Den här tråden handlar om ett mycket intressant och ganska outrett ämne, radioapparaters innehåll och form.
Som tidigare nämnts är t.ex formspråket i Hammarlund SP-600 "
businesslike" (saknar bra svenskt ord för detta), där funktionen eller innehållet helt satts i förgrunden.
Som en motpol kan den Kraco PR-apparat som visats i tråden tjäna. Där är det form utan innehåll som står i förgrunden. Denna tidiga 80-talsapparat använder ett formspråk som ska tilltala s.k. "wannabees" vilka har som sin största önskan att på något sätt få vara med bland "de stora grabbarna" och rädda världen.
Eftersom sannolikheten att få vara med om detta på 27 MHz väl kunde betraktas som helt försumbar fick man nöja sig med det näst bästa, en rackmonterad radio med massor med knappar och rattar, framför vilken man kunde drömma sig bort från en händelselös vardag. Att amatörradio- och yrkesradiomateriel inte gärna använde kromade reglage eller lister tycks ha gått formgivarna förbi.
70-talet och det tidiga 80-talet var nog en brytningstid i radioapparaternas formspråk. Före så var det en mer eller mindre utpräglad funktionalism och minimalism som präglade apparaternas yttre, med kanske Hallicrafters som undantag (se artikeln om S-20 familjen i ESR Resonans nr 4/2012
http://www.esr.se/phocadownload/Resonans/ESR_Resonans_4_2012.pdf). En sparsmakad stil med rena linjer kännetecknade annars materielen.
70-talet innebar även en förändring rent allmänt från kvalitet till kvantitet inom amatörradion, och det är troligt att de som formgav de nya amatörradioapparater som kom till gärna ville använda ett formspråk som också skulle tilltala de nya kategorier som var tänkta att strömma till.
Kromlister och blanka knappar tar då steget över från PR-materielen till amatörradiomaterielen.
Det skulle vara av största intresse att ta del av en vetenskaplig studie gjord av en industridesignhistoriker som behandlar ämnet mer djupgående. Veterligen finns ännu inget skrivet om saken ur amatörradioperspektiv.
Slutligen är det nog så att vi är den sista generationen som förstår att uppskatta "boatanchors".
Våra efterlevande kommer högst sannolikt att kasta denna del av radiohistorien på skrothögen, och dessvärre finns det understundom risker att detta kan ske redan under vår livstid.
73/
Karl-Arne
SM0AOM