Racal mottagare med långvågstillsats.
- Thread starter SM6PAP
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
RA-117 med långvågstillsatsen RA-137 anskaffades för ubåtarna och statsisbrytarna,
Ett fåtal exemplar användes i land.
RA-117 utan långvågstillsatsen förekom hos FRA och i ett antal kuststationer.
Det fanns flera varianter av mottagaren, som primärt skilde sig åt mellan kontaktdonen på bakpanelen
och om det fanns bordslåda eller inte.
De sista RA-117 fasades ut i början av 80-talet, och de första anskaffades i mitten av 60-talet.
Ett fåtal exemplar användes i land.
RA-117 utan långvågstillsatsen förekom hos FRA och i ett antal kuststationer.
Det fanns flera varianter av mottagaren, som primärt skilde sig åt mellan kontaktdonen på bakpanelen
och om det fanns bordslåda eller inte.
De sista RA-117 fasades ut i början av 80-talet, och de första anskaffades i mitten av 60-talet.
SM0AOM
Well-Known Member
Några "udda" Racal-enheter fanns i frekvensmätrummet i freds-HS (US 11, Vallentuna) Luftoperativa Radionätet.
Där fanns en RA 121, en MA 66 och en del annat. Mätplatsen var avsedd att kunna kontrollmäta
frekvenserna hos alla sändare som fanns i nätet, genom att jämföra deras pilotbärvågor med
lokalt genererade referenssignaler vilka åtstadkoms med R&S XUA dekadoscillatorn i stativet till vänster.
För att kunna ordna en spårbar frekvensreferens så togs normalfrekvenserna från Enköping (100 MHz rubidium) resp.
FOA (150 MHz cesium) emot med R&S VHF-mottagaren ESM180 i mittstativet, som sedan kontrollerade HP103 sekundärnormalen i det högra stativet.
Man tog det här med frekvensnoggrannhet allvarligt i LOPRA, sändarnas referensfrekvenser hölls inom bättre än
1E-8, eller 0,01 Hz/MHz så Lissajous-figurerna som visade fasrelationen i pilotbärvågorna kunde stå stilla i 10-tals sekunder. Dessa syntes på oscilloskopen högst upp stativen till vänster.
Ingen ville ertappas med att "ligga snett på kanalen".
Där fanns en RA 121, en MA 66 och en del annat. Mätplatsen var avsedd att kunna kontrollmäta
frekvenserna hos alla sändare som fanns i nätet, genom att jämföra deras pilotbärvågor med
lokalt genererade referenssignaler vilka åtstadkoms med R&S XUA dekadoscillatorn i stativet till vänster.
För att kunna ordna en spårbar frekvensreferens så togs normalfrekvenserna från Enköping (100 MHz rubidium) resp.
FOA (150 MHz cesium) emot med R&S VHF-mottagaren ESM180 i mittstativet, som sedan kontrollerade HP103 sekundärnormalen i det högra stativet.
Man tog det här med frekvensnoggrannhet allvarligt i LOPRA, sändarnas referensfrekvenser hölls inom bättre än
1E-8, eller 0,01 Hz/MHz så Lissajous-figurerna som visade fasrelationen i pilotbärvågorna kunde stå stilla i 10-tals sekunder. Dessa syntes på oscilloskopen högst upp stativen till vänster.
Ingen ville ertappas med att "ligga snett på kanalen".
SM0AOM
Well-Known Member
Har faktiskt aldrig hört någon direkt motivering för detta.
Mångkanaltelegrafi med SSB-sändare är rent allmänt betjänt av små toleranser,
och tontelegrafsystemen Siemens WTK 340 som användes följde standarderna CCITT R.39 och R.140
och där angavs ett totalt frekvensfel i hela kedjan inte överstigande +/- 5 Hz för att inte få bitfel i onödan.
Gamla kollegor som jobbat med LOPRA berättade att det hade gått en smula "sport" i att hålla nere frekvensfelen.
Så man tävlade lite i att hålla Lissajousfigurerna så stillastående som möjligt, i synnerhet
på Hs.
Att hålla frekvenser exakta tilltalar tekniknördar med sinne för det precisa.
Jag minns tydligt med vilken stolthet som min uppskattade kollega och mentor Dri Bengt Dagås (SK) i Grimeton förevisade hur frekvensen för utlandsprogrammet på SSB kunde hållas inom +/- 0,5 Hz under flera veckors tid genom att kontinuerligt frekvenskontrollera en R&S XSD emot en 100 MHz referensfrekvens vilken genererats från TV-nätets rubidiumklocka i Brudaremossen.
När Teracom tömde stationen vid millenieskiftet försvann tyvärr XSD:n och dess XKE styranordning i elektronikåtervinningen. Hade varit roligt att haft den som ett minne av Bengt och hans uppfinningsrikedom.
Mångkanaltelegrafi med SSB-sändare är rent allmänt betjänt av små toleranser,
och tontelegrafsystemen Siemens WTK 340 som användes följde standarderna CCITT R.39 och R.140
och där angavs ett totalt frekvensfel i hela kedjan inte överstigande +/- 5 Hz för att inte få bitfel i onödan.
Gamla kollegor som jobbat med LOPRA berättade att det hade gått en smula "sport" i att hålla nere frekvensfelen.
Så man tävlade lite i att hålla Lissajousfigurerna så stillastående som möjligt, i synnerhet
på Hs.
Att hålla frekvenser exakta tilltalar tekniknördar med sinne för det precisa.
Jag minns tydligt med vilken stolthet som min uppskattade kollega och mentor Dri Bengt Dagås (SK) i Grimeton förevisade hur frekvensen för utlandsprogrammet på SSB kunde hållas inom +/- 0,5 Hz under flera veckors tid genom att kontinuerligt frekvenskontrollera en R&S XSD emot en 100 MHz referensfrekvens vilken genererats från TV-nätets rubidiumklocka i Brudaremossen.
När Teracom tömde stationen vid millenieskiftet försvann tyvärr XSD:n och dess XKE styranordning i elektronikåtervinningen. Hade varit roligt att haft den som ett minne av Bengt och hans uppfinningsrikedom.
Last edited:
Lite fråga om tidsaxeln.
Om Racal kom på 60 talet. Var det GEC mottagare som användes innan ( hette den m56?).
Vilka burkar ersatte racal?
I de bergrum, skolor etc som jag tillträdde under värnplikten på 80 talet hade SRT mottagare med nixie rör Display. Det var också gamla SRT sändare kommer inte ihåg modellen.men det var två delar som man kunde dra ut vid service etc
Gert
SM0AOM
Well-Known Member
Innan Ra-117 så användes främst GEC BRT-400, SRA MKL-940B och Collins 51J-4 som mottagare i försvarets anläggningar.
Även en del "udda" modeller som National HRO, Hallicrafters S-20R och Hammarlund Super-Pro av förkrigsmodeller förekom, men ganska få.
Vid den stora moderniseringen under mitten/slutet av 70-talet så ersattes både BRT-400 och Ra-117 av SRT CR300-serien, och
i några fall SRT CR1000.
Det förekom flera generationer sändare från SRT, den äldsta var CT5 som levde kvar ganska länge i en del fasta anläggningar, CT1000 var mycket vanlig liksom CT450 som förekom som reservsändare.
Telegrafverket/Televerkets beredskapssystem, "Krigstelegrafnätet" använde också sändare från SRT, först CT5 och senare CT1000 i några exemplar samt SSA1000/SSA400 för inrikes förbindelser. Jag arbetade åtskilligt med den del som avsåg att ordna Regeringens internationella kommunikationer via HF vid en avspärrning, och där användes CR300 mottagare och TD90 styrsändare ihop med effektsteg från Telefunken (20/30/100 kW) och Collins (10 kW), och var med om att avveckla de sista anläggningarna där det fanns CT5 sändare och HRO-60 mottagare i diversitetspar. En hel del av "inälvorna" i de äldre sändarannexen var "arvegods" från Flygvapnet och Marinen, som hade haft några ganska stora annex med CT5 samt hur mycket reservdelar som helst.
Känner inte igen, dessa modellbetäckningar av sändare (SRT) som du beskriver med mina minnes bilder från värnplikten på 80-talet. Har för mig att vi använde 50 W HF sändare såg ut 50-tals modeller av sändare. dock med STR mottagare med nixie rör. SRT styrsändare.
Kanske inte skall avslöja för mycket här för jag vet inte var sekretessen går
från värnplikten.
Men vi skulle inte använda för mycket effekt eftersom vi oftast körde telegrafi
inom landet. Det saknades skäl i fredstid att köra fulla spjut så att säga fick vi till oss.
Kanske det fannes tankar om "krigseffekt" på sändare. men inget som jag minnes jag hört.
Det var även jobbigt att för hand veva upp vertikal antenner från bergrummen.
Vilket oftast helst skulle undvikas för att inte "synas" Oftast var detta endast för att motionera "mekaniken" som vi värnpliktiga fick "äran" att veva upp och ner.. snabbt ner.. utan att använda Vertikal antennen. som sagt jag vet inte var sekretessen går för detta, så jag bromsar lite historia fr 80-talet..
Kanske inte skall avslöja för mycket här för jag vet inte var sekretessen går
från värnplikten.
Men vi skulle inte använda för mycket effekt eftersom vi oftast körde telegrafi
inom landet. Det saknades skäl i fredstid att köra fulla spjut så att säga fick vi till oss.
Kanske det fannes tankar om "krigseffekt" på sändare. men inget som jag minnes jag hört.
Det var även jobbigt att för hand veva upp vertikal antenner från bergrummen.
Vilket oftast helst skulle undvikas för att inte "synas" Oftast var detta endast för att motionera "mekaniken" som vi värnpliktiga fick "äran" att veva upp och ner.. snabbt ner.. utan att använda Vertikal antennen. som sagt jag vet inte var sekretessen går för detta, så jag bromsar lite historia fr 80-talet..
SM0AOM
Well-Known Member
Det var nog "50 W m/54" som användes i så fall. Den var tillverkad av SRA för Marinen,
och var modellerad efter en civil fartygssändare AKH-4 som var en "stapelvara" i Televerkets utbud för mindre
fartyg, men hade lite större frekvensområde samt en inbyggd VFO, vilket inte var tillåtet för civila stationer,
Den förekom parallellt med SRT SST400 (CTD500 och SSA400, eller "Ra844B") under en
ganska lång period.
Det är ungefär "jämnt skägg".
Alla dessa mottagare har för mycket förstärkning innan huvudselektiviteten
så storsignalegenskaperna vid små frekvensavstånd är ganska "beiga".
B M Sosins "reception failure factor-rankingen" placerade RA-17, som hade
ungefär samma prestanda i den nedre tredjedelen av startfältet.
Ska man tro Marconis partsinlaga så är RA-17 eller RA-117 c:a 25 dB sämre än SRT CR300, som är "mottagare H",
eller 35 dB sämre än Marconi ICS-3 som grovt skulle motsvara R&S EK085 och H2900 vilken motsvarar SRT CR90/91 eller
Collins HF-8054 prestandamässigt.
RA-117 är dock betydligt känsligare än både 51J-4 och R-390A, c:a 4,5 - 5 dB brusfaktor
i mitten av HF-området.
RA-117 har riktigt trevliga filter för telegrafimottagning,men kräver en "stadig hand" vid avstämning.
Attachments
Last edited: