Vill veta mer om amatörradio

[Sven.Erik]

Det är kanske lite för tidigt att köpa böcker och sådant rörande licens för amatörradio, men vill läsa på mig i ämnet. Finns det några hemsidor / PDFer som ni kan rekommendera

 

[sm0ngl]

Ladda ner utbildningsmaterielet KonCEPT.

Utbildningsmaterial – Föreningen Sveriges Sändareamatörer

www.ssa.se

 

[Sven.Erik]

Ladda ner utbildningsmaterielet KonCEPT.

Utbildningsmaterial – Föreningen Sveriges Sändareamatörer

www.ssa.se

Tack så mycket!

 

[SM0AOM]

KonCEPT är inte avsett för självstudier och är nog ganska svårnavigerat på egen hand. Lite ledning finns i den läsanvisning som finns i slutet, och man kan nog hitta mer anpassat studiematerial på klubbars hemsidor.
Utan förkunskaper och personlig vägledning är nog tröskeln ganska hög.

Stoffet i KonCEPT-boken är ordagrant härlett ur CEPT-kraven ("HAREC") för vad en radioamatör med den högsta certifikatsklassen förväntas kunna, och i t.ex. Storbritannien och Tyskland anses man behöva c:a en termins studier i studiecirkelform för att uppnå detta. Om några sådana utbildningar förekommer i SM vet jag dock inte.

En on-line kurs togs fram på privat initiativ för ett par-tre år sedan åt Södertörns-klubben SK0QO, men känner inte till hur aktuellt detta är.

Kurs för amatörcertifikat

Södertörns radioamatörer, SK0QO, kurser för amatörradio i Stockholm, Södertörn för ungdomar och äldre.

www.sk0qo.se

 

[SA5GHZ]

Det kanske kan vara intressant att redan nu göra övningsprov online, för att få en bild av den egna kunskapsnivån i förhållande till provens krav:

SSA Övningsprov

Lycka till!

 

[SM58596 /U514]

Det är kanske lite för tidigt att köpa böcker och sådant rörande licens för amatörradio, men vill läsa på mig i ämnet. Finns det några hemsidor / PDFer som ni kan rekommendera

Utbildningsmaterialet från SSA är extremt bra sömnpiller.
Radioklubben i Uppsala kommer att köra distansutbildning via Zoom med start i oktober. Kolla in deras hemsida. Jag har anmält mig

 

[SM0HXO - Sven]

Ifall man inte är utvilad och nykter efter en natts sömn så är i alla fall utbildningsmaterialet från SSA ett uppvaknande!

Den som inte är intresserad kommer att möta på motstånd, eller "Resistans" som som det kallas i el-läran...

Välkommen / Sven.

 

[SM0AOM]

Vi ser här problemet med att hoppa rakt på den högsta certifikatsklassen, HAREC, och att det har funnits en stor divergens mellan bredd och djup hos stoffet i examinationerna och i den formella "läroplanen".
Nu har det förbättrats något, men de flesta som har läst in och behärskar materialet på HAREC-nivå blir nog lätt förvånade över provets svårighetsgrad.

Skillnaden mellan hur det var "förr" när det fanns en certifikatstrappa med anpassade nivåer för olika åldrar och stadier i utvecklingen framstår ganska tydligt. Den som var amatörradiointresserad kunde som 13/14-åring antingen gå en "kurs" på några veckor hos den lokala klubben, eller läsa in "Vägen till C-certifikatet"



på några 10-tal sidor kanske kompletterad med "Populär Amatörradio"



eller "Grundläggande Amatörradioteknik"



när man ville ha mer detaljerad vägledning.
Med denna underbyggnad så klarade de allra flesta instegströskeln, och kunskaperna räckte med viss råge till att bygga sin egen sändare + antenn och därmed "komma i luften". Sedan blev det 2 års praktik innan 16-års åldern när det kunde provas för B-certifikat.

Den C-amatör som varit någorlunda aktiv hade dels tränat upp telegrafin och trafikrutinen samt sedan oftast även lärt sig tillräckligt mycket teknik för både B- och A-teoríproven som många gjorde vid samma tillfälle.

När man slutligen fyllt 18 så kunde man prova för A-certifikat. Vanligen hade så mycket telegrafiträning genom trafik kommit till så 80-takten inte blev något problem. Det var även vanligt att radioamatörer blev telegrafister i "lumpen" och då provade för A-certifikat under den tiden.
I denna framställning har T-certifikatet inte berörts, efter det hade ett helt annat syfte.

Hela detta system var mycket ändamålsenligt och hade ett tydligt syfte; att åstadkomma en "befordringsgång" för att i slutänden skapa bättre radioamatörer. Detta förutsatte dock att en intresse för att upprätthålla kvaliteten fanns, vilket det gjorde åtminstone till 80-talet.

 

[SM0HXO - Sven]

Bra beskrivet och illustrerat i föregående inlägg. - Och att synen på vad amatörradio är och står för har ändrats över tid, det som var då (förr) skiljer sig från hur det är nu. Idag kanske det mer är som att skaffa körkort för att använda en Sändare på enklaste sätt, "plugg and play", men det är inte förbjudet att fördjupa sig och bli en "riktig radioamatör" som de var förr... Intresset är drivet!

/Sven.

 

[SA0AIB]

Karl-Arne, jag delar din syn på Koncept, en bok med en massa nyttig kunskap. Som med många fackböcker behöver man en del förkunskaper. Dessa har jag från olika tekniska utbildningar. För mig har Koncept mycket bra samlat.

En utbildningstrappa är bra att ha, där trappstegen inte känns stora. Det gäller att inse att rättigheterna för radioamatörer är kopplade till kunskaper.

 

[SM0AOM]

Det finns ett inbyggt problem när en "produkt" erbjuds till en "marknad utan efterfrågan", hur man ska kunna avgöra vad "rätt kvalitet" för denna produkt skulle kunna vara.

Någon yttre efterfrågan för radioamatören som sådan finns inte längre, och efterfrågan även inom våra egna led har sjunkit. Allt färre vill bli radioamatörer, och detta skapar existentiella frågeställningar.

Med vilken måttstock ska kvaliteten mätas, vad är en acceptabel kvalitetsnivå och vad händer ifall kvaliteten försämras?
Det som kan påstås med viss säkerhet är att radioamatörer inte längre utgör den elit som var tänkt under Kalla Kriget, och som nog också utgjorde det ganska länge. Frågan är när kvaliteten bedöms sjunkit så mycket att man inte längre vill upplåta spektrum gratis.

Om man skulle göra tankeexperimentet att alla examinationer skulle avskaffas och alla skulle få en anropssignal som anmält sitt intresse, hur skulle dels numerären och dels den både externt och internt upplevda kvaliteten hos "produkten" påverkas?

För en mansålder sedan, när det inte direkt fanns några "konkurrerande billiga masskommunikationer" skulle svaret vara givet; en mycket stor tillströmning och en sänkt kvalitet. Men nu ser landskapet helt annorlunda ut, och amatörradio finns knappast längre på kartan som kommunikationsmetod för i synnerhet ungdomar.

Sedan finns frågan om hur myndigheter rent allmänt ser idag på amatörradion. Dagens läge liknar mycket det som rådde under 1930-talet när amatörradio var "med tvekan tolererat" i merparten av länderna.
Krigsutbrottet 1939 och de allierades seger 1945 gav
oss den spelplan som sedan rådde under hela amatörradions storhetstid.

 

[sm5phu]

Det som kan påstås med viss säkerhet är att radioamatörer inte längre utgör den elit som var tänkt...

Det där med elitstatus har jag funderat över. Det nämns ganska ofta här på forumet.
Jag kan missta mig, men jag tror bara att jag sett det komma från ett och samma håll.

Enligt Radioreglementets definition är amatörradio en radiokommunikationstjänst "for the purpose of self-training".
Och de kunskapskrav som Radioreglementet hänvisar till är betydligt mindre detaljerade än kraven enligt HAREC, som vi examinerar efter i Sverige.
Radioreglementets kunskapskrav verkar inte ligga på någon elitnivå.

För mig framstår syftet vara att den som besitter grundläggande kunskaper ska ges möjlighet att på egen hand förkovra sig vidare.
Syftet verkar inte vara att man redan från början måste tillhöra eliten, innan man får kalla sig radioamatör.

Jag har bläddrat lite i de nästan 1000 sidorna dokumentation från radiokonferensen i Atlantic City 1947.

Var i urkunderna återfinns det där om amatörradions elitstatus?
Det skulle vara intressant att veta, och det skulle förbättra min förståelse för frågan.

73,
Jonas SM5PHU

(Jag har för övrigt inte framfört åsikten att de nuvarande kraven borde sänkas. Jag tycker de är i stort sett bra som de är idag.)

 

[Sven.Erik]

Med risk att jag gör bort mig..

Gör jag en reflektion över vad jag har läst hittills i boken KonCEPT så måste jag säga att man kräver rejält mycket för en person som nöjer sig med en liten sändare och en flerbandig antenn på taket. Det är trots inte alla som väljer att själv mecka med elektroniken /filter etc utan köper ny utrustning. Däremot köper jag helt att räkna ut Impedansberäkning i en antenn exempelvis, förlusberäkning i kabellängd och kontakter. Ohms lag viktigt, elsäkerhet etc.. men mycket känns en aning overkill

Det är lite som om när man tog bilkörkort så skulle man lära sig hur man reparerar en trasig växellåda

 

[SM6VRL]

Det där är reflektioner jag stöter på ofta också.
Tror man eller ser man Amatörradio som en slags ’komradio’ är det klart att det är overkill.
Nu är ju Amatörradio så mkt mer. För egen del en livsstil nästan. Inga beslut här hemma betr. trädgård, möblemang inne, vilken bil jag föredrar att åka i eller annat, tas utan att jag har dess lämplighet rent radiomässigt med i beräkningen.
Inget ute får försvåra/försämra för mina antenner t.ex.

Ibland hör jag: ’jamen jag vill ju bara tjôta lite radio’. Ja då är det komradio du skall skaffa och inte Amatörradio. Idag finns hur mkt som helst man kan ge sej på tillståndsfritt. Band på HF (27MHz) VHF (69MHz) & UHF (446MHz) och det finns ännu fler. Vissa i s.k gråzon och andra inte.

 

[SM0UAN]

Jämförelsen med körkort är rätt intressant. När jag fick "lappen" 1973, var avskedsorden nåt i stil med att "nu får du övningsköra på egen hand". Är man intresserad av körningen, och klarar av att hantera självkritik, blir man så småningom en bra förare. Den som tror sig vara "färdig" i och med examineringen och inte bryr sig om att förkovra sig, kommer att bli den sortens jobbiga blindstyre man svär över när man träffar på i trafiken. Sen kan man ju gå vidare i "trappan" och skaffa kort för tungt släp, tung lastbil etc. Att detta system finns kvar beror sannolikt på att trafiken blir samhällsfarlig, om inte förare har rätt utbildning och attityd. Amatörradion är inte samhällshotande, även om ointresserade/ocertifierade/okunniga incivider skulle utöva den, så de krav som ställs kanske avspeglar detta. Att man själv vill bli bättre/kunnigare efterhand känns väl rätt normalt.

 

[SM0AOM]

Det där med elitstatus har jag funderat över. Det nämns ganska ofta här på forumet.
Jag kan missta mig, men jag tror bara att jag sett det komma från ett och samma håll.

Det är en god, ehuru ganska senkommen, insikt hos det i övrigt ganska historielösa SSA att börja ställa sig sådana här frågor.

Till att börja med är ITU-R Recommendation M.1544 inte någon del av Radioreglementet, utan mer en grundläggande vägledning för Administrationer i hur radioamatörer ska examineras.
Fram till att den skapades 2001 hade det endast stått att "Administrations shall verify the operational and technical qualifications of any person wishing to operate an amateur station", men inte något om hur eller i vilka ämnen.

Anledningen att påståendena om "elitstatus" kommer från just mig är primärt att jag har tagit mig tid att "arkivforska" i ämnet, samt dessutom åtminstone ansett att saken varit viktig. Det som finns i form av dokumenten från t.ex. Atlantic City-konferensen är dock bara en liten del av helheten, utan det är konferensens förarbeten och de direktiv som gavs från politiskt håll till de som satt vid förhandlingsborden som fick det största inflytandet.

För att förstå varför måste vi i sin tur "backa bandet" till 1930-talet.
"Amatörradio" hade, genom ett genomtänkt agerande från IARU och även ett visst mått tur, fått internationellt erkännande 1927, och stödet fanns primärt från de engelsktalande demokratierna. Sedan demokratierna börjat knaka i fogarna under mitten/senare delen av 30-talet avtog det internationella stödet, vilket blev ganska påtagligt vid Kairo-konferensen 1938. Det kom ganska högljudda propåer från diktaturerna om att påtagligt inskränka och även eliminera amatörradions privilegier. Ingen vet hur det hade slutat om kriget inte hade brutit ut 1939.

Under kriget kom radioamatörer att utmärka sig i många roller hos segrarmakterna*, och lyckades på det sättet att få gehör för sin sak när freden närmade sig. För att helt inse vidden av detta är det nödvändigt att även "plöja" många årgångar av QST, RSGB Bulletin och Short Wave Magazine. I synnerhet ledarspalterna från mitten av 50-talet i Short Wave Magazine gick in på frågan hur denna elitstatus skulle kunna behållas, så att inte frekvenserna skulle försvinna vid nästa våglängdskonferens.
Man såg framför sig hur avkoloniseringen riskerade medföra att nybildade "bruna" nationer skulle skaffa sig frekvensutrymme på radioamatörernas bekostnad. G6FO:s recept var enkelt, man skulle hålla uppe kraven för ett tillstånd och ha en viss kontroll över vilka som blev radioamatörer. Detta var nog även ett eko av den debatt som hade rått precis efter kriget, där man ifrågasatt ifall endast meriter från militär verksamhet automatiskt skulle kunna ge ett amatörtillstånd.

Av samma anledningar, fast kanske uttryckta på ett lite annorlunda sätt, framhölls det ständigt i QTC:s ledarspalt hur viktigt det var att förkovra sig och alltid ge ett gott intryck hos makthavarna. Man insåg faktiskt att "goodwill-kapitalet" var begränsat, och ständigt behövde förnyas.

Även RSGB:s jubileumsbok "World at Their Fingertips" samt ARRL:s dito "50 years of ARRL" går in på frågan i viss detalj. Saken refererades även kortfattat i bl.a. Populär Radio under slutet av 1944 och början av 1945.

Radioamatörernas goda rykte kom sig av att man faktiskt varit en kompetent elit vilken hade kunnat sättas in på många håll i krigsansträngningarna. Ett exempel är att en stor del av motståndsrörelsernas radiooperatörer varit amatörer.

Sverige utgjorde inte direkt något undantag i detta. De c:a 350 förkrigsamatörerna var nästan undantagslöst "män i sina bästa år" ur samhällets bildade klasser, vilka med visst fog kunde betraktas som en "elit".

I SM hade Telegrafverket tillsammans med militära myndigheter särskådat vad radioamatörer kunde tänkas användas till under efterkrigsförhållanden och funnit att den kravnivå som existerat innan kriget inte alls var tillräcklig för den tilltänkta användningen av nytillkomna radioamatörer i ett framtida krig. Ur detta resonemang härleddes "licenstrappan" C-B-A.
Tanken bakom detta var att attrahera läroverksungdomar och andra tekniskt intresserade med potential att kunna utvecklas till kvalificerade radiooperatörer och tekniker, vilka det även ställdes en del andra krav på;
radioamatören skulle vara en person "känd för redbarhet och ordentlighet, och i övrigt prövad lämplig att erhålla tillstånd att inneha och använda amatörradiosändare". Om detta inte beskriver en "elit" så vet jag inte vad som gör det.

När jag som 12/13-åring kom i kontakt med den lokala klubben fick jag det tydligt inskärpt i mig att "vem som helst" inte blev radioamatör, utan att det krävdes ett genuint intresse och även påtagliga ansträngningar.

Att lite senare behöva lämna referenser om sin person var något nytt och det underströk med vilket allvar dåtidens statsmakter såg på radioamatörerna som företeelse. Utfärdandet av ett "tillståndsbevis för innehav och användning av amatörradiosändare" var en mycket tydlig förtroendegest från ett i övrigt ganska misstänksamt samhälle.

Nu när amatörradion bokstavligen agerar på en marknad utan efterfrågan har frågan om radioamatörerna utgör en elit eller inte blivit ganska ointressant, men trots det förbättras överlevnadschanserna av en högre kunskapsnivå och ett oklanderligt uppträdande. Ifall man i stället skulle anse att kvantitet är det enda saliggörande så är det givetvis så att det står vederbörande fritt, men risken finns att makthavarna har en annan åsikt.

Amatörradion är inte samhällshotande, även om ointresserade/ocertifierade/okunniga incivider skulle utöva den, så de krav som ställs kanske avspeglar detta.

En ganska intressant "vinkling". Utifrån ett sådant bakomliggande resonemang skulle man helt kunna avskaffa examinationerna utan att få några konsekvenser, vilket kanske blir nästa steg.
Uppriktigt sagt känns det rätt skönt att "ha framtiden bakom sig".


* En viktig "pusselbit" sedd utifrån är översikten av den roll vilken amatörradion spelat i de allierades krigföring, vilka sammanställdes 1944 av den tidigare ordföranden för den tyska amatörradioföreningen DASD Gruppenführer-SS Dr. Ernst Sachs, vilken dock på tok försent, pekade på den nytta som amatörradiorörelsen gett.

 

[sm5phu]

Till att börja med är ITU-R Recommendation M.1544 inte någon del av Radioreglementet, utan mer en grundläggande vägledning för Administrationer i hur radioamatörer ska examineras.

Nej, jag skrev ju heller inte att rekommendation M.1544 är en del av Radioreglementet. Jag skrev att Radioreglementet hänvisar till rekommendation M.1544. Skillnaden är i och för sig hårfin.

Radioreglementet artikel 25.6: "Guidance for standards of competence may be found in the most recent version of Recommendation ITU R M.1544."

Av ditt utförliga svar framgår att det är radioamatörer som själva har framhållit vikten av sin egen elitstatus. Om det har varit den dominerande uppfattningen bland dåtidens radioamatörer är svårt att veta utan att ha läst allt som skrevs under 1930- och 40-talen. Men det är väl inte ovanligt att någon grupp anser sig tillhöra de främsta av de främsta i alla möjliga sammanhang.

Jag har hittills inte sett något belägg för att myndigheterna hade tänkt att radioamatörerna skulle utgöra en elit. Det borde väl i så fall ha återspeglats någonstans i Radioreglementet, men där verkar man peka i den motsatta riktningen, åtminstone vad gäller inträdeskraven. Så smångom kommer några av radioamatörerna att ha lärt sig tillräckligt mycket för att uppnå elitstatus. Andra kommer aldrig så långt, men om man ger tillräckligt många chansen, kommer några att lyckas.

Så tror jag att man tänkte. Men det är bara vad jag helt subjektivt tror.

73,
Jonas SM5PHU

 

[SM7EQL]

Med utgångspunkten att regeringar och telemyndigheter över hela världen via ITU upplåter stora frekvensutrymmen och tillåter relativt hög sändareffekt i utbyte mot att utövarna anses ha nödvändig kännedom om regler och lagar samt teoretiska kunskaper i radioteknik i syfte att minimera skadliga störningar m m så borde det stå klart att amatörradio faktiskt inte är tänkt för "vem som helst". Det krävs en viss mängd kunskaper och engagemang för att kvala in. Inte alla kan kvala in av olika anledningar. Om denna grupp sedan kallas elit eller bara "lite duktigare" än de outbildade eller de som inte hunnit skaffa sig tillräcklig erfarenhet är egentligen ointressant. I nuläget finns det många radioamatörer som har noll koll på det mesta och många andra som har full koll och är jätteduktiga. Inget konstigt med det.

När det gäller idrott och sport så sitter halva svenska folket bänkade framför TV-apparater och följer hur eliten tävlar. I det sammanhanget är elit ett väldigt fint ord som beskriver de personer som verkligen brinner för sin gren och jobbar hårt för att prestera allt bättre osv. Knappt någon bryr sig om de dåliga sportsutövarna.

Inom amatörradion tycks ordet elit uppfattas som ett stort hot och det är ganska tydligt att de som är dåligt rustade när det gäller kunskaperna inom hobbyn är de som känner sig obekväma när ordet elit nämns. Kanske är problemet avsaknad av självförtroende eller att det känns oättvist att det ställs krav för att få vara med.

Jag tycker det vore logiskt att alla hade som mål att förkovra sig i sin egen takt för att efter många års studier och praktik någon gång komma till insikten och själv känna att NU tillhör jag också eliten. När jag var ny ovetande gröngöling 1969 funderade jag inte i de termerna och tror inte jag skulle reagera negativt om de etablerade amatörerna kallades för eliten. Idag efter ett helt liv som praktiserande radioamatör anser jag mig nog tillhöra eliten inom hobbyn och det är mer ett konstaterande än försök att skryta eller framhäva mig själv. Inte fan är jag nybörjare i alla fall. Väldigt många jag känner tillhör även de eliten och några filurer kan nog tänkas våga erkänna det också medan andra är så rädda för vad andra skall tycka och tänka att de håller ultralåg profil för säkerhets skull. Fler borde sträva efter att bli en riktig elitradioamatör tycker jag.

 

[SM0AOM]

Av ditt utförliga svar framgår att det är radioamatörer som själva har framhållit vikten av sin egen elitstatus

Hade inte "makthavarna" själva ansett att radioamatörerna hade utgjort en elit, hade det inte blivit någon internationell amatörradio efter 1945.

Vad amatörerna eventuellt ansåg om sig själva saknade helt betydelse i de direktiv som gavs från politiskt håll, utan det var uppfattningen bland "makthavarna" som fällde avgörandet. Sedan bidrog faktumet att många inom förvaltningarna fortfarande var radioamatörer själva.

Gör tankeexperimentet att radioamatören i gemen på 1940-talet hade varit "okunnig, ointresserad och ocertifierad" och försök sedan föreställa sig hur mycket stöd från regeringshåll som man kunde ha fått under sådana förhållanden.

Inför våglängdskonferensen 1959 var amatörradions ställning rent allmänt något som var uppe till diskussion, eftersom man var mycket osäker på hur mycket stöd som egentligen fanns från tongivande krafter både inom och utom ITU.

En utveckling liknande den 1938 var något som man såg framför sig,
där själva existensberättigandet av amatörradio hade ifrågasatts.
Att "U-länder" hade samma röst i ITU som etablerade aktörer sågs som ett hot eftersom amatörradio i dessa hade fått en tydlig ton av kolonialism, och Sovjets inflytande i många U-länder kunde inte försummas.

Man fruktade alltså att Sovjet-blocket skulle uppmuntra dessa att rösta emot fortsatt tilldelning av amatörradiofrekvenser, men detta inträffade inte. Varför är ganska outrett, men nettoeffekten blev att amatörradion i princip satt i "orubbat bo".

Jag börjar dock inse det omöjliga i att försöka förklara historiska samband för historielösa...

Kanske är problemet avsaknad av självförtroende eller att det känns orättvist att det ställs krav för att få vara med.

Argumentationen på 60- och 70-talen vilken ledde till T-certifikatet var centrerad runt att det "var orättvist". Man ville ha amatörradions privilegier utan att anstränga sig.

Hittills har jag bara sett spekulationer om att det borde ha förhållit sig så, men ingenting konkret. Återigen: Formuleringarna i Radioreglementet ekar i en annan riktning.

Det som står i den allra senaste upplagan av ITU-RR är för alla praktiska ändamål samma som stått där sedan 1927.



I detta ligger inte några värderingar annat än att
radioamatören ska vara "auktoriserad" och "intresserad av radioteknik av personligt intresse och utan ekonomisk vinningssyfte".

När detta skrevs fanns den absoluta majoriteten av radioamatörerna i USA, och hade återfått sina privilegier med viss tvekan efter WW1.

I resten av världen så betraktades amatörradio med misstänksamhet av olika skäl, men det amerikanska exemplet och ett skickligt manövrerande av IARU gav fortsatt internationell tillgång till spektrum.
Att radioamatörer skulle utgöra någon form av "elit" var inte påtänkt.

Sedan kom landskapet att förändras under 1930-talet, och amatörradions ställning var hotad 1938. Av något skäl gick det att hålla emot diktaturernas krav på minskade privilegier.

Sedan kom de radioamatörer som deltagit i den allierade krigsansträngningarna att i handling visa att de faktiskt hade utgjort en elit, som kunde anförtros ganska kvalificerade uppgifter. Utan dessa uppfattningar hade man inte haft framgångarna 1947, och knappast heller 1959.

Det är alltså inte tvunget att det ska stå uttryckt i författningarna att man förväntas utgöra en elit, utan det kan även visas genom aktiv handling.

Prose Walker, W4BW som var "höjdare" inom FCC och ITU skrev mycket om dessa frågor i början av 1960-talet och ett studium av detta rekommenderas för att börja förstå helheten. Även Thormod Bøe LA7OF, som jag hade förmånen att få lära känna under min tid inom ITU/CCIR och CEPT-verksamheterna hade liknande uppfattningar.

 

[sm5phu]

Jag uppfattar inte ordet "elit" negativt eller som ett hot. Men påståendet att elitstatus ska ha varit grunden för att man upplåtit frekvensutrymme för amatörradio har upprepats gång på gång här på forumet. Så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag tycker det är dags att gå till botten med om det var så det var tänkt.

Hittills har jag bara sett spekulationer om att det borde ha förhållit sig så, men ingenting konkret. Återigen: Formuleringarna i Radioreglementet tycks peka i en annan riktning.

73,
Jonas SM5PHU