en hel stadsdel med både bostäder och industrier. Det var ungefär samma väderlek som nu det vill säga runt -10 grader. Katastrofledningen på den orten hade övat flera gånger med goda resultat och man kände sig från ledningen trygga i att kunna kalla in resurser för att säkra lokaler och utrustning.

Men hur kallar man in resurserna när de vanliga kommunikationsvägarna inte längre fungerar? Och kommer verkligen de människor som kallas in överge sin egen familj och fastighet under rådande omständigheter. Ja det var inte lätt att nå fram och en del av de man fick tag i kunde inte komma eftersom man först vill sörja för sitt egna.

Och jag ser att samma sak skulle kunna hända här. Skulle strömmen slås ut och temperaturen sakta men säkert sjunker inomhus så skulle i alla fall jag inte överge min familj och hus utan att först ha försäkrat mig om man kommer att vara trygga.
 
Skulle strömmen slås ut och temperaturen sakta men säkert sjunker inomhus så skulle i alla fall jag inte överge min familj och hus utan att först ha försäkrat mig om man kommer att vara trygga.

Just precis. Det är här skillnaden ligger mellan att "gärna vilja" göra en samhällsinsats genom att t ex engagera sig i en frivilliggrupp och när det sedan blir skarpt läge med kort varsel vara beredd att överge sina närmaste för att istället hjälpa andra, kanske under mycket svåra väderförhållanden där det inte ens finns nödvändig utrustning och några mackor för dämpa den värsta hungern efter en dags jobb. Först när den egna tryggheten är säkrad kan det bli tal om att börja fundera på att supporta andra baserat på de möjligheter som ev finns.

Om vi tänker oss en mycket liten begränsad händelse i fredstid, som att kraftförsörjningen slås ut en vecka eller två så att varken Internet eller mobiltelefon fungerar nu under vintern när det är kallt. Vad händer då? Var och en kan ju blunda och göra en tankeövning för att försöka lista ut hur det skulle påverka en själv och familjen i det egna hemmet, efter några timmar, dag 1, dag 2 osv. Jag är övertygad om att väldigt få av oss ens har förmågan att förstå hur sårbara vi egentligen är och hur fort det går att hamna i en helt ohanterbar situation.

En lämplig övning inför en sådan situation skulle kunna vara att just nu i denna stund bryta strömmen i huset ett par tre dagar, lägg undan mobiltelefonen och fundera på hur hur all mat i frysen kan räddas, hur man kan hålla sig varm och om det finns alternativa kokmöjligheter utan att fuska och ta bilen till närmaste restaurang. Vad har de närmaste grannarna för resurser som kan delas osv.

Hur många är ens beredda att på eget initiativ genomföra en sådan miniövning och hur många kommer att klara sig med betyget på gränsen till tveksamt godkänd? Jag har ofrivilligt provat att vara strömlös utan kommunalt vatten och el-värme några dagar en vinter för många år sedan. Jag hade tillgång till transistorradio och mobiltelefon så jag kunde felanmäla. Fick reda på att det var ett större transformatorhaveri för ett litet antal abonnenter och att det redan jobbades på att lösa problemet. Vid ett liknande tillfälle efter en storm fick en frusen kompis fara iväg och köpa en fotogenkamin medan jag vid vårt elavbrott kunde nöja mig med att stoppa in några vedträn i brasan. Väntans tider på att elen skulle komma tillbaka och man märker hur beroende man egentligen är av div samhällsfunktioner.
 
Om man analyserer sin famlijesituation och finner, att det inte funkar att man lämnar hemmet, så ska man såklart inte göra det. Det är dock troligen så, att man inte kan veta vilken typ av elände som kan komma att inträffa, annat än mycket generellt (strömavbrott, kommunikationshaveri...). Då är det också svårt att veta, vilken typ av insats som kan komma att behövas, och var den ska sättas in. Vårt land är stort. Om det vore tvärkaos i exempelvis Örebro och man där skulle ha nytta av "tekniska volontärer" skulle jag nog tänka mig att en och annan åker från angränsande län för att hjälpa till, i den mån det behövdes. På samma sätt som verkligheten sannolikt kommer att överraska en med nån oväntad typ av kalamitet, så måste man ju hoppas att vår uppfinningsförmåga kan "matcha", dvs att vi kan vara till nytta på ett annat sätt än vi tänkt oss från början, bara vi får tänka efter en stund.

Frivilligorganisationer i all ära, men jag känner en viss tvekan inför vad som kan uträttas. Man får intrycket att det finns en del rätt OK planläggning, kanske vettiga situationsbeskrivningar och åtgärdsplaner, men alltför lite målinriktad övning. Det gäller, enligt min mening, även Hemvärnet, där man ibland tränar "växelvis tillbakadragande under eldgivning", men sambandsträningen fallerar svårt. Det man inte övar, blir man inte bra på. Radioamatörer "övar" samband rent automatiskt. Att kunna kanalisera den resursen om behovet uppstår vore väl ändå inte fel?
 
Radioamatörer "övar" samband rent automatiskt.

Det där tål verkligen att diskuteras. Radioamatörerna är i alla fall duktiga på att använda en salig röra av hemmagjorda bokstaveringsalfabet och en jargång som inte alls är kompatibel med vare sig en effektiv trafikavveckling eller överföring av meddelandetexter felfritt.

Om radioamatörer skall kunna användas för krissamband i skarpt läge behöver de först avprogrammeras som radioamatörer (läs nollställas) och därefter återuppbyggas genom grundläggande utbildning i trafikmetoder avsedda för just sambandstrafik samt annat som har med uppdraget att göra.

Det var sådant som vi fick klart för oss i det militära. Radioamatörerna hade inte något att bidra med. Istället krävdes extra resurser för att få dem att rätta in sig i ledet och lära sig de militära trafikmetoderna och enbart öva dessa och inga andra hemmagjorda.
 
Delar några tankar och erfarenheter från centralt arbete fram till nu i FRO med civila förstärkningsresurser.

Grundläggande att det är de ansvariga aktörerna som kommuner, regioner, länsstyrelse, civilområden och central myndigheter som själva anskaffar sambandsmateriel och betjäningspersonal.
Förståelsen för problematiken som delvis berörs i inläggen ovan är fortfarande skrämmande låg hos många av aktörerna. Detta gäller främst kommunerna som ska hantera oss vanliga dödliga. Det finns undantag som Västerås kommun men de flesta andra är fortfarande fast i det fredstida kristänket.

Det finns nu länsstyrelser som anskaffar sambandsmateriel för olika scenarier och där FRO utbildar betjäningspersonalen. Länsstyrelsen säkerhetsprövar och ger kompletterande utbildning samt övning. Individen tecknar ett personligt avtal och krigsplacering med länsstyrelsen men i dagsläget finns ingen ”garanti” för tillgång eftersom civilplikten är vilande.
Även ett antal centrala myndigheter är nu igång med arbetet med sitt alternativa samband (reservsamband är numera ett fult ord Usch!).

Rekryteringen till denna typ av befattningar är en utmaning då demografin inom FRO liknar i stort radioamatörkollektivets och det krävs att aktören själv bidrar med rekrytering.
Om man kalkylerar från det antal befattningar som en seriös regional aktör planerar för med 24/7 i månader/år så hamnar man på ett behov totalt på sisådär 5000 utbildade och krigsplacerade i landet.

En del kommuner fyller sina olika behov med folk från Frivilliga Resursgrupper FRG. Hur man säkerställer tillgången på adekvat personal vid höjd beredskap och krig är för mig okänt och flera kommuner har övergett konceptet pga. osäkerheten även i djupaste fred.

FRO utbildar olika kategorier av betjäningspersonal på uppdrag av MSB som kortfattat är:
Radiooperatör. En kort kurs för att kunna utväxla ensad taltrafik på enklare radiosystem.
Sambandsoperatör. Längre kurs för kvalificerat samband och lägestjänst.
Sambandsledare. Leder arbetet i en sambandsenhet.
HF-operatör. Sambandsoperatör för betjäning av regionalt HF-nät. NVIS med datatrafik.
Repetitionskurser. För vidmakthållande av kunskaper.
 
Back
Top