Tradera: CEMEK SIGNAL GENERATOR PX754 AM/FM NR 1
- Thread starter SA0BUX
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Det är mycket lättare att göra en nättransformator som "tål" högre nätfrekvenser än att göra en som
går längre ner i frekvens. Järnets kvalitet och formen på B-H kurvan avgör förlusterna och det blir ganska liten skillnad mellan
50 Hz och 400 Hz för "små" transformatorer.
Däremot, om man använder transformatorer under sin designfrekvens blir det problem, eftersom man ofta arbetar
nära maximal fluxdensitet, och när man sänker frekvensen går det åt mycket mer järn och/eller fler lindningsvarv.
I "forntiden" fanns det "universella nättransformatorer" vilka var specificerade mellan 25 och 60 Hz, och de var både stora och tunga.
går längre ner i frekvens. Järnets kvalitet och formen på B-H kurvan avgör förlusterna och det blir ganska liten skillnad mellan
50 Hz och 400 Hz för "små" transformatorer.
Däremot, om man använder transformatorer under sin designfrekvens blir det problem, eftersom man ofta arbetar
nära maximal fluxdensitet, och när man sänker frekvensen går det åt mycket mer järn och/eller fler lindningsvarv.
I "forntiden" fanns det "universella nättransformatorer" vilka var specificerade mellan 25 och 60 Hz, och de var både stora och tunga.
Det förefaller inte osannolikt att roterande omformare fanns med i bilden. Nu kan jag inte just det avbildade systemet, men roterande omformare var inte ovanligt i många olika applikationer där man ville ha omvandling mellan DC-DC, AC-DC eller olika frekvenser. Förr, alltså...
SM0AOM
Well-Known Member
Roterande omformare var mycket vanliga som periodomformare.
Det mest kända exemplet är omvandlingen mellan 50 och 16 2/3 Hz,
men 50 till 400 Hz var nog "2-a". Åtskillig surplusradar på 40 och 50-talen drevs med 115 V 400 Hz delta-kopplad trefas.
Äldre kollegor vilka mindes "likströmsbåtepoken" kunde berätta om fartyg som hade 110 V likström, men som
utrustats med en roterande omformare till enfas 50 Hz till huvudsändaren en annan till 65 V 500 Hz för reservsändaren och slutligen en till
trefas 400 Hz för en surplusradar.
Kommer inte ihåg när sådant försvann, men måste ha varit i början av 60-talet.
Även servosystem med syngoner ville ha 400 Hz trefas, så en del tryckloggar och maskininstrument kunde försörjas med sådant.
Det mest kända exemplet är omvandlingen mellan 50 och 16 2/3 Hz,
men 50 till 400 Hz var nog "2-a". Åtskillig surplusradar på 40 och 50-talen drevs med 115 V 400 Hz delta-kopplad trefas.
Äldre kollegor vilka mindes "likströmsbåtepoken" kunde berätta om fartyg som hade 110 V likström, men som
utrustats med en roterande omformare till enfas 50 Hz till huvudsändaren en annan till 65 V 500 Hz för reservsändaren och slutligen en till
trefas 400 Hz för en surplusradar.
Kommer inte ihåg när sådant försvann, men måste ha varit i början av 60-talet.
Även servosystem med syngoner ville ha 400 Hz trefas, så en del tryckloggar och maskininstrument kunde försörjas med sådant.
De "modernaste gamla motorvagnarna" på Roslagsbanan (X9p, från 1962) hade en rejäl roterande omformare för att ta ner 1500 VDC (kontaktledningsspänning) till 125 VDC (manöverström) och till trefas 380 V till motorventilatorerna. Dessa omformare var extremt driftsäkra och stryktåliga, så det förvånar mig inte att de hängde kvar som konstruktionsdetalj. Senare tiders "växelriktare" hade en tendens att bryta ihop vid minsta transient i matningen.
SM0AOM
Well-Known Member
För att konvertera mellan "ful-el" och "fin-el" är roterande omformare mycket bra.
En applikation som jag sett "i modern tid" i samband med en EMC-kontrollplan för ett
fartyg med dieselelektrisk drift var en sådan som försörjde bryggan och all kommunikations och navigationsutrustning
med "fin-el eftersom det övriga ombordnätet påverkades starkt av frekvensomriktare och annat.
Besläktade applikationer var UPS-arnas föregångarna, VSM-aggregaten där en synkronmotor drev en sunkrongenerator via
en axel med ett mycket tungt svänghjul. Man hade en gångreserv på 10-tals sekunder vilket räckte för att starta dieslar ,med tryckluftsstart.
TMC, Caterpillar och ASEA sålde "no-break system" med samma princip, men där satt en hydraulisk koppling mellan
motor/generator och diesel, där man också använde lagrad rörelseenergi att dra runt dieseln.
En applikation som jag sett "i modern tid" i samband med en EMC-kontrollplan för ett
fartyg med dieselelektrisk drift var en sådan som försörjde bryggan och all kommunikations och navigationsutrustning
med "fin-el eftersom det övriga ombordnätet påverkades starkt av frekvensomriktare och annat.
Besläktade applikationer var UPS-arnas föregångarna, VSM-aggregaten där en synkronmotor drev en sunkrongenerator via
en axel med ett mycket tungt svänghjul. Man hade en gångreserv på 10-tals sekunder vilket räckte för att starta dieslar ,med tryckluftsstart.
TMC, Caterpillar och ASEA sålde "no-break system" med samma princip, men där satt en hydraulisk koppling mellan
motor/generator och diesel, där man också använde lagrad rörelseenergi att dra runt dieseln.
Ja den stora fördelen är väl att den galvaniskt skiljer ingående och utgående, massan som roterar utgör sedan en liten kraftreserv om inspänningen dipper en kort stund.
En annan "medeltida" konstruktion som imponerar är magnetstabbar, de kan matas med nästintill fyrkantsvåg och ändå ge sinus ut.. visserligen är väl förlusterna rätt stora, men konstruktionen är ändå rätt häftig, rätt fascinerande för en ung man
En annan "medeltida" konstruktion som imponerar är magnetstabbar, de kan matas med nästintill fyrkantsvåg och ändå ge sinus ut.. visserligen är väl förlusterna rätt stora, men konstruktionen är ändå rätt häftig, rätt fascinerande för en ung man
SA2CLC
Well-Known Member
Tråden har ju sedan länge "spårat" så inlägget har ju viss anknytning.
Dagens arbetsplats. Notera den stora roterande omformaren som förr (30-tal) betjänade brukets järnväg.
G2 fortfarande i drift, dock är likströmsgeneratorerna urkopplade.
G1 pensionerad.
Man slås av hur tyst generatorn är. Hörs bara ett beskedligt sus i lokalen under drift.
Dagens arbetsplats. Notera den stora roterande omformaren som förr (30-tal) betjänade brukets järnväg.
G2 fortfarande i drift, dock är likströmsgeneratorerna urkopplade.
G1 pensionerad.
Man slås av hur tyst generatorn är. Hörs bara ett beskedligt sus i lokalen under drift.
SM0AOM
Well-Known Member
Vackra bilder...
Måste vara någon form av vattenkraftstation med några hundra kVA installerad effekt.
Får en "flash-back" till föreläsningarna i Elektromaskinlära, där
univ. lektor Karl-Erik Hallenius SM6MHX(SK) med sin lite släpiga röst
förklarade det här med "eftersläpning" och relationen mellan rotationshastighet och poltal.
Ett barndomsminne är också den Asea-katalog från slutet av 30-talet
som jag fick som 9-10 åring av en av min fars affärsbekanta innehållande vackert retuscherade bilder av såväl roterande som statiska maskiner.
Måste vara någon form av vattenkraftstation med några hundra kVA installerad effekt.
Får en "flash-back" till föreläsningarna i Elektromaskinlära, där
univ. lektor Karl-Erik Hallenius SM6MHX(SK) med sin lite släpiga röst
förklarade det här med "eftersläpning" och relationen mellan rotationshastighet och poltal.
Ett barndomsminne är också den Asea-katalog från slutet av 30-talet
som jag fick som 9-10 åring av en av min fars affärsbekanta innehållande vackert retuscherade bilder av såväl roterande som statiska maskiner.
SA2CLC
Well-Known Member
Stämmer bra. G2 är en Asea på 250kW, G1 en Luth och Rosén med liknande effekt. I stationen uppströms (byggd 1910) sitter också en Luth och Rosén, men denna på närmare 400kW. Tyvärr brann statorlindningen på den förra våren, troligtvis pga att en träkil som håller lindningarna på plats lossnade och skadade isoleringen. Men ändå gott betyg att fungera i sisådär 113 år 
SA2CLC
Well-Known Member
Ja, jämfört med Olidan är ju dessa i qrpp-klass.
Passerar ni Skellefteå någon gång kan jag rekommendera Finnfors kraftverksmuseum. Stationens första del är uppförd 1906-1908 (ca 4MW), utbyggd 1910-1912 (5MW), och sista etappen byggdes 1935 då G6 (10MW) invigdes.
De gamla aggregaten, G1-G5, stoppades någon gång på 50-talet för sista gången medans G6 har snurrat på in i modern tid. G6 har genomgått en större renovering de senaste åren, och nu i somras hade vi återinvigning.
I övrigt är allt bevarat. Marmortavlor, instrument, likströmsgeneratorer, turbiner verkstad osv.
Bilden ovan tog jag kring lucia ifjol vid rond av G6/museét. Mysigt sken.
Generator 1-4, längst bort skymtar G5. Allt levererat av Luth och Rosén samt Verkstaden i Kristinehamn.
Ställverksfacken på vinden man normalt ej får se. Tydligen brann det någon gång på -20talet. Man verkar inte ha brytt sig om att städa bort sotet.
Passerar ni Skellefteå någon gång kan jag rekommendera Finnfors kraftverksmuseum. Stationens första del är uppförd 1906-1908 (ca 4MW), utbyggd 1910-1912 (5MW), och sista etappen byggdes 1935 då G6 (10MW) invigdes.
De gamla aggregaten, G1-G5, stoppades någon gång på 50-talet för sista gången medans G6 har snurrat på in i modern tid. G6 har genomgått en större renovering de senaste åren, och nu i somras hade vi återinvigning.
I övrigt är allt bevarat. Marmortavlor, instrument, likströmsgeneratorer, turbiner verkstad osv.
Bilden ovan tog jag kring lucia ifjol vid rond av G6/museét. Mysigt sken.
Generator 1-4, längst bort skymtar G5. Allt levererat av Luth och Rosén samt Verkstaden i Kristinehamn.
Ställverksfacken på vinden man normalt ej får se. Tydligen brann det någon gång på -20talet. Man verkar inte ha brytt sig om att städa bort sotet.
Attachments
Last edited:
SM4UKE
Well-Known Member
Jag försöker febrilt, tyvärr helt utan framgång, att komma ihåg hur man en gång i tiden varvtalsreglerade stora elmotorer genom att gå omvägen över en roterande omformare. Någon stofil som kan sin elmaskinlära kanske vet.
För "dagens ungdom" är det ju jättelätt att varvtalsreglera elmotorer, det är bara att köpa en frekvensomriktare. Inte ens dyrt. (Och gör man inga korkade misstag vid installationen behöver det inte störa heller).
Jag har haft förmånen att få uppleva två omformarstationer för "tåg-el". Den ena var med roterande omformare, den andra en modern med statisk omformare (enorm frekvensomriktare). Den största upplevelsen var tveklöst den äldre. Bägge i trakten av en känd järnvägsmetropol. Man kan känna igen kraftledningar för 16 2/3 Hz på att det bara är två ledningar på stolparna jämfört med tre på 50 Hz-linjer.
Här finns en bok som icke bör saknas i något hem med elkraftintresse:
För "dagens ungdom" är det ju jättelätt att varvtalsreglera elmotorer, det är bara att köpa en frekvensomriktare. Inte ens dyrt. (Och gör man inga korkade misstag vid installationen behöver det inte störa heller).
Jag har haft förmånen att få uppleva två omformarstationer för "tåg-el". Den ena var med roterande omformare, den andra en modern med statisk omformare (enorm frekvensomriktare). Den största upplevelsen var tveklöst den äldre. Bägge i trakten av en känd järnvägsmetropol. Man kan känna igen kraftledningar för 16 2/3 Hz på att det bara är två ledningar på stolparna jämfört med tre på 50 Hz-linjer.
Här finns en bok som icke bör saknas i något hem med elkraftintresse:
HANDBOK FÖR DRIFTPERSONAL VID STATENS KRAFTVERK
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Det som du tänker på är "Ward Leonard-systemet", där man genom en mycket listig användning av karaktäristika hos både likströmsgeneratorer och likströmsmotorer kan åstadkomma en mjuk reglering med stort reglerområde.
Innan frekvensomriktare blev vanliga så ansågs detta system ge de absolut bästa prestanda och det förekom i vinschar och i valsverk samt pappersmaskiner. I kompendiet i Elektromaskinlära fanns en bild på ett stort Ward Leonard aggregat fabrikat Strömberg vilket satt i Valmet pappersmaskiner.
Nackdelarna var primärt att verkningsgraden kunde bli ganska låg, och att maskinerna var rätt omfångsrika.
Innan frekvensomriktare blev vanliga så ansågs detta system ge de absolut bästa prestanda och det förekom i vinschar och i valsverk samt pappersmaskiner. I kompendiet i Elektromaskinlära fanns en bild på ett stort Ward Leonard aggregat fabrikat Strömberg vilket satt i Valmet pappersmaskiner.
Nackdelarna var primärt att verkningsgraden kunde bli ganska låg, och att maskinerna var rätt omfångsrika.
Jag hade under en period "förmånen" att lära känna den öppningsbara järnvägsbron över Stäket (strax söder om Kungsängen). Svängmaskinen för brospannet var lite speciell. Vid inbromsning strax före ändläge skulle ju drivmotorn sakta ned och detta åstadkoms med ett system som vissa kallade "Eldro". Drivmotorn var i princip en trefashistoria med kortsluten rotor, men rotorn hade släpringar där man kunde påverka kortslutningen, så att säga, och även ta ut en växelspänning som var beroende av rotorns eftersläpning. Denna växelspänning drev en hydraulpump, som påverkade ett bromsband, som i sin tur höll koll på svängmotorns hastighet. Större delen av rörelsen var det ju full fart, men nära ändlägena påverkades lägeskontakter som kopplade in reglersystemet för att få en stadig, långsam rörelse sista biten mot stoppläget. Ingen vågade sig på annat än okulärbesiktning och "puts", eftersom de, som kunde berättat om systemet och laga det om det gått sönder, troligen var ute ur bilden sedan länge. Vid en renovering, endast några år innan rivningen, byttes systemet till ett med frekvensstyrning av hastigheten.
SM0AOM
Well-Known Member
"Eldro" ringer en avlägsen klocka hos mig.
Just att använda en släpringad asynkronmotor för att styra både startmomentet och dessutom
utnyttja eftersläpningen för att reglera varvtalet under inbromsning har jag för mig även
användes i gruvhissar.
Annars är det inte alldeles lätt att starta asynkromotorer om man inte har råd med hur stora huvudsäkringar
som helst, eller om elnätet är "svagt". Har ett minne av hur man lyckades få ett kombinerat pådragsmotstånd
och Y-D omkopplare till en släpringad motor till ett tröskverk att bokstavligen explodera när det blivit fel på omkopplaren.
Just att använda en släpringad asynkronmotor för att styra både startmomentet och dessutom
utnyttja eftersläpningen för att reglera varvtalet under inbromsning har jag för mig även
användes i gruvhissar.
Annars är det inte alldeles lätt att starta asynkromotorer om man inte har råd med hur stora huvudsäkringar
som helst, eller om elnätet är "svagt". Har ett minne av hur man lyckades få ett kombinerat pådragsmotstånd
och Y-D omkopplare till en släpringad motor till ett tröskverk att bokstavligen explodera när det blivit fel på omkopplaren.