SM0AOM
Well-Known Member
Tittar man närmade på bilden så ser man två innovationer som SAG var ganska ensam om på 50-talet;
dels sektorkartan för sändar- och mottagarantennriktningar där man såg hur antennerna pekade;
60 graders sektorerna för sändarna och smalare för mottagarnas rombantenner.
Sektorerna hade beteckningarna Á - G medurs och avståndet från mitten angavs med siffrorna 1 - 5 så om man
var i Sydatlanten (som på bilden) anropade man "SAG DE SDRB SDRB F3 F3 K"
Då kunde operatören välja in rätt antenn både för sändare och mottagare vilket var viktigt i synnerhet för
telefoniförbindelser.
Den andra var "trafiklistan" i form av lampor, en för varje svenskflaggat fartyg, som satt mitt framför operatören ovanför mottagarna. När en samtalsbeställning eller ett telegram för ett visst fartyg hade tagits emot av trafikcentralen så tändes lampan, och ett telegrafianrop gick ut parallellt på alla sändare som inte var upptagna av trafik. Ifall fartyget inte svarade på en gång (väldigt ovanligt) så stansades en teleprinterremsa med anropssignalen och fogades in i den trafiklista som sändes på alla kanaler parallellt en gång i timmen.
När telegrammet eller radiosamtalet expedierats så släcktes lampan och visade att ingen väntade trafik fanns.
Systemet gick igenom många förändringar, och det kulminerade i det nästan helautomatiska systemet "Infocoast".
Där gick samtalsbeställningar och telegram direkt in i en minidator vilket automatiskt genererade trafiklistan och även nycklade telegrafisändarna.
Att få till ett datorbaserat system som var kompatibelt med de ganska konservativa telegrafisternas arbetssätt var inte lätt, och "Infocoast" blev en källa till bekymmer och irritation på huvudkontoret gällande ekonomin under min tid där.
Systemet var rätt svårunderhållet genom ett stort inslag av "spaghettiprogrammering", så när det skulle anpassas till de andra kuststationerna (SDJ/SAH) i slutet av 80-talet/början 90-talet blev det en källa till gråa hår hos programmerarna...