Det mest riktiga sättet är ju att prova på objektet man skall störa av.
De flesta ferritfabrikanterna redovisar sin data uppmätt i en 50 ohm testjigg som i ditt bif dokument. Metoden är både snabb och exakt eftersom det ger oss konsumenter (elektroniktillverkarna) möjlighet att verifiera komponenterna med standardinstrument som nätverksanalysator etc.
I verkligheten kan man dock inte förutsätta att common mode impedansen i en slumpvis vald punkt längs en okänd kabel är 50 ohm eller ens i närheten av 50 ohm. Den kan vara både mindre och större. I EMC-mätsammanhang används bl a impedansen 150 ohm i div termineringsboxar etc. Just 150 ohm anses vara en god kompromiss när det gäller "vanliga" ledningar och kablar som ligger i härvor bakom skrivbordet eller finns förlagda längs kabelstegar etc. I annat fall hade ju EMC-mätningarna blivit så komplicerade och tidskrävande att ingen hade haft råd att betala notan från EMC-labbet.
Man kan lite förenklat säga att ju högre impedans man försöker dämpa en störning i ju mindre hjälper en ferrit. Detta kan du verifiera genom att koppla en ett seriemotstånd på några hundra ohm i ledaren mellan de båda 10 dB paddarna i testjiggen och kalibrera S21 på din nätverkare för 0 dB. Därefter monterar du på din ferrit. Du skall nu få ett sämre dämpvärde än vid 50 ohm.
Omvänt kan du koppla två lågohmiga motstånd från de båda innerledarna till jord och på så sätt få fram en lågohmig testimpedans. Du skall nu finna att dämptalet blir högre än vid 50 ohm. (10 dB paddarna är enbart till för att stabilisera mätimpedansen. Går lika bra med 3 dB. Grunddämpningen kalibreras ju ändå bort.)
Tips till den som saknar nätverksanalysator eller motsvarande proffsinstrument.
Om man nu inte har tillgång till nätverksanalysatorer i hundratusenkronorsklassen ++ så kan man faktiskt göra nästan lika "exakta" mätningar med enkla medel och gratis. Testjiggen består ju i all sin enkelhet av några motstånd och principen bygger på att undersöka hur mycket en okänd ferrit dämpar en viss frekvens i en känd impedans.
Som signalkälla kan man använda en signalgenerator eller t o m en zeenerdiod som backspänns så att den brusar. Som mottagare kan man använda sin ordinarie amatörradiorigg som ju i de flesta fall har en heltäckande mottagare från 100 kHz till långt upp i VHF-området. En superbt bra mätmottagare.
Kalibrering av uppställningen går till så att man läser av S-meterutslaget som brusgeneratorn orsakar utan ferriten installerad. Därefter installerar man ferriten i testjiggen och läser av värdet igen. Om S-meterutslaget har minskat 1.5 S-enheter så är dämpningen 9 dB. Samma förfarande får naturligtvis upprepas på flera frekvenser och de uppmätta dämptalen kan sedan plottas på ett rutat papper och man har fått klart besked om vad den okända "Tradera-ferriten" kan användas till och på vilka frekvenser den är användbar. Man kan sedan jämföra olika typer och den typ som visar högst dämptal på det frekvensområde man är intresserad av är ALLTID den bästa i verkligheten också oberoende av vilken okänd impedans man nu har. Ofta är det ju det vi vill veta. -Vilken ferrit är bäst, räcker gott i första svängen.
Om man undrar vilken ekvivalent serieresistans som ferriten har så kan man ersätta ferriten med en liten trimpot (ej trådlindad dock) i serie med innerledaren och ställa resistansen till samma dämptal som ferriten gav. Därefter löder man loss trimpoten och mäter resistansen. Om resistansen mäts upp till 237 ohm, ja då kan man lite förenklat också anta att ferriten beter sig som ett 237 ohms motstånd för störsignalerna på just den frekvensen man mätt och i den testimpedans mätningen skett.
Noggrannheten blir precis så bra som man lyckas läsa av sin S-meter och förutsätter givetvis att man känner till vad varje S-enhet representerar i dB räknat. Här kan det skilja mycket, från några få dB till 10 dB per S-enhet - eller mer.
Om man är osäker och vill vidarutveckla dessa små tips till ett billigt men faktiskt också ett mycket kraftfullt mätsystem så kan man enkelt bygga mycket exakta stegdämpsatser (inom någon dB eller så). Ett antal vipp- eller skjutströmbrytare och en näve motstånd är allt som behövs upp till 30 MHz. Därutöver krävs erfarenheter i högfrekvensteknik och vetskapen om att alla komponettilledningar som är längre än några millimeter betraktas som allt för långa. Fungerar inte. Klipp benen nära kroppen eller använd ytmonterade komponenter i luftbygge. Skippa mönsterkort om det handlar om ett enstaka bygge. Fungerar upp i GHz området lika bra som "köpegrejorna" för tusentals kronor.
Googla på "attenuator step db" eller något sådant och byggtips och förslag dyker upp.