När jag en gång tidigt 80-tal (under högstadieåren) började närma mig amatörradio så lyssnade jag främst på 40 och 20 meter med en BC-312-D.
Med en enkel trådantenn på vinden så "hörde jag lite allt möjligt", fann det kul att höra amatörer från US, det var ju så långt bort...
I ärlighetens namn, 80 m gick bort, där var det väldigt mycket gaggande... jag visste först inte att det kallades ringar.
Så, mina råd är likt ovanstående, vrid på ratten och rulla över banden!
Stanna där du tycker du hör något intressant!
Ringar eller ej!
Jag tycker att grunden i vår hobby är att söka, jakten att finna är en central del av hobbyn.
Att "ställa in färdiga kanaler", nja...
Kan inte annat än hålla med.
"Ringarna" befolkas i hög grad av personer, vilka, likt min XYL, älskar att höra sina egna röster.
Dessutom tenderar samtalsämnena vara lite enahanda, redan på tidigt 70-tal skojades det om saken;
"
Jag kan inte köra 80m, för jag har ingen sjukjournal" en replik av SM4CIV som väckte en viss munterhet på
ett månadsmöte hos Örebro Sändaramatörer.
Däremot kan man hitta både det ena och det andra om man tar sig tid och rattar runt på amatörbanden, och det
var på det viset som vi en gång i tiden fick en egen uppfattning om amatörradions möjligheter. Helst bör man ha gott om tid
samt lyssna förutsättningslöst och ta in det som man råkar på.
Att vilja ha uppgifter om "kanaler" som ska ställas in för att höra något intressant
har tyvärr en tydlig ton av "privatradiomentalitet" över sig.
Sedan är tålamod en viktig ingrediens.
"Sena tiders barn" har ingen aning om hur mycket väntan det var kopplat till att komma igång som radioamatör under storhetstiden.
Man skulle vara 14 år, ha lärt sig telegrafi, sedan vänta minst ett halvår på att tillståndsansökan skulle passera alla remissinstanser,
bli kallad till intervjun hos SÄPO där ens politiska pålitlighet skulle fastställas, avlägga certifikatsprovet och till sist få de efterlängtade bruna
kuverten från Teleskolan och Televerkets Centralförvaltning, Radioutvecklingssektionen, i brevlådan.
"Tålamodets dygd" blev därmed hårt prövad under de åren och månaderna, vilka då primärt ägnades åt att lyssna på amatörbanden.
Man kunde alltså inte gå en veckoslutskurs och efter att ha betalat några hundra för en närmast symbolisk examination
avtåga med ett amatörradiocertifikat.
Sådant tenderade att sålla ut de verkligt intresserade, och den korta halveringstiden för mer sentida amatörer bär syn för
sägen om. Urvalsprocessen med telegrafikravet som främsta ingrediens skapade en elit av radioamatörer med en kvalitet som
inte längre finns.
