Amatörradions grundläggande problem är att den bokstavligen agerar på en "marknad utan efterfrågan", och då hjälper det inte hur mycket "elit" man är. I själva definitionen av elit ligger dock att man antingen kan något som andra inte kan, eller kan det bättre än andra. Telegrafikunskaper "kvalar" definitivt in.
Anledningen till att amatörradio över huvud taget tilläts efter de allierades seger i WW2 var att man planerade för ett nytt krig, som man trodde skulle likna det förra, med massarméer och massor med värnpliktiga signalister. På den tiden var amatörradio och yrkes/militärradio ganska lika så radioamatörerna förväntades fylla sina roller vid en mobilisering med ett minimum av extra träning.
Lyckligtvis blev det inte något nytt storkrig, och under tiden förändrades kommunikationsdoktrinerna både civilt och militärt. Nu är amatörradio och yrkesradio väldigt olika, både till form och innehåll, och genomsnittsradioamatören kan inte längre tillföra något som helst till moderna sambandsupplägg. Möjligen att man i lite större utsträckning än genomsnittsmilitären ser skillnad på en N och BNC koaxialkontakt...
Man "slår sig för bröstet" om sin samhällsnytta. Oklart vad som menas med det, men dessvärre har min prediktion för snart 15 år sedan, att radioamatörer är i den kategori som behöver hjälp istället för att kunna hjälpa vid t.ex. naturkatastrofer, slagit in. Detta har nyligen aktualiserats vid översvämningskatastrofen i Tyskland och Belgien, där det på DARC:s hemsida rapporterades att radioamatörer fanns bland de som hade drabbats svårt.
Att 1940 och 50-talens radioamatörer utgjorde en elit råder det inget som helst tvivel om; telegrafikravet, urvalsprocessen och de jämförelsevis svåra proven åstadkom det. Men det kanske viktigaste var att det fanns en genomgående strävan att upprätthålla kvaliteten. Genomsnittsamatören var synnerligen medveten om vilket privilegium det var att i nåder ha fått ett "tillståndsbevis", och medvetenheten fanns nog överallt i hela den organiserade amatörradion. Som exempel kan detta som skrevs i HQ-spalten i QTC 1969 tas:
På den tiden ansåg faktiskt SSA-styrelsen att kravlöshet inte var speciellt bra, och detta var även något som fick leva ytterligare några år. Men att få se en SSA-styrelse av idag "förorda en resa till Afrika" åt de som förespråkar kravlöshet torde sitta långt inne.
Man kan anlägga ett ungefär 50-årigt perspektiv på det här med "kvalitet vs. kvantitet".
I början av 70-talet hade SSA också en professor som ordförande, och han ansåg sig tvungen, med en medlemsopinion i ryggen, att skriva till Telestyrelsen och begära svårare prov, eftersom det hade visat sig att olämpliga element hade kommit in i amatörradion.
Nu, 50 år senare, har åter SSA en professor vid rodret, och det skulle vara en välgärning om han också kunde "
förorda en resa till Afrika" för de som förespråkar kravlöshet, och skriva (det skulle gå bra med ett mail också) till PTS och önska telegrafikravets återinförande samt svårare prov i övrigt för att försöka vända vägen utför.
Tyvärr får vi väl konstatera att tiden för något sådant redan har passerat med råge, och att de "kravlösas" medlemsavgifter har fått samma tyngd i bokföringen som de riktiga radioamatörernas. Inte heller någon medlemsopinion för att värna kvaliteten torde kunna uppbringas. Resignationen breder nog ut sig lite här och var.
