Javisst är de här åbäkena riktiga, genuina och kompletta radioapparater Lasse BDZ.
Men allvarligt talat. Varje sådan här apparat har en egen historia att berätta. När jag får tag på en ny apparat till samlingen så lägger jag initialt några dagar på att söka fakta och gräva i arkiven på Internet. Därefter brukar jag ägna en god stund åt konstruktionsgranskning både på schemanivå och hur apparaten byggts upp mekaniskt. Det är en form av radioarkeologi som för mig är högintressant och ger ökad insikt i de problem man brottades med förr. En del apparater restaureras och det finns dom som modifieras en aning för att bättre motsvara dagens krav.
Tekniskt och prestandamässigt är de flesta sådana här apparater dock hopplöst föråldrade jämfört med de moderna. Men på några punkter brukar de ändå sticka ut. Behagligt mjukt "rörljud" med väl avvägd frekvensgång för AM-rundradio och/eller optimerat för talkommunikation. Förhållandevis lågt egenbrus i MF och LF utan inslag av det vassa högfrekventa suset som faktiskt många av de moderna apparaterna lider av, inte bara amatörradioutrustning då.
När det kommer till skönheten och det estetiska så är det väl som TJC skriver, det den ene tycker är urtjusigt är fult för den andre. Skönheten har nog sin grund i ett utslag av nostalgi och de drömmar vi alla hade i början av vår radiokarriär. Vem av oss som började med radio på 60-talet har inte suttit och dräglat över t ex Collins S-line och som kostade så mycket att det motsvarande hela barndomens veckopengar. Det mesta var ouppnåeligt för en tonåring och aldrig kunde vi väl tro att dessa tjusiga apparater si så där 40-50 år senare skulle översvämma loppisarna och fås för en spottstyver. I många fall helt gratis eftersom knappt någon av de yngre generationerna har några naturliga kopplingar till det gamla och därför inte ser varken skönheten eller "värdet" i åbäkena. Passé. För många nya radiointresserade är detta bara skrot - vilket det ju faktiskt också är. Elektronikskrot utan ekonomiskt värde.
Sedan har vi välbefinnandet av att äga dessa apparater. En känsla som nog inte skall underskattas. Kanske är det inte konstigare att ha ett antal gamla radioapparater på hyllan än att ha ett antal tavlor av kända konstnärer man gillar på väggen. Många av oss har källare och förråd fyllda med skrot som å ena sidan är värdelöst men å andra sidan ger en kick av att bara ha.
När vi ställer tofflorna en gång i framtiden så ringer efterlevande till en skrotnisse som i bästa fall hämtar gratis eller mer troligt skickar en saltad faktura för destruktion av miljöfarligt avfall. (PCB i kondensatorer och radioaktiv färg i självlysande skalor m m)
/Bengt
