FPD skrev: "Intressant bland radiofolk är dock bara anpassning av sändare till antenn. det är ju cementerat att man gör så. Dvs om vi kostar på kalibrering av S-metern så blir det fel i alla fall när signalen kommer från en antenn och inte en signalgenerator. Ja egentligen blir det ju fel redan med signalgenerator om mottagaren har SVF in. Och det lär de flesta mottagare ha."
----
Du kan få ett halvt rätt om vi utgår ifrån att antennens komplexa impedans ligger ljusår ifrån mottagarens ingångsimpedans och en del andra saker samverkar negativt. Men i de flesta fall där det handlar om mätningar så brukar man ha någorlunda god koll på vad som kan ställa till problem och undvika de värsta fällorna.
En ordinär mottagare av modernt slag är för det mesta avsedd för lågohmiga antenner i häradet 50 ohm. I mitt exempel nämnde jag även vilken typ av mätantenn jag använde, en halvvågsdipol på 28 m höjd. Koaxkabeln ner är av grövre kaliber och dämpningen i denna plus ev missanpassningsförluster till mottagarens nominella impedans är så små att vi helt kan bortse från dessa. Låt oss anta att de är några dB eller så.
En mottagare kan ses som vilket mätinstrument som helst. I grunden är det ju ingen skillnad på en vanlig amatörmottagare och en spektrumanalysator. Båda kan användas för att mäta nivån på en RF-signal som termineras i apparatens inimpedans 50 ohm. Precis så har jag kalibrerat min hembyggda lågbandsmottagare. Med hjälp av en signalgenerator som i sin tur justerats mot en normal. Jag tycker nog det är relevant att ange en signalnivå under dessa förutsättningar och relaterat till använd antenn.
Skulle vi vilja göra det hela mer vetenskapligt korrekt så kanske fältstyrkan i dBuV/m skulle anges. Det låter sig göras med en antenn där man känner antennfaktorn och kompenserar för denna.
Om vi för över resonemanget på VHF där vi använder Yagi-antenner så blir ju en "ärlig" S-meter rapport på en kalibrerad mottagare ändå hopplöst ointressant om vi inte samtidigt anger vilken mätantenn som används och dess gain. Mest korrekt vore då att vi konsekvent räknade om S-metervärdet till en halvvågsdipol eller varför inte relaterat till en isotrop?
För att ytterligare förvirra läsaren så kan nämnas att en 80 m dipol på c:a 8 m höjd konsekvent visar c:a 10 dB lägre signalnivåer än en halvvågsdipol på 28 m höjd. Detta inom NVIS-avstånd ut till utkanten av första hoppet. På längre DX-avstånd är skillnaden c:a 15-20 dB.
Lägg sedan till variationer i antennens lober i olika riktningar så inser vi att de flesta signalstyrkerapporter som utväxlas är siffror utan värde.
Personligen tycker jag att det för vanliga trivsel-QSO hade räckt med att berätta "du hörs bra" eller "dina signaler är starka och jag har inga problem att höra vad du säger". Visst hade det varit mer naturligt?
/Bengt