Ännu en S-match byggd

[SM4FPD]

En fråga till Bengt APQ, som jag nämnde ligger bygget av en sådan avastämmare på listan att göra för mig.
Frågan är hur du väljer uttag för stegen? dvs punkterna A i din ritning.
Måste du flytta uttagen exvis om du QSY:ar från 1840 till 1990 kHz ?
Bara lite QSY på dessa låga band förändrar ju antennen mycket.

de
Roysan

 

[SM7EQL]

AQW DE EQL

Jo, allt det du skrev visste jag redan gammalt. Samma principer som i vilket Pi-filter som helst. Grundinställning, sök djupt dip, fyll ut dippet utan att slutröret rodnar för mycket...

Men i de PA-steg jag byggt och som haft svängbar link så har max uteffekt sällan (aldrig vad jag minns) erhållits med linken helt invriden i huvudspolen. Jag har också haft seriekondensator i linken som även den hamnat i ett icke ändläge för max uteffekt.

APQ använder som jag uppfattar honom en fast link som vi kan förmoda är hårt kopplad till huvudspolen. Avstämning sker genom att ansluta matarledningen nära centrumvarven, stämma kretsen till resonans, flytta ut tapparna varv för varv tills minimum SVF på 50 ohm-sidan erhålles.

Frågan blir då om det avstämningsförfarandet eliminerar behovet av en svängbar link?

Inget hindrar att även införa en svängbar link i APQ:s koppling men det blir kanske kaka på kaka som inte tillför något i sak?

/Bengt

 

[JanneG]

Bengt EQL,
ja, jag tror att det avstämningsförfarandet eliminerar behovet av en svängbar link -- kriteriet vi har på att man gjort rätt är ju att SWR blir = 1; då har sändaren fått rätt belastningslinje för sändaren. Ett tänkbart fall är dock att det inte går att ställa SWR = 1; då måste man kanske införa ytterligare en justeringsmöjlighet, kanske den seriekapacitans till kopplingslinken som du nämner.

Sådana här problem med flera kopplade optimeringsvillkor är ofta svåra att behandla utan att behöva räkna litet - ! En god regel är dock att man måste ha lika många justeringsmöjligheter som antalet frihetsgrader man önskar ha!

73//Janne

 

[SM7EQL]

Tack för svaret Janne.

I analogi med din förklaringen så skulle den svängbara linken i ett PA-stegs tankkrets kunna elimineras (ersättas med en fast hårt kopplad link som APQ valt) och anodanslutningen tappas in på lämpligt varv i den varma delen av huvudspolen. Den kalla änden där anodspänningen ansluts är kapacitivt avkopplad som vanligt till jord.

Även här får man då två justeringsmöjligheter. Om man vill finlira för att få ut högsta möjliga uteffekt i en tänkt 50 ohms belastning så kan en seriekondensator i linken läggas till.

Så borde det hela hänga ihop.

/Bengt

 

[SM7CBS]

Jag har precis samma fundering som EQL.
Ingångskretsen är ju ett vanligt LC-filter med ett fåtal varv som via link lastas med antennsidans spole.
Får en linkkoppling se ut hur som helst?
Spelar det ingen roll hur många varv man har på den fasta linken?
Duger det samma antal varv på 1,8 mHz och 28 mHz?
Hur många procent förluster riskerar man i den kretsen om den är feldimensionerad?

Jag förstår att många av dessa saker regleras i kopplingsgraden mellan link och lastande spole samt också var mataren ansluts på den spolen, precis som EQL säger.
Men, det känns i alla fall väldigt konstigt att man kan ha samma antal få varv på linkspolen på alla band.
Det måste ju vara sällan man erhåller optimalt förhållande mellan C och L i den kretsen?
Men det är antagligen oviktigt? Varför?

Jag är övertygad om att det finns ett bra svar på frågan och jag är också övertygad om att vi är många här på detta forum som önskar förstå hur detta hänger ihop.

Sen FPD. Jag glömde kommentera din fråga angående val av kärna. Sanningen är att jag inte reflekterat särskilt mycket på det. Jag litar på PA0FRI och gjorde samma val som honom.
Jag vet att Leif/MCD en provat annan okänd kärna med till synes minst lika bra resultat. Förmodligen är det ganska okritiskt vilken kärna man väljer
Även här finns det utrymme för utvecklande samtal..ny tråd kanske?
Slutligen. Efter 3 dm snö har det äntligen slutat snöa på Öland. Det töar (+4C) i dag men solen "lyser" med sin frånvaro...ännu så länge.
Hej då!
Tore

 

[JanneG]

Åt den som vill dyka ändå djupare i detta ämnet rekommenderar jag skriften "Antenna Tuners" (81 sidor!) av Larry Benko, W0QE --- den återfinns på adressen
http://www.na0tc.org/Antenna_Tuners.pdf . Jag tycker den är en mycket bra sammanställning - W0QE-s hemsida är W0QE Home Page och han är fackman inom elektronikområdet med lång (>35 år) erfarenhet.
Från hemsidan kan man ladda ner ytterligare en bra rapport med titeln "Transmission Lines, Antenna Tuners, and Impedance Matching".

73 //Janne SM0AQW

 

[JanneG]

Ämnet linkkoppling är tydligen intressant och W4RNL/LB Cebik skrev en avhandling i fem delar om saken; han behandlar där kretsen som Bengt/APQ använder och som den andre Bengt, -7EQL, ställt frågor om. Kapacitansen i serie med linken behandlas ävenledes!

Adressen är: http://www.cebik.com/content/link/link1.html men man måste registrera sig på LB-s sajt först för att få komma in (värt besväret!). Väl inne där hittar man de övriga fyra delarna av artikeln. W4RNL förtjänar verkligen sina platser i CQ Magazine Hall of Fame (2008) och QCWA Hall of Fame (2003)!
73/Janne SM0AQW

 

[SM7EQL]

Där ser man! I L.B. Cebiks avhandling del 2 fanns ju svaren på alla mina funderingar om linken och mer därtill. Liksom många andra noterat så slår Cebik fast redan i inledningen att nyare litteratur behandlar dessa ämnen summariskt och att man får söka sig tillbaks till källorna om man vill veta hur det egentligen ligger till.

Tack för bra info.

/Bengt

 

[SM0BRF]

Av ovanstående orsaker har jag de senaste decennierna helt gått över till koaxmatning . Man får anpassa antennen till behoven istället.
Aj.

 

[SM6APQ]

BRF de APQ, god morgon.

SM0BRF Av ovanstående orsaker har jag de senaste decennierna helt gått över till koaxmatning . Man får anpassa antennen till behoven istället.
Aj.

Nyfiken hur du bär dig åt för att mata t ex en 2 x 19 m dipole avsedd för alla hf-amatörband?
Hur "trollar" du bort additionsförlusterna i koaxen som uppstår p g a högt SVF?

73
Bengt SM6APQ

 

[SM7EQL]

SMXA DE EQL

Alla Tores funderingar i inlägg #45 besvaras i detalj i det dokumentet som AQW pekade på; http://www.cebik.com/content/link/link1.html

Dessutom har L.B. Cebik skrivit ytterligare några läsvärda papper i ämnet.

Här http://www.cebik.com/content/link/link.html finns ytterligare information om hur en matchbox för flera band kan utföras såväl elektriskt som mekaniskt. Bra fotos som visar hur omkoppling av varvtalet för linken kan utföras i praktiken m m.

Jag kan inte se annat än att de två alternativen APQ föreslår hamnar så nära den "optimala matchboxen" man kan komma - även om kopplingen har sina anor från 1920-talet. Dessa tidslösa grundkopplingar kan sedan modifieras och byggas ut för att möta specifika krav på impedansområde m m.

Handlar det om en "förlustfri" matchbox för ett band och för en högeffektsändare så torde valet vara helt solklart som jag ser på saken. För flera band så ökar tyvärr komplexiteten i och med att det behövs en relativt komplicerad omkopplare som ju kan vara lite bökig att få tag på. Alternativet är utbytbara spolsystem men som då ger sämre komfort vid bandbyte.

S-matchen har väl också sin givna plats där konstruktionen vinner på sin enkelhet och det faktum att den täcker ett stort frekvensområde (alla band?) utan mer komplicerad omkoppling än flyttning av en krokodilklämma samt avstämning på en ratt för minimum SVF eller maximum antennström.
En högeffektversion kräver ev en rejäl järnpulver- eller ferritkärna samt att transformatorn lindas med en väl isolerad tråd med tanke på spänningståligheten.

Kommentera gärna mina slutsatser.

/Bengt

 

[sm6eng]

SM7EQL de SM6ENG

Jag vänder mig emot när man säger att en matchbox täcker "alla band" eller ett "stort frekvensområde". När man bygger ett antennsystem bestående av en antenn, en matarledning och en matchbox så bestäms inte frekvensområdet enbart av matchboxen. Det bestäms även av vilken resulterade impedans matarledning har vid anslutningspunkten till matchboxen i kombination med vilket impedansområde matchboxen klarar för transformering till 50 ohm. Det som karakteriserar en matcbox är det impedansområde den klarar av och inte det resulterande frekvensområdet när den ingår i ett visst antennsystem. Sedan finns det en del andra parametrar som t.ex. effekttålighet men det är en annan femma.

/Bertil

 

[SM7EQL]

OK Bertil, jag borde skrivit stort frekvens- och impedansområde för att täcka in vad jag menade. Hur en S-match beter sig och vad den täcker eller inte täcker vet jag inte. Jag har enbart utgått ifrån vad MCD och CBS skrivit tidigare.

W0QE har analyserat bl a hur anpassningsnät typ C-L-C beter sig http://www.na0tc.org/Antenna_Tuners.pdf

Motsvarande plottar går att göra för linkkopplade matchboxar och då kommer man att finna att det krävs att såväl ingångslinkens- som huvudspolens induktans måste ändras om man vill optimera prestanda för ett visst bestämt frekvens- och impedansområde.

Ur det resonemanget kan man sluta sig till att med en fix induktans på linken i kombination med en fix induktans på huvudspolen och där de båda kapacitanserna varieras inom rimliga gränser, så täcker man ett begränsat frekvensområde som ökar i bredd ju mer avkall på impedansområdet man gör och hur mycket förluster som kan accepteras. I ytterkanterna kan man t ex få en matchbox som designats för 7 MHz att fungera hjälpligt på 14 MHz men inom ett ytterst snävt impedansområde där förlusterna är höga. Sak samma för 3,5 MHz.

Det blir ju samma fenomen som ett vanligt Pi-filter där det oftast går att få ut en gnutta sändareffekt trots att de valda komponentvärdena ligger långt ifrån de optimala.

Var det det här du menade?

/Bengt

 

[SM7MCD]

Eftersom det varit fint väder så har jag motvilligt roat mig med en del utomhusaktiviteter (normalt brukar jag försöka med antennarbeten i snöstorm eller hällande regn)

Jag har testat en Zepp på ca 20 meter, det är en halv våglängd på 40 mb och följaktligen är impedansen väldigt hög i änden på tråden vid den våglängden (> 20kohm) med motsvarande svårighet att stämma av.

Jag har alltså anslutit tråden till ena halvan av en balanserad matare på 12 meter, den andra halvan är tom. De matare jag provat är 600 ohm, 450 ohm, 300 ohm och 75 ohm som öppen balanserad matare. Dessutom två 50 ohm koax kopplade som balanserad matare med kopplade skärmar.

Alla matare uppförde sig lika, jag skulle inte kunna skilja den från varandra vid en blindtest. Alla hade ungefär samma inställning på S-matchen. Intressant att notera är att när jag jordade skärmen på den balanserade koaxmataren fick jag 6 - 8 dBµV lägre brus, vilket först gjorde mig ganska nöjd. Men vid kontroll sjönk alla signaler med samma nivå. Vid kontroll sjönk även uteffekten och mataren fick dessa förluster när jag jordade skärmen (jordad i en relativt bra jordpunkt med stor yta). Allt detta på 80 och 20 mb, 40 mb är som förväntat "helt omöjligt att arbeta på".

Vid lite labbande provade jag olika punkter att ansluta skärmen på den balanserade koaxmataren samtidigt som jag hade en fältstyrkemätare i radiorummet. Minst indikerad fältstyrka fick jag då skärmen anslöts till en virtuell symmetripunkt i S-matchen. (Fältstyrkan blev då väldigt låg). Signalerna blev i detta läge ungefär lika som för övriga matare. Fältstyrkan på 100 meters avstånd förändrades endast när skärmarna jordades, i övrig hade alla matare samma värde på fältstyrkan 100 meter bort.

Jag skissade upp ett schema på kopplingen nedan. Övriga matare hade marginellt högre fältstyrka i radiorummet, mest beroende på hur rakt och fint man kunde sträcka ut mataren.

Värdet på dessa tester kan man fundera på (bortsett från motion och frisk luft), men intressant att notera är problemet med att jorda skärmarna vilket får funderas vidare på...

 

[sm6eng]

SM7EQL de SM6ENG
Anledningen till att bygga en matchbox med balanserad utgång är att kunna använda en antenn inom ett stort frekvensområde (på många amatörband) på effektivaste sätt. I min värld så bygger man knappast en balanserad matchbox bara för användning på ett band. Om man t.ex. vill använda en dipolantenn på olika band så får man högt SWR vilket leder till ökade additionsförluster i matarledning. Additionsförluster är tilläggsförluster som förorsakas av SWR, ju högre SWR ju högre additionsförluster. Även om vi klarar av att anpassa oss mot den impedans som vi får i anslutningspunkten till matchboxen så är det viktigt att förstå att detta inte reducerar SWR på matarledningen i sig. Om man matar sin antenn med en stege istället för en koax så får man avsevärt lägre additionsförluster jämfört med om man använder koaxialkabel. Detta är pudels kärna till hela konceptet. Givetvis använder man en balanserad matchbox om man matar sin antenn via en stege. Sannolikt är man intresserad av att kunna använda sin antenn inom så stort frekvensområde som möjligt. Det är här som matchboxens dynamik kommer in. Ju större impedansområde den klarar av desto större blir möjligheten att kunna använda en antenn på flera band. Givetvis är det relevant att tala om frekvensområde när vi konstruerar en matchbox men i detta fall så talar vi om matchboxarna som är avsedda för HF (vilket i och för sig är ett stort frekvens spann). Så Bengt, vad jag ville framföra var att fokus bör ligga på dynamikområdet, speciellt då frekvensområdet i stort är givet. Hur får man ett stort dynamikområde? Jo genom att se till att man kan variera både ingående kapacitanser och induktanser inom så ett så stort område som möjligt. Konkret exempel, användning av vakuumkondensator är att rekommendera eftersom de har låg nollkapacitans och ofta täcker 10-1000 pF. Dessutom så tål de höga spänningar vilket inte är en försumlig bonus. En viktig sak när man diskuterar lösningar. Det är viktigt att bestämma sig för vad det är man är ute. Man bör ha prioriteringarna klart för sig ifall man i vissa lägen måste kompromissa. Baserat på en del tidigare inlägg så kan man fråga sig om det är viktigare kunna köra på så många band som möjligt med hjälp av sin matchbox eller om man hellre avstår från en del band mot att matchboxen i gengäld är lätt att ställa in eller lättare att bygga.
73 de SM6ENG

 

[SM7EQL]

Jag tror vi menar ungefär samma sak Bertil, men vi ser på saken från olika håll.

Om vi utgår ifrån att ändamålet med matchboxen är att transformera t ex 50 ohm resistivt till en okänd komplex impedans så låter det sig göras genom att kombinera lämpliga värden av C och L.

Om C kan varieras från 0 till oändligheten liksom L kan varieras från 0 till oändligheten så skulle man kunna påstå att nämnda apparat klarade alla impedansomsättningar från ohm till Mohm och alla frekvenser från Hz till GHz eller mer... Ett tillspetsat resonemang enbart för att slippa att blanda in begreppet frekvensområde i specifikationen.

Men om vi använder oss av praktiskt realiserbara komponenter som spolar och vridkondensatorer blir vi tvungna att snäva in C till kanske 1-10 pF, 20-800 pF eller 50-2000 pF. Några variabla C som täcker 1-2000 pF i ett drag är ingen stapelvara. Sak samma med spolarna. Skall dessa vara variabla såsom rullspolar är, så torde induktanser ner mot 100 nH vara svåra att realisera om kravet samtidigt är att de skall kunna rullas ända ut till 100 uH eller mer. Kanske kan vi realisera en rullspole som kan varieras mellan 1 uH - 30 uH.

Därför kommer en praktiskt realiserbar matchbox i praktiken bara att kunna användas inom ett avgränsat impedansområde och frekvensområde.

Att bygga en matchbox som förmår att anpassa helt okända antennsystem inom ett stort impedansområde och som skall användas till radiosändare inom hela bandet 1,8-30 MHz torde vara en hård nöt att knäcka utan att behöva koppla om antal varv både i linkspolen och huvudspolen. Omkopplaren som behövs kan på fronten graderas i läge A, B, C, ända upp till Ö om man inte vill riskera att ett visst läge förknippas med ett visst frekvensområde eller centerfrekvens - som brukligt är på amatörmatchboxar.

Men hur man än vänder och vrider på rattarna så kommer man slutligen fram till att den matchbox man byggt bara klarar av att stämma av ett begränsat impedansområde som kommer att variera beroende på vilken frekvens signalen som skall anpassas har.

Sålunda måste en tänkt kravspecifikation även innehålla tydliga uppgifter om vilket frekvensområde matchboxen är avsedd för liksom vilka komplexa impedanser inom det specificerade frekvensområdet man kan räkna med att anpassa.

Så tycker i alla fall jag...

/Bengt

 

[SM6APQ]

CBS de APQ, God afton.

Du skrev:

Apropå enkelheten i hanteringen så tänker Du fel Bengt (APQ)! S-matchen är mycket mer lätthanterlig än en T-match...särskilt om Du ska byta spolar i T-matchen! På s-matchen flyttar Du bara krokodilklämman till ett förmarkerat ställe på en gång och sen vrider man på en vridkondesatorn till lägsta SWR. Lätt som en plätt! Man är på det optimala läget direkt.
Å lustigt nog så hittar jag inga falska dipp eller liknade!
I ditt fall ska Du byta spole och vrida på 2 vridkondensatorer. Det blir lite "saxning" mellan de 2 vridkondesatorerna innan Du hittat det optimala läget. Den "saxningen" slipper man i s-matchen.
Du borde bygga en s-match, APQ. Då kan Du jämföra och berätta för oss andra hur det faktiskt ligger till.

Du har nog missförstått - eller har jag inte uttryckt mig klart Tore.
Jag äger ingen balanserad ATU för närvarande.
Min T-match använder jag till min 180 m loop (se en annan tråd som handlar om 160 m). Min T-tuner har en rullspole och två kondensatorer. Jag har en "tuning chart" på framsidan som talar om vilket varv på rullspolen och vilka inställningar de två kondensatorerna skall ha för det aktuella frekvensbandet. Jag förvånar besökare i shacket när jag på 8 sek växlar band från 1,8 till 3,7 MHz. Att stämma av till 28 MHz tar litet längre tid beroende på ett intensivt vevande på ratten till rullspolen.

Låt oss lämna min T-match som jag bara tog som exempel att den förmådde matcha en konstlast på 2 ohm i serie 68 pF på 1,8 och 3,5 MHz. Klarar S-matchen detta?

Tillbaka till balanserad ATU - S-match m m.
Du skriver att man måste saxa mellan två rattar som kontrollerar inställningarna på två vridkondensatorer. Riktigt Tore, men på S-matchen saxar man mellan två komponenter; man väljer lämplig induktans med krokodiler och vrider på en kondensator.
På en linkkopplad ATU kan man givetvis göra en "Tuning Chart" vilket snabbar upp ett frekvensbandsbyte. Med tanke på att jag föredrog (på 50- och 60-talet) att ha utbytbara spolar kanske en S-match vinner i frekvensbyte med åtskilliga sekunder. Men jag ställer mig då frågan; är det primära syftet med en ATU att snabbt kunna skifta frekvensband eller prioriterar jag dynamik, verkningsgrad, balans m m genom att acceptera att bytet tar lite längre tid?

Du berättar att S-matchens induktans ändras med hjälp av krokodilklämmor. Är detta en lämplig permanent lösning? I vissa fall kanske man upplever höga strömmar genom "krokodilens tänder" = ohmska förluster.

73
Bengt SM6APQ

 

[SM7CBS]

Hejsan Bengt och alla andra!
Det är ju faktiskt lite fånigt att hastighetsjämföra anpassningsanordningar!
Är vi/jag lite påverkade av TV-sportens sekundjakter, månne?
Jag såg just nyss ett koppel svenskar vinna ett långlopp (63 km) någonstans nere i Europa. Före norrmän och andra kanoner!
Vasaloppet om 2 veckor kan bli riktigt spännade!

Du har alldeles rätt Bengt! Det intressanta är ju verkningsgrad, balans, dynamik, enkelhet, mm. Vi skaffar ju oss alla enkla snabba metoder/rutiner för bandbyten och känner oss bekväma med det.

I tråd nr 12 har jag redovisat en test av dynamikomfånget på s-matchen. Jag har inte testat att byta R från 5 ohm till 2 ohm som Du använt i ditt fall.
Även verkningsgraden/förlusten har jag redovisat.
Oavsett vilken typ av lösning man väljer så beror ju dynamikomfånget på vilka L och C man stoppar in i kretsen.
Det är också riktigt att man bör hålla ögat på en "krokodilklämmelösning". Eller rättare sagt...kolla då och då men fingret så att inte värme uppstår för då har man förluster.
I en mer permanent lösning med höga affekter är krokodilklämman naturligtvis ingen bra lösning.

Just nu undrar jag över baluners verkningsgrad. En linkkoppling är ju också en form av balun. Är det den allra effektivaste?
Det är väl troligt? Ett av skälen skulle kunna vara att den är relativt smalbandig.
Den som sitter i s-matchen är ju en 1:1 balun med järnkärna och är bredbandig. Bredbandhet kostar antagligen...det finns ju som sagt inga gratisluncher!
Skillnaden är sannolikt marginell och försvinnande liten i praktiskt bruk.

Det vore intressant om någon har 2 st lika linkkopplade transmatcher och satte dem "rygg mot rygg" för förlustmätning.
Det skulle kunna ge en praktisk indikation om det är någon skillnad mellan link-kopplare och s-match. Bara för ökat vetande...inte tävling!
Tore

 

[sm6eng]

SM7EQL de SM6ENG

angående ditt inlägg nr #56.
Du skriver” Att bygga en matchbox som förmår att anpassa helt okända antennsystem inom ett stort impedansområde och som skall användas till radiosändare inom hela bandet 1,8-30 torde vare en hård nöt att knäcka….” Det håller jag med dig om, det är bara inte en hård nöt att knäcka utan det är omöjligt! Jag är ganska övertygad om att de flesta radioamatörer inte är ute efter att kunna anpassa ett helt okänt antennsystem för användning inom hela detta frekvensområde! Jag tror att de flesta är mycket nöjda om dom kan anpassa en känd antenn så att den fungerar för alla amatörradiobanden inom detta frekvensområde.

Man använder då lämpligen en balanserad matchbox och en dipolantenn som matas med en balanserad matarledning. Jag byggde ett sådant antennsystem, baserat på en dipol, för ca 20 år sedan. Jag använde detta för portabelt bruk och det gick att anpassa antennen på alla de band jag nämnde ovan. Om jag minns rätt så valde jag dipolens totala till längd 27 meter för att undvika att den blev en hel elektrisk våglängd på något av amatörradio banden. Jag kommer inte ihåg längden på bandkabeln (300 ohm) som jag matade antennen med. Jag valde bandkabel för att det var smidigare för portabelt bruk annars hade jag valt en riktig stege. Jag fick justera bandkabelns längd för att undvika att de mest extrema impedanserna hamnade inom ett amatörband.

Om jag skall vara ärlig så skrev jag ingen kravspecifikation som angav vilka komplexa impedanser som matchboxen skall klara. Även om jag har gjort en del beräkningar efteråt så gjorde jag då inte några beräkningar i NEC för att ta reda på vilken impedans dipolen får för respektive band. Jag använde inte heller Smith-diagrammet för att räkna ut vilken impedans som det blir vid anslutningspunkten till matchboxen på respektive band. Min ”kravspecifikation” begränsade sig till att jag ville ha ett antennsystem för portabelt bruk som fungerade ovan angivna band.

Jag ser i några inlägg att alla inte verkar ha klart för sig vad som händer när matarledningens karakteristiska impedans inte har samma impedans som antennen. Jag gör därför en utvikning. Att missanpassningen leder till höjt SWR vet väl de flesta. Att känna till att man även får en transformeringen av impedansen utefter matarledning är extremt viktigt när vi talar om matning av antenner. Så fort som antennens impedans avviker från matarlednings impedans så sker en tranformering av impedansen. Om matarlednings karakteristiska impedans är lägre än antennens impedans, så blir det en nedtransformering av impedansen och tvärtom. Hur stor transformeringen blir beror på hur mycket matarledningen karakteristiska impedans avviker från antennens impedans samt vilken elektrisk längd matarledningen har. Det finns ett undantag, om matarledningens elektriska längd är en multipel av en halv våglängd så erhålls ingen transformering. I detta fallet blir impedansen i matarledningens ända samma som impedansen vid anslutningspunkten till antennen. Om matarlednings elektriska längd är en multipel av en udda kvarts våglängd så erhålls maximal transformering. Detta kan innebära att om vi har en högohmig antenn, t.ex. en helvågsdipol ansluten via en matarledning till en matchbox så blir impedansen vid anslutning till matchboxen istället lågomig!

Nu tillbaks till ”dynamiken” Med en given antenn och angivna frekvensområde så byggde jag en linkkopplad balanserad matchbox. Fokus var nu att får så stort dynamikområde som möjligt d.v.s. så stort impedansområde som möjligt. Hur åstadkom jag detta? 1 Jag hade kraftig 2-polig omkopplare med 11 lägen som gradvis kortslöt varven på spolen. 2 Jag klarade mig med en link, dock fick jag se till att jag kunde variera kondensatorn i serie med linken till jord inom ett stort område. Detta gjorde jag genom att koppla in ytterligare kondensatorer över vridkondensator för linken med en omkopplare. Jag kunde därmed variera kapacitansen mellan ca 20-3000 ohm. 3 Sist men inte minst, jag såg till att jag kunde konfigurera matchboxen både som en parallell krets och en serie krets vilket avsevärt ökade dynamiken (impedansområdet).
Givetvis var det en del jobb, bland annat med att finna ut lämpliga tappningar i för spolen samt att få linken att fungera inom ett sådant stort område. Men det fungerade utmärkt och det var heller inga tendenser till att något blev varmt i matchboxen. Kollade med en IR-kamera.
Medveten om att det säkert finns frekvenser inom 1,8-30 MHz som inte detta system klarar av men det tror jag inte spelar någon roll för de flesta. Nämnas bör att det går att förbättra dynamiken ytterligare genom att använda vakuumkondensatorer.

Hoppas därmed att jag lyckats förmedla budskapet om att fokusera på dynamiken och ännu gladare blir jag om det tänds ett Liljeholmens någonstans i Svedala.

/Bertil

 

[SM7EQL]

ENG DE EQL

"Hoppas därmed att jag lyckats förmedla budskapet om att fokusera på dynamiken och ännu gladare blir jag om det tänds ett Liljeholmens någonstans i Svedala."

Näää, mitt stearinljus tänds inte än. Jag har läst ditt inlägg noga och ser inte att det skiljer sig nämnvärt ifrån vad jag redan skrivit i tidigare inlägg - dock med en annan utgångspunkt och annat ordval.

Jag minns inte att jag hört ordet dynamik i samband med impedansanpassare tills nu i den här tråden men tror ändå jag förstår vad du menar. Det är det samma som impedansområdet med hänsyn tagen till induktiv och kapacitiv reaktans. Eller kanske matchboxens förmåga att kunna anpassa alla möjliga komplexa impedanser i ett så stort frekvensområde som möjligt utan att ange några exakta gränser i ohm och MHz. Allt detta inbakat till ordet dynamik. Kommentera gärna detta.

"Om jag skall vara ärlig så skrev jag ingen kravspecifikation som angav vilka komplexa impedanser som matchboxen skall klara. Även om jag har gjort en del beräkningar efteråt så gjorde jag då inte några beräkningar i NEC för att ta reda på vilken impedans dipolen får för respektive band. Jag använde inte heller Smith-diagrammet för att räkna ut vilken impedans som det blir vid anslutningspunkten till matchboxen på respektive band. Min ”kravspecifikation” begränsade sig till att jag ville ha ett antennsystem för portabelt bruk som fungerade ovan angivna band."

Nej, det är nog få av oss som skriver en regelrätt kravspecifikation och sedan beräknar och designar bygget efter denna. Jag tror att de flesta bildar sig en lagom luddig uppfattning om vilket impedansområde matchboxen bör täcka och vilka amatörband eller frekvensområde den skall användas för. Därefter kikar vi på andra byggen och stjäl några takter från ett schema där och ett annat här. Bitarna skruvas ihop och ytterst få (ingen?) bryr sig om att tillverka massor med R/C/L konstbelastningar för att undersöka vad matchboxen klarar av. I stället provar vi oss fram och undersöker om antennsystemet kan anpassas utan att någon av rattarna hamnar i ändläge.

Om så är fallet ökar vi en spole eller kanske lägger till en fast kondensator någonstans. Ibland får vi linda av tre-fyra varv sedan kör vi radio - på morsetelegrafi.

Vi som känner till alla matarledningar under vissa förhållanden kan fungera som impedanstranformatorer försöker att tänka ut eller räkna lite på en lämplig längd. Alternativt finns alltid möjligheten att lägga till ett par meter stege för att hamna i en mer lämplig "impedans" som matchboxen klarar av. Använder vi öppen stege så behöver vi inte bekymra oss om additionsförluster och högt SVF men om vi har koaxkabel med högt SVF från början så kan vi lätt bli av med många watt trots att SVF vid TX är 1:1 när matchboxen justerats in.

Jag misstänker att vi varit överens hela tiden för jag ser faktiskt inte vad vi är oöverens om - mer än ev ordval och sådant.

/Bengt