Hej! En kompis tänker rigga upp för DX 80m. Han har lagt märke till de kraftiga signalstyrkorna från groundplane-antenner med fåtaliga, svagt sluttande, eleverade radialer (=upphöjda från backen), som avslutas någon meter över mark. Kvartsvågs-GP:ns fotpunkt skulle hamna fem meter upp i luften på den ca 25 m långa pålen (med sin 40m vida torkvinda).
Det ligger iögonfallande nära till hands, det som SM5DXV så försynt föreslagit här i forum, att ett alternativ, värt att pröva, kunde vara att minska behovet av motvikt och dessutom få en längre radiator - genom att förlägga jordplanet och mata antennen nere vid marken istället. Känns inte detta som en sund vertikalteknik för en stor DX-antenn?
Kanske överväger en entusiast, som jag, dessutom en kapacitiv hatt (t. ex. topplinor med tvärtrådar). På bekostnad av minskad bandbredd och förhoppningsvis endast smärre förluster hissas strömbuken upp - med några graders lobsänkning i klart sikte. Samtidigt reduceras effektförlusten i jordplanet än mer, i kraft av den högre matningsresistansen.
Eftersom min vän kan ha rätt så konduktiv mark, gammal sjöbotten, hyser jag farhågor att radiatorn gärna ser mellan trådarna på den, hursomhelst, glesa och marknära radialmattan så att dämpningen kan bli betydande. Kan den "fina jorden" påtvinga en extra omsorg för att komma till sin rätt? Eller kan den vara ännu ett skäl till att, så långt möjligt, frigöra sig från kvartsvågsantennens tajta, interna jordkoppling? En intressant fråga, kan jag tycka.
Kul om nån har idéer om en så här lång DX-antenn. Finns det någon beskrivning eller presentation av den aktuella GP:n på nätet? Ibland får de särskilda namn, t. ex. ”Triple-Leg” (också den en GP med speciell markhöjd och benvinkel)? –Vore kul att veta. / Anders, Ödeshög
Det ligger iögonfallande nära till hands, det som SM5DXV så försynt föreslagit här i forum, att ett alternativ, värt att pröva, kunde vara att minska behovet av motvikt och dessutom få en längre radiator - genom att förlägga jordplanet och mata antennen nere vid marken istället. Känns inte detta som en sund vertikalteknik för en stor DX-antenn?
Kanske överväger en entusiast, som jag, dessutom en kapacitiv hatt (t. ex. topplinor med tvärtrådar). På bekostnad av minskad bandbredd och förhoppningsvis endast smärre förluster hissas strömbuken upp - med några graders lobsänkning i klart sikte. Samtidigt reduceras effektförlusten i jordplanet än mer, i kraft av den högre matningsresistansen.
Eftersom min vän kan ha rätt så konduktiv mark, gammal sjöbotten, hyser jag farhågor att radiatorn gärna ser mellan trådarna på den, hursomhelst, glesa och marknära radialmattan så att dämpningen kan bli betydande. Kan den "fina jorden" påtvinga en extra omsorg för att komma till sin rätt? Eller kan den vara ännu ett skäl till att, så långt möjligt, frigöra sig från kvartsvågsantennens tajta, interna jordkoppling? En intressant fråga, kan jag tycka.
Kul om nån har idéer om en så här lång DX-antenn. Finns det någon beskrivning eller presentation av den aktuella GP:n på nätet? Ibland får de särskilda namn, t. ex. ”Triple-Leg” (också den en GP med speciell markhöjd och benvinkel)? –Vore kul att veta. / Anders, Ödeshög
Last edited: