Intressant kommentar från SM0RVV som fick mig att fundera.
Är det inte så att vi alla "faller ner i samma hjulspår" när vi diskuterar radio på det här planet?
Minnen, upplevelser och nostalgi formar vår syn på vad som är vackert. Kan en radio vara vacker överhuvudtaget?
SM3UKE:s exempel på de moderna apparaterna visar på riktigt fula konstruktioner. Ett gytter av knappar och rattar i en oestetisk röra. Säkert finns det någon som tycker att det är vackert. Någon som har en nära anknytning till den typen av apparater.
De äldre plåtburkarna är designade med funktionalitet i främsta led. Tydliga skalor. Rejäla, väl uppmärkta, rattar i ett geometriskt system. Tanken tycks vara att vem som helst skall kunna sätta sig framför radion och med en gång förstå hur den skall hanteras. Det som nog "trollbinder" många är att insidan ofta följer samma mönster. Naturligtvis för att det skall vara lätt att serva och reparera. Snyggt, prydligt och..... vackert i mångas ögon.
Kraco-apparaten från SM4RNA har ju betydligt mer "bling" och liknar inte ens en radio, i mina ögon. Var stoppar man in kassettbandet? Men vacker i någon annans ögon.
"Träelektronik" tycker jag är vackert. En snyggt bearbetad träplatta med komponenterna öppet monterade i ett schemaliknande mönster. Stora kopparspolar och vridkondensatorer och annan mekanik. Vackert i den enes ögon, men ser inte ens ut som en radio i den andres ögon.
Alla ser olika på samma sak. Men för den skull har inte den ena mer rätt än den andra när det gäller att bedöma vad som är vackert.
Och vad annat hade tillverkarna att konkurrera med? Gränserna var tydligt satta vad gällde prestanda, åtminstone på sändarsidan.
