När var amatörradion storhetstid?

Varje blivande radioamatör bör vara medveten om amatörradiorörelsens historia och traditioner. Dessutom känna till den omvärld som rörelsen numera finns i, och kanske särskilt att amatörradion numera verkar på en "marknad utan efterfrågan". Inga andra än vi själva visar något intresse för radioamatörer. Sett i ljuset av detta blir agerandet hos dagens avreglerade myndigheter mycket mer begripligt.

Sedan står det var och en fritt att lära sig mer än det absoluta minimum som finns representerat i de svenska certifikatproven, vilka i dagsläget representerar högst en tredjedel av det kunskapsstoff som HAREC-normen föreskriver, och som finns i den drygt 300-sidiga läroboken "KonCEPT för amatörradiocertifikat".

Avsikten var att höja provens nivå även i Sverige, men PTS ledning ville i slutänden inte lägga de mantimmar som detta skulle ha fordrat på projektet. Dessutom var SSA benhårt negativ till initiativet, och motarbetade det aktivt.

Till sist kan alla som vill lära sig telegrafi, och därigenom bli riktiga radioamatörer.
Oviljan mot telegrafi torde i de allra flesta fallen bottna i bristande vilja att lägga arbete på att lära sig. Morsetelegrafi definierar amatörradion, och utan telegrafin blir hobbyn mycket fattigare. Telegrafin försvann ur militära och kommersiella sammanhang primärt på grund av sitt dåliga "pris/prestanda-förhållande", vilket amatörradio per definition saknar.

Bidrar till hobbyn gör man genom att visa sig intresserad och genom att hitta ett eller flera områden som tilltalar en, och inom vilka man vill förkovra sig.

Problemet att rekrytera teknologer som är verkligt intresserade av radio och elektronik är stort, och det finns dessvärre inga "patentlösningar".
 
Last edited:
Amatör har ju som ord sina rötter i det franska ordet för att älska. Om man seriöst gillar att hålla på med radiokommunikation som en egen "konstart" så är man väl i princip en radioamatör. De tidigare höga kraven på tekniska kunskaper och närmast vetenskaplig bakgrund kanske inte idag fyller den funktion det en gång gjorde, bland annat eftersom kompetenta apparater går att inhandla för ett pris i ett helt annat härad än vad som var aktuellt för säg 50-60 år sedan. Att man inte kan konstruera egna apparater betyder inte att man inte är kompetent på kommunikationssidan - mycket av självbyggande hade nog en botten i att grejerna inte fanns eller var hysteriskt dyra. Det är nog så att innehållet i begreppet radioamatör helt enkelt ändrats, men det betyder inte nödvändigtvis att det blivit oseriöst. Egna försök av enklare art, med kanske antenner och sådant, kan väl vara nog så stimulerande, även om man inte har en teoretisk bakgrund så att man på förhand kan räkna ut vad som ska hända.
 
...de svenska certifikatproven, vilka i dagsläget representerar högst en tredjedel av det kunskapsstoff som HAREC-normen föreskriver...
Jag jobbar med de här proven dagligen. Påståendet att de endast skulle representera högst en tredjedel av vad HAREC-normen föreskriver är falskt.

Kunskapskraven enligt HAREC finns listade i CEPT-rekommendation T/R 61-02 Annex 6.
Frågorna i PTS övningsprov hämtas ur exakt samma frågebank som de skarpa proven: hamradio.pts.se

Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan själv jämföra.

73,
Jonas SM5PHU
 
De tidigare höga kraven på tekniska kunskaper och närmast vetenskaplig bakgrund kanske inte idag fyller den funktion det en gång gjorde, bland annat eftersom kompetenta apparater går att inhandla för ett pris i ett helt annat härad än vad som var aktuellt för säg 50-60 år sedan. Att man inte kan konstruera egna apparater betyder inte att man inte är kompetent på kommunikationssidan
Där har du nog fel.
Kraven har aldrig varit på "vetenskaplig nivå", utan de var satta för att den högsta certifikatklassen ungefär skulle motsvara minimikraven på en operatör eller tekniker i aktiv tjänst.

När "sambandsdoktrinerna" förändrades så att de speciella operatörerna förvisades till historien
försvann intresset för operatörskunnandet. En fingervisning är den enkät som ESR gjorde 2009 i samband med IARUs "Foresight Project", där ett frågeformulär skickades ut till ett stort antal avnämare av radio- och elektronikkompetens i landet. Ingen av de som svarade fäste något som helst vikt på operatörskunnande.

Jag jobbar med de här proven dagligen. Påståendet att de endast skulle representera högst en tredjedel av vad HAREC-normen föreskriver är falskt.

SSA var benhårt negativt till att höja provnivån redan för 10 år sedan, och fortsätter än i dag...

Det finns totalt 55 ämnen på rubriknivå i T/R 61-02, och när jag sist gjorde ett övningsprov hittade jag frågor på runt 20 av dessa rubriker. Förvisso en förbättring från situationen som rådde under den "oreglerade tiden", men inte HAREC.

För att komma upp i HAREC-nivå krävs ett prov som det brittiska eller tyska med ungefär 120 svåra frågor.
,
 
Är det fortfarande möjligt att bli en radioamatör i ordets mer ursprungliga bemärkelse, och på något sätt bidra till vår hobby?

Kort svar: JA ABSOLUT!

Längre svar: Möjligheterna har inte förändrats vad jag kan se. Bland de viktigaste förutsättningarna är att vederbörande är intresserad av radioteknik, vågutbredning och radiokommunikation som får sägas vara det centrala i hobbyn. Är man dessutom genuint intresserad och självgående till sin natur så blir det ännu lättare att komma i mål. Det som krävs för ett amatörradiocertifikat går att lära sig. Det finns bra kursmateriel för självstudier.

Morsetelegrafi är numera inte obligatoriskt för certifikat men ger betydligt ökade möjligheter att utöva amatörradio inom ännu fler nischer. Särskilt med enkel hembyggd utrustning, små antenner och låg effekt. Även färdigheter i morsetelegrafi går att skaffa sig för den som vill. Sak samma kan sägas om områdena programmering och digitalteknik. Den som är intresserad och även behärskar dessa områden ökar sina möjligheter inom hobbyn.

Genom att själv förkovra sig och skaffa sig allt mer kunskap och erfarenheter över tid som sedan delas med andra bidrar man till hobbyn och dess utveckling. Så var det förr och det är ingen skillnad nu vad jag kan förstå.

Det viktigaste är kanske att tydliggöra för sig själv att amatörradio är en hobby/fritidssysselsättning som ger möjligheter för den som är intresserad. Ju mer intresse det finns ju fler möjligheter. Man håller primärt på med en hobby för att det är kul och man har fulla friheter att själv bestämma inriktning och nivå. Allt bygger på frivilliga val där ingen annan har vetorätt.

Att sedan de färdigheter och de tekniska kunskaper man tillägnat sig på sin fritid kan komma till nytta t ex inom arbetsmarknaden får ses som bonus. Ingen arbetsgivare imponeras längre av ett amatörradiocertifikat men den sökande som i samband med en personlig intervju kan visa att han eller hon har vissa unika kunskaper har oftast större chans att få jobb. Det kan vara strikt teoretiska men faktiskt också att ta med och visa arbetsgivaren något litet projekt man konstruerat från scratch och byggt själv dvs ett "arbetsprov." I ett sådant sammanhang kan man ev möjligtvis försiktigt nämna i förbifarten att man också är radioamatör för att med tillstånd från PTS få lov att lagligt hålla på med radiosändare. Gör inget stort nummer av det bara.

I mitt förra jobb inom elektronikkonstruktion och produktion deltog jag i anställningsintervjuer och jag kan säga att CV som lämnats in användes för grovgallring men säger inte så mycket huruvida den sökande är rätt person för det specifika jobbet. Det listade vi ut genom intervju och på andra sätt. Ett sätt var att lägga fram ett schema så fick vederbörande berätta vad han eller hon såg. Vissa såg ingenting och andra förklarade funktionen i detalj.

Som AOM skriver, den som känner till EMC, S-parametrar, Maxwells ekvationer, Richardson-Dushmans emissionslag, vet vem Barkhausen var eller varför bruseffekten är -174 dBm/Hz har goda förutsättningar att imponera på arbetsgivaren liksom den som bara har grundläggande kännedom begränsade till EMC och radioteknik på "nivån -174 dBm/Hz" har väldigt stort försprång. Jättestort. Sådant folk växer inte på träd idag. :)

radioamatör i ordets mer ursprungliga bemärkelse

Just precis, men vad är då det ursprungliga egentligen? Den som t ex läser igenom QTC från 1925 till nutid (se länken i tidigare inlägg) får en särdeles god förståelse för det ursprungliga och hur amatörradiohobbyn kom till en gång i tiden och sedan förändrats under årens lopp, här i Sverige. Det handlar om att förstå amatörradions grunder och traditioner och föra dessa vidare i den mån det går och de passar in i vårt moderna tänk och samhälle.

Även samma läsövning i den amerikanska tidskriften QST ger en god bild över det ursprungliga och hobbyns utveckling i USA och faktiskt i hela världen inkl Sverige.
 
"Operatörskunskap" är väl sannolikt inte efterfrågad i normalläget, eftersom det inte krävs nån operatörskompetens att använda en vanlig (mobil)telefon eller liknande mojäng. Så länge allt det tekniska vi vant oss vid fungerar som det ska, är det såklart de enkla kommunikationsmetoderna som är gångbara. Operatörskompetens dyker upp som en gångbar egenskap om man skulle ha behov av att hantera stora mängder trafik över ett lågkapacitetsnät.
 
SSA var benhårt negativt till att höja provnivån redan för 10 år sedan, och fortsätter än i dag...

Det finns totalt 55 ämnen på rubriknivå i T/R 61-02, och när jag sist gjorde ett övningsprov hittade jag frågor på runt 20 av dessa rubriker.
Du har absolut noll koll på vilken inställning som SSA har. Som utbildningsansvarig i SSA har jag tillsammans med SSA:s ordförande ägnat det senaste halvåret till att ingående gå igenom den nuvarande provfrågebanken.

HAREC består av fem olika rubriknivåer. Beroende på vilken nivå man räknar kan man komma fram till att kraven omfattar allt från tre ämnesområden upp till flera hundra ämnesområden. Ett prov består idag av 73 frågor. Det är helt normalt att du i ett enstaka prov inte får frågor på precis allt. Om du gör ett nytt prov kommer du att få andra frågor. Kunskapskraven omfattar ändå hela HAREC.

73,
Jonas SM5PHU
 
OT, som jämförelse! Och det är nog så att det mesta har sin storhetstid, epok, och förändringar över tid är oundvikligt..

/Sven.
 
Förändringar är nog som sagt svåra att komma undan... Om amatörradiohobbyn har varit en verksamhet där deltagarna haft en viss kompetensprofil och en viss samhällsställning, så är amatörkollektivet nu sannolikt rätt förändrat och har en annan profil - bland annat eftersom samhället i sig självt har ändrats en del sen 60-talet. Att vara utbildad eller ha en prominent ställning ger inte inflytande nu som då (titta bara på nutidens "influencers" - vissa är väl exempel på begåvningsreserven i den negativa bemärkelsen). Vilka problem det medför för hobbyn rent praktiskt känner jag är lite oklart. Är operatörernas beteende på banden otrevligt? Har folk ihjäl sig med elektricitet pga okunskap?

Jag tänker mig att man kan bidra till hobbyn och utvecklas själv genom att uppträda respektfullt och prova det man tycker är intressant (inom givna regler, såklart...). Det är ju inte så att man inte skulle kunna vara en lysande musiker för att man inte kan bygga sin egen gitarr?
 
Förändringar är nog som sagt svåra att komma undan...

Förändringar sker varken vi vill eller ej och kan vara både bra och dåliga. Allt beroende på vem som påverkas och vad förändringarna innebär för den enskilde, kollektivet, landet eller hela världen.

Sen kan man ju faktiskt fundera över vilka parametrar som kan/bör/skall användas för att definiera amatörradions storhetstid. Antalet aktiva utövare här i Sverige torde ha varit som högst under 70-talet. Antalet utdelade anropssignaler är betydligt fler nu än på 70-talet men 80-90% av dessa är inte aktiva så det märks. SSA hade sin storhetstid på 80-talet då medlemsantalet var som allra högst. Storhetstiden för WWII surplus toppade några år efter krigsslutet och fortsatte under hela 50- och 60-talen tills surpluslagren var tömda och de fabriksbyggda apparaterna främst från Japan tog över.

Amatörradio med hembyggda apparater för kortvåg hade sin storhetstid före WWII. Dito hembyggen för VHF på 50- och 60-talen och senare under 70- och 80-talen på UHF och SHF.

Som samhällsnyttiga torde radioamatörernas storhetstid ha inträffat efter strax efter WWII. Radioamatörer med fluga och slips, den korta räknestickan i skjortfickan stod högt i kurs och var respekterade i alla fall en bit in på 70-talet. Man kan se i jobbannonser då radioindustrin sökte kunnigt folk. Radioamatör är en merit osv.

Troligen var behovet av radiofolk som allra störst på 60-talet. Radioutbildningen t ex i de centrala verkstadsskolorna och andra institut för såväl radio & TV-tekniker som för många andra områden gav ca 800 utexaminerade 1960 och drygt 1000 tekniker i mitten av 60-talet enligt en artikel i R&T. Behovet var stort när alla skulle ha TV och en duktig radioamatör hade säkert inga problem att få jobb hos den lokala TV-handlaren. De fick vara med i gamet fram tills TV-apparaterna blev moduluppbyggda och gammeldags service med Philips serviceväska, rörvoltmeter och lödpistol inte behövdes längre. Teknikernas sista stora uppdrag blev förmodligen att byta ut alla Wima-kondensatorerna i rörbestyckade radio- och TV-apparater under 70- talet och en bit in på 80-talet tills de hamnade på soptippen.

Den svenska radioindustrin inom, flyg, mobil komradio och marin radio, inte minst AGA, SRA och Standard Radio var stora på 50- och 60-talen. Kanske som allra störst då. Inom det militära utbildades det massvis av radiotekniker på signalskolorna och telegrafister varav många blev radioamatörer. Kustradion expanderade och radiotrafiken ökade. Fast radio och rundradio stod på topp med nya starkare sändare, större antenner och fler sändningstimmar.

Så det verkar som det mesta som omfattat radion storhetstid i alla former konvergerar ihop till tidsperioden från ca 1940 fram till 70-talet.

Det finns även en nostalgisk aspekt att fundera över. Vi som var tonåringar på 50-talet minns så klart de bästa stunderna precis som de old timers som jag nämnde, SM7PP och SM7XU som refererade till 1930-talet som amatörradions storhetstid. Detta var i början av 70-talet och de trivdes inte alls med den mer moderna inriktningen då ju "ingen" byggde sina apparater själv utan hade blivit okunniga sticksproppsamatörer. De som är unga idag och trillar rakt in i den moderna amatörradion med digitala moder och färdigbyggd utrustning från hyllan kommer sannolikt att minnas 2020-talet som amatörradions storhetstid med FT8 och appar i iFånen. Det var riktig amatörradio! De flesta fick dock aldrig uppleva ens mikrofonskräck och än mindre att avkoda pipande telegrafi med hjärnan.

1930-talets pensionärer på hemmen pratade om gnistsändare och trådtelegrafi under sekelskiftet 1800/1900-talet. Moderna radiorör och ren sändningston, nej riktig radio skulle det vara med långa surrande gnistor, doften av ozon och 100 kV spänning i antennerna. Det går att läsa i QST från 20- och 30-talet om detta.

Allt var alltså bättre förr, därom råder inget tvivel. :)
 
Om förändringar...
Ständigt återkommande är åsikten att man kan ta bort det mesta av de tekniska kunskaperna med motivering "ingen bygger något längre". Och det stämmer väl i stort, de flesta använder köpt utrustning. Ser man till typisk radioanvändning som omfattas av PTS "undantag för tillståndsplikt" så har man resonerat att användare av PR-radio, PMR, mobiltelefoner, WLAN, trådlösa hörlurar mm inte behöver några tekniska kunskaper alls eftersom det designats in i systemet. Oftast finns inga inställningar att göra så användaren riskerar inte att ställa till det varken för sig själv eller andra radioanvändare. Antennen är fast monterad så det går inte att ändra något. Sändareffekt är tydligt angiven i någon standard som måste uppfyllas för att få sälja grejen.

För amatörradio finns en helt annan frihet. Om man bortser från att man faktiskt får bygga sin sändare helt själv så får man också fritt kombinera vilken sändare men vill med slutsteg, koaxkablar och olika antenner. Många frekvensområden delas med andra radioanvändare. Man får förutom nyckel eller mikrofon driva sin sändare från en dator. Man verkar i en miljö där det finns massor med andra utrustningar som både kan påverka och påverkas. Här ser man direkt att radioamatören måste ha så mycket mer kunskaper för att inte störa annan radioanvändning, andra utrustningar eller ge farliga fält för omgivningen. Så det finns med andra ord motiverat med goda tekniska kunskaper för att vara radioamatör och det har definitivt inte minskat bara för att man inte längre bygger så mycket själv. Något som radikalt förändrats är problemen med störningar och därför måste förstås EMC-kunskaper ingå och det är inte så trivialt alla gånger. Men mycket av EMC är ren radioteknik så det borde vara självklart att vilja lära sig som radioamatör. Och det är kunskaper som också kan vara värdefulla för den som har el/elektronik som yrke.

Tänker man lite på det här känns det faktiskt helt vansinnigt att amatörradio öht finns med i PTS föreskrift om undantag från tillståndsplikt.
 
1/ Radiooperatörcertifikat klass C medger användning av CE-märkt amatörradioutrustning på frekvenser över 30 MHz avsedda för amatörradiotrafik med maximalt 10 W PEP.
Ej provkrav. Radioperatörcertifikat med påskriven anropssignal tilldelas av SSA efter anmälan via formulär på SSA.SE.
Regleras i reviderad utgåva av PTS föreskrift om undantag från tillståndsplikt.

2/ Radioamatörcertifikat klass B medger användning av egenkonstruerad och eller CE-märkt utrustning på frekvenser avsedda för amatörradiotrafik med maximalt 200 W PEP.
Provkrav enligt begränsad HAREC. Radioamatörcertifikat med påskriven anropssignal tilldelas av SSA efter avlagt prov med godkännande.
Regleras i nuvarande utgåva av PTS föreskrift om undantag från tillståndsplikt.

3/ Radioamatörcertifikat klass A medger användning av egenkonstruerad och eller CE-märkt utrustning på frekvenser avsedda för amatörradiotrafik med maximalt 1 kW PEP.
Provkrav enligt HAREC med utökade kunskaper inom EMC samt färdigheter i morsesignalering. Radioamatörcertifikat med påskriven anropssignal tilldelas av SSA efter avlagt prov med godkännande.
Regleras i separata bestämmelser "Föreskrifter för Amatörradiotrafik i enlighet med ITU-RR och CEPT T/R 61-02"
 
Jag hoppas ingen tror att jag är motståndare till att kräva teknisk kompetens av radioamatörer, men jag menar att det finns skillnad mellan "teknisk kompetens" i betydelsen att man förstår sin utrustning och dess inverkan på omgivningen och att man kan handha den korrekt, och sköta justering och felavhjälpning etc, och "teknisk kunskap" i betydelsen att ha en fullständig förståelse för den teori som ligger bakom systemets detaljer. Det är lite som körkortskraven... om förare tillämpade alla regler som de faktiskt förväntas behärska, och skötte sin bil enligt serviceanvisningarna skulle mycket vara vunnet, och man skulle kunna betrakta körkortsinnehavare som kunniga och pålitliga i trafiken. Jag tänker inte försöka beskriva verkligheten här, men inte ens en kunnig körkortsinnehavare behöver kunna räkna ut hur framhjulen ska ställas för att ge minimalt rullningsmotstånd eller nåt sånt. Det är kanske så att eran med en stor teoretisk-teknisk och lite nydanande del av hobbyn har gått över i en era där man (med erforderlig kompetens och förståelse) provar och jobbar med sånt som andra redan lagt grunden till. Detta kan också vara utvecklande för den enskilde amatören.
 
En tydlig markör på att amatörradion storhetstid
nog har kulminerat är att tidskrifterna QTC och QST
har försvunnit från våra biblioteks tidningshyllor.
Internet kan aldrig ersätta en riktig papperstidning.
//QRP
 
Att införa en A-certifikatsklass för "riktiga radioamatörer" enligt punkt c ovan skulle innebära en senkommen upprättelse för oss som tror på kvalitet före kvantitet.

Vi kan se tillbaka på drygt 50 år av ensidiga satsningar på kvantitet, vilket i förlängningen lett till att trots kravsänkningarna nyrekryteringen sjunkit till en liten rännil, och knappast några av de nya blir märkbart aktiva. Orsakerna till detta torde vara strukturella, och knappast vara påverkade av om proven skulle vara "lätta" eller "svåra".

Nettoeffekten av kravsänkningarna på 70 och 80-talen blev en ökning av den nominella numerären, men en minskning av kvaliteten och den verkliga aktiviteten, något som blev tydligt mot millenieskiftet. Dessutom fick amatörradion en tilltagande besk bismak av privatradio vilket gjorde att åtskilliga "old-timers" tröttnade.

Det är som sagt fullständigt obegripligt att amatörradio enligt PTS och ITU definitionerna överhuvudtaget kom att inordnas i "Undantagsföreskriften", eftersom riktig amatörradio är helt väsensskild från den sorts "spektrumanvändning" som andra användare i denna föreskrift ägnar sig åt.

Själva orsaken till att amatörradio överhuvudtaget tillåts i dagens ekonomstyrda värld är vår forna elitstatus och därmed vårt "ärorika förflutna" samt den inneboende tröghet som finns när det gäller internationella överenskommelser, i synnerhet inom ITU.

Gör vi tankeexperimentet att amatörradio inte alls skulle finnas i dag, och att någon skulle få för sig att föreslå makthavarna att överåriga hobbyister skulle få disponera ungefär lika mycket spektrum som militärerna använder, dessutom utan att betala något, skulle dennes förstånd snabbt ifrågasättas...

Endast genom att sträva mot att återställa amatörradions elitstatus genom att skärpa provkraven och urvalsprocessen går det att ha några som helst förhoppningar om att det kommer några efter oss...

"Efter oss syndafloden..."
 
Back
Top