Ännu en S-match byggd

[SM7CBS]

Om någon vill tränga djupare och kan räkna så har jag simulerat min loop så gott jag kan.
Den är triangulär, lite mer än "rätvinklig"! Kataterna är 24 resp 37 m och hypotenusan 45 m. Den är alltså 106 m runt om och hänger mellan 10 och 12 m upp (bukar mellan fästpunkter). Den är matad med 18 m 600 ohms stege i "räta vinklen".

En simulering 28,5 mHz gav följande värden i matningspunkten: R 136ohm, Jx 6,9 ohm.

Dessa värden plockade jag in i TLDetails och räknade fram att värdena längst ned på stegen blir: R=399 ohm, X=352 ohm och Z blir då 532 ohm. Det är alltså dessa värden som möter s-matchen och ska avstämmas på 50 ohm. Är det rimligt att man hamnar på dryga 3-4 uH uttag på spolen för 28,5 mHz?
Vad gör Du Janne /AQW , eller någon annan, för bedömning?
Går det att dra några slutsatser över huvud taget?

Tore

 

[JanneG]

Tore,
nej det är svårt att säga något bestämt m.h.a de data du anger. Men att anpassa 399+j352 till 50 ohm verkar inte vara en oöverstiglig uppgift för en S-match! Vänta - du kanske menar 399 - j352 ohm impedans --- då behöver du möta upp med 352 ohm induktiv reaktans det kanske rimmar med den induktans du anger --
73/Janne

 

[SM7CBS]

Janne!
Tack för att Du försöker/hjälpen.
Nää... det är faktiskt 399+J352 jag menade. Fast ärligt talat! På 28,5 mHz krävs ju att man är noga med mått...någon felaktig dm påverkar siffrorna. Det enda vettiga är ju att mäta med t ex en VNA direkt på plats.
Som S-matchen nu är byggd så ligger ju 3uH alltid som fast värde i induktansen och min undran om det funkar på 10 m att inte kunna koppla in lägre induktans.
Om man tänker sig en vanlig linkkopplare ...hur mycket L är engagerad i avstämningen på 10 m i den i motsvarande situation?
Igen! Tack för hjälpen!
Tore

 

[sm6eng]

SMOGLD de SM6ENG

Det är nog dags att försöka få lite precisering i denna flora om frågoställningar och påståenden i denna tråd. När man säger att något fungerar eller fungerar bra så är det ganska luddigt. Vad innebär det om man t.ex. säger att en traktor fungerar bra. Frågoställningen blir tydligare om man preciserar frågan till ”vilken prestanda/egenskaper har den”. Givetvis är det även viktigt att veta till vad och hur den används.
I vilken antenninstallation skall S-matchen ingå? Skall den bara användas för ett band eller kanske för två närliggande band? Om antennen inte allt för kort och om antenn inte är en multipel av en hel våglängd så är det relativt lätt att bygga en matchbox för detta. Om man anpassar längden på matarledningen så blir det ännu lättare. Med dessa förutsättningar så blir det inga extrema impedansvärde och inget stort impedansområde som skall täckas. Skall matchboxen användas för stora impedans och frekvensområde så blir det betydligt svårare. Det finns mer frågor att ta ställning till, t.ex. hur viktigt är det med balansen, finns mycket störningar i närfältet, finns det utrustning i din närhet som kan bli störd. Vilken effekt skall matchboxen klara?
Jag påstår att om man vill ha en balanserad matchbox som täcker ett stort impedansområde på hela HF-området så är chansen större att åstadkomma detta om man undviker att använda ferriter. Det finns även en risk för att ferriter går i mättning vilket genererar övertoner. Mättningen kan även resultera i att sändaren tar skada.
Det talas mycket om baluner. Om man har ett linkkopplad matchbox så är det en bra utgångspunkt för att få bra balans. Om man ändå inte lyckas att få bra balans så kan man förbättra balansen ytterligare med en choke på ingångssidan. Om man behöver ta till detta så är det enligt min mening ett dåligt bygge. Sannolikt har man försämrat den elektriska balansen genom mekaniska osymmetrier.
Det talas mycket om transformatorer, jag får nästan intryck av att matchboxen betraktas som en vanlig nättransformator eller i bästa fall som en vridtransformator. Visst är en linkopplad spole en form av en transformator men det handlar inte bara om att transformera en impedans, det handlar även om att få resonans d.v.s. att få bort de imaginära delarna i impedansen.
Jag tror inte att man bättre förstår hur en S-match fungerar och kan reda ut begreppen genom att bygga en. Skall man verkligen analysera hur den fungerar så får man sätta upp ekvationerna för denna fyrpol med alla dess variabla värden av L och C med mera. Detta är inte helt lätt och det försvåras ytterligare när det ingår ferriter. Ferriternas egenskaper är inte konstanta över ett stort frekvensområde.
Däremot går det att ta reda på vilken prestanda en S-match har genom mäta upp vad den klarar för impedansområde. Det är svårare att mäta verkningsgraden, över hela impedansområdet men man kan relativt enkelt gör grovkoll. Anslut en konstlast via en 4:1 balun till utgången på matchboxen. Koppla in en Ståendevåg/effektmeter till konstlasten och en mellan sändare och ingången till matchboxen. Sänd på någon lämplig frekvens och stäm av för minimum SWR . Mät in och uteffekt till/från matchboxen och beräkna verkningsgraden. Man bör kontrollera om någon komponent blir varm, speciellt om man inte har bra verkningsgrad eller om man inte kan mäta verkningsgraden. Har man tillgång till en IR-termometer så underlättas detta. Ett sätt att kontrollera balansen är att lyssna på någon frekvens utan att ha feedern ansluten vid antennen. Man lyssnar alltså bara med feedern som antenn. Är det balans så skall det vara tyst i mottagaren. Prova med att lossa den ena ledaren till feedern så upphör balansen och den ena ledaren i feedern tar nu in en massa signaler.
Många kanske nöjer sig med att prova sin matchbox genom att ansluta den till en antenn och riggen. Men nöj er inte med att titta på SWR-mätaren för att konstatera om matchboxen ”fungerar”! Man kan få ett bra SWR värde på grund av att man eldar upp effekt i matchboxen istället för att den kommer ut i antennen. Så även om man kan köra QSO och SWR-mätaren visar lågt SWR så är det inte säkert att den matchboxen ”fungerar bra”.
Mitt budskap är
1. Var noga med att precisera vilka krav du har och vad du vill åstadkomma. I detta fall, vill du bara analysera och/eller bygga en S-match eller vill du få till ett antennsystem som fungerar med bra verkningsgrad på flera band.
2. Beakta hela systemet inte bara enskilda komponenter
3. Försök att undvika luddiga uttryck som ”att det fungerar”. Ange istället prestanda i form av mätbara egenskaper eller hur bra det fungerar jämfört mot en referens.
4. Beakta det som är beprövat.

Jag lämnar därmed denna tråd med följande påstående:
Om teori och praktik inte stämmer överens så är det i de allra flesta fall fel på praktiken och inte på teorin! Felet ligger hos dem som inte förstår teorin och hur teorin skall tillämpas. Det vill säga att felet ligger oftast i praktiken.

73 de SM6ENG
/Bertil

 

[SA6BNV]

Bertil,

Det är helt rätt som du skriver att det är bra att ha koll på teorin.
Jag har dock vare sig tid eller möjlighet att genomföra allt det du föreslår.

Däremot kan jag ge mina praktiska observationer som kanske kan vara till hjälp.

Första S-matchen jag byggde funkade bra (javisst ja, luddigt ), dvs jag fick lågt SWR på 17-20-30-40-80m med en dipol på 2x41,5m. Jag lyckades dessutom med DX på dessa band. På 160m fick jag lågt SWR men spolen (den luftlindade) blev ljummen och det kändes som jag inte nådde så långt. Sändaren drog dessutom mer ström.

Därefter moddade jag S-matchen så att jag kunde placera antennen antingen över spolen eller kondensatorn. Då kunde jag köra även 12-15m med "gott" resultat (dvs enligt ovan: lågt SWR, DX, ingen värmeutveckling eller förhöjd strömförbrukning).

För att systemet skulle funka även på 10m var jag även tvungen att förlänga matarstegen 60 cm.

160m är dock oanvändbart, men det beror ju såklart på att dipolen är för kort.
Men 10-12-15-17-20-30-40-80m med ett enda antennsystem är inte fy skam.

Oteoretiskt och oakademiskt? Javisst, men jag är nöjd ändå.
Viktigast för mig är att det "funkar bra".
Men jag tycker det är väldigt intressant att följa diskussionen här

// Åke

 

[SM7EQL]

För att hänga på Åkes logiska resonemang så kan skillnaden mellan bra och dålig prestanda vara hårfin beroende på vad man prioriterar i sin antennanläggning. Förluster på 3...4 dB upp till kanske 6 dB på kortvåg betyder knappast något för lejonparten av radioförbindelserna som körs. I de fall man använder ett antennsystem som bara har säg 4 dB sämre prestanda än vad som är teoretiskt möjligt så torde det vara nästan omöjligt att verifiera denna svaghet om man inte har tillgång till mycket dyrbar mätutrustning och vet hur denna kan användas.

Vi kan vara tämligen överens om att samtliga parametrar i ett antennsystem kan optimeras i det oändliga liksom vi kan vara lika överens om att det är helt omöjligt att optimera samtliga parametrar på en och samma gång. I verkligheten tvingas vi göra avkall på prestandan vilket innebär att vissa kompromisser får lov att accepteras.

Det man kan göra när ett effektivt antennsystem skall konstrueras är att välja de ingående komponenterna med omsorg. Om man bryter ner hela antennsystemet i de minsta beståndsdelarna såsom antennlina, isolatorer, matarlina, spridare för matarledningen, anslutningsterminaler, spolar, vridkondensatorer, fasta kondensatorer, omkopplare m m. så blir det tydligt att varje sådan komponent kan tillföra problem eller förluster.

Varje sådan komponent tillverkas i tusentals olika skepnader. Det finns spolar med supertunn tråd liksom det finns spolar lindade med grova kopparrör. Små vridkondensatorer med dålig kontakt i släpfjädrarna liksom rejäla sändarkondensatorer avsedda för hög ström.

Den som inte väljer rätt sorts komponmenter kan med lätthet bygga ihop ett antennsystem med extremt dålig prestanda utan att egentligen förstå varför och än mindre kunna verifiera att det är dåligt sett ur ett prestandaperspektiv. Trots detta kan antennsystemet upplevas att fungera bra eller t o m jättebra.

Hur vet man att rätt sorts komponenter använts?

/Bengt

 

[SM0AOM]

Hur vet man att rätt sorts komponenter använts?

Dåliga komponenter vid hög effekt = signalering med röksignaler

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[JanneG]

En liten reflexion: det är nog väldigt sällan en radioamatör bedriver sina experiment som om hon/han skulle konstruera en apparat för storskalig industriproduktion och leverans till mycket krävande kunder! 73 Janne/SM0AQW

 

[SM4FPD]

Man kan lägga hela sitt liv som radiointresserad eller adioamatör på att optimera bara en enda spole.
Radio kan man ju köra sen när man får tid....
Det viktiga är att många får en liten inkörsport i radio och antenntekniken, och hur det kan gå till att bygga något.
Att dessa, eller en bråkdel av dessa sedan kan bli experter på någon gren i ämnet vore ju bra.

Är en procent realistiskt? (kanske en promille)

De andra har jättekul med sin radiostation och tycker att allt funkar fint. Kör DX och bryr sig inte så mycket om någon spole eller konding blir ljummen.

Hobbyn är så bred att man måste inse att inte alla, eller ens en bråkdel av radioamatörerna någonsin kommer att bli den procent, (eller promille) som man kan kalla expert.
Den som inte bergiper ett skit om antenner kanske blir expert på vågutbredning eller språk, mikrofoner, taljud, eller blir en utmärkt byggledare i egen klubb.

De bästa experterna är oftast de som är lite ödmjuka och inser att det finns andra människor med egna sysnpunkter och egna eller andra intressen.

Något av det mest fantastiska är att se en annan radioamatör utvecklas, efter att man satt in honom, eller inspirerat i något, exvis felsökning, vågutbredning, byggen praktistk byggen teoretiskt och man sedan finner att han blev jätteduktig på detta.

de
FPD

 

[SM0GLD]

SMOGLD de SM6ENG
Det är nog dags att försöka få lite precisering i denna flora om frågoställningar och påståenden i denna tråd. När man säger att något fungerar eller fungerar bra så är det ganska luddigt.

Ja exakt så upplever jag det hela.
Därför har jag ställt frågor och hoppats på att få en teknisk förklaring av någon som gått på djupet med S-matchen och dess funktion och varför den är kopplad så som den är.


Nu tror jag mig kunna svara på en av mina egna frågor ang alternativ koppling med två separata transformatorer.

Har just nu lindat och mätt upp en transformator.
Det jag kunde konstatera är att läckinduktansen mellan de två sekundärlindningarna är så hög att dom faktiskt inte kopplar till varandra.
Kopplingsfaktorn blev bara ynka 0,11.
Detta tolkar jag som att man lika gärna kan linda dom på separata kärnor.

PA0FRI har förmodligen inte försökt få så god koppling som möjligt för då hade han troligtvis lindat på ett annat sätt.



/Micke

 

[SM7MCD]

-ENG, -GLD de -MCD

Vad som är "Bra" är nog så fullt av ludd och luddighet som kan tänkas. Läser man olika byggbeskrivningar så avslutas dessa ofta med att man kört några slumpvisa QSO och fått 59/599 i rapport, alltså måste det vara en bra match/matare/antenn...

Tidigare ställde jag frågan om vilken impedansvariation som är rimlig att arbeta med. Jag märker snabbt att den fysiska storleken är mycket beroende på vilken spole som jag använder, hur den lindas och hur den kontakteras etc. Naturligtvis kan jag säkerligen bygga en match som klarar enstaka ohm till tiotals kohm och bortsett från att den blir fysiskt stor är frågan om den är intressant att använda. genom ett listigt avvägande av dipolbenen och matare räcker det med ett område på 100 ohm till 2 kohm. Den andra varianten jag provade var att bara ändra mataren så den alltid presenterade en hanterbar impedans i anslutningen till sändaren, är det en bättre metod?

Återigen står att utvärdera vad som är "bra", "bättre" eller "bäst", men samtidigt är alla metoder "bra", om de funkar.

Det som jag fann intressant med S-matchen var dels att det var ett utmärkt kursupplägg att bygga något som inte finns att köpa, dessutom att jag vid praktisk användning noterat att den fungerade betydligt bättre än mina T-matcher med baluner etc. av ganska klassisk konstruktion. Bättre i det fallet definierat av större enkelhet i handhavandet och hantering av det impedansomfång som mina matare presenterar i radiorummet (eller i skogen vid portabelanvändning).

Tore och jag har diskuterat tranformatorn och dess funktion vid flera tillfällen och vi har labbat en del. Jag har testat både orginal PA0FRI konstruktion, men även lindat quadrifilärt, lindat med bandkabel (75 och 300 ohm), med ferriter och med luft. Nu har jag inte varit systematisk på något sätt och det är därför svår/omöjligt att egentligen säga vad jag kom fram till. Men en enkel sammanfattning skulle vara att alla varianter fungerade "bra", på så vis att alla fick signaler att gå i rätt riktning och det gick att få till ett QSO. (vad som inte fungerar "bra" är att fasa lindningarna fel, vilket jag naturligtvis gjort några gånger. )

Säkerligen är det så att i brist på en närmre definition på vad jag anser är "bra" och vad som skulle kunna bli "bättre" har jag mer fokuserat på det pedagogiska i användningen av matchen samt det fysiska utförandet mer än det elektriska.

Så frågan kan vara: När vi vet hur S-matchen funkar, kan vi då klart säga vad som är "bäst".

 

[SM7EQL]

FPD skrev: "Är en procent realistiskt? (kanske en promille)"
----

Ja det kan mycket väl vara så illa att endast en promille av radioamatörerna bekymrar sig om en spole som blir lite ljummen. Frågan är om det ens är en promille som bryr sig.

Men för de som bryr sig så är varje enstaka dB viktig. De som intresserar sig för EME och mikrovåg jagar tiondelarna. Många tiondelar blir fort till hela dB viket var och en snabbt inser genom att lägga ihop alla små förluster i ett antennsystem.

Promillegruppen som bryr sig om tiondelarna tror jag kan delas upp i två undergrupper. De amatörer som optimerar sin antennanläggning i syfte att nå längre och tänja på gränserna samt de som inte alls har något behov av att köra radio utan istället finner nöje i att nå ett så bra resultat som möjligt rent tekniskt. Ungefär som att i minimera fasbruset i en oscillator bara för att det är kul eller möjligt. Eller högsta möjliga IP3 vare sig det behövs eller ej.

Nu över till något helt annat.

En annan sak som inte diskuteras, som aldrig tas upp, som ingen verkar bry sig om är det faktum att en öppen matarledning typ stege under vissa förutsättningar kan vara rent katastrofalt dålig.

Jag tänker nu på materialval och utförande av spridarna. Den i särklass bästa matarledningen har inga spridare alls. Den näst bästa kanske är uppbyggd kring glaserade keramiska spridare anno 1920 som monterats med största möjliga avstånd ifrån varandra. Nästan lika bra kan de vaxkokade träspridarna vara. Därefter kommer olika plastmaterial i form av rundstång etc. Bäst de glatta som inte absorbera vatten och sämst de ruggiga där allt skit fastnar. Bland de sämre finner vi även plaströr som förutom att de samlar fukt och väta både på utsidan och insidan är utmärkta boställen för tvestjärtar och andra insekter. Har någon här mätt resistansen i den svarta goja som bildas av döda insekter blandat med damm och annan smuts? Inte är sörjan någon bra isolator i alla fall.

Det jag vill komma till är att varje sådan spridare utgör ett högohmigt motstånd som är mer eller mindre effektivt anslutet mellan de båda trådarna i matarledningen. I bästa fall är inverkan ringa och förlusterna bara några extra dB jämfört med teoretiskt optimalt.

Om vi tänker oss en 20 m lång matarledning med två spridare per meter så blir det ju 40 st belastningsmotstånd jämt fördelade. I strömbukarna påverkar sådana parallellmotstånd kanske inte så mycket men där spänningen är som högst torde de ha en viss inverkan.

Det vore intressant att simulera en sådan matare för att få en känsla för var gränsen går och vilka krav som bör ställas på isolationsresistansen. Har isolationsresistansen någon betydelse?

Bland de sämre spridarna jag kan tänka mig är ett runt plaströr med liten diameter där de båda trådarna i matarledningen hålls ihop med två buntband rakt igenom. Här ser jag en stor risk att vattendroppar tar sig in och relativt snabbt binder damm och döda insekter till sig. När de väl kommit in kommer de inte ut och lika fort.

Ingen S-match eller linkkopplad anpassare med 0 dB dämpning kan lösa sådana problem.

/Bengt

 

[SM0GLD]

-ENG, -GLD de -MCD

Det som jag fann intressant med S-matchen var dels att det var ett utmärkt kursupplägg att bygga något som inte finns att köpa,


Tore och jag har diskuterat tranformatorn och dess funktion vid flera tillfällen och vi har labbat en del. Jag har testat både orginal PA0FRI konstruktion, men även lindat quadrifilärt.

Ett utmärkt kursupplägg, jag håller med till 100%.

Quadrifilärlindning: funderade just på det och det ska jag också prova för att på så sätt maximera kopplingen mellan lindningarna.

/Micke

 

[SM7MCD]

Jag lindade upp en T200-2 quadrifilärt med åtta varv av fyra tvinnade lackisolerade koppartrådar om ca 1 mm2. Har nu gjort lite inledande tester och noterar att avstämningen känns mer markerad, men det märks ingen dramatisk skillnad och jag får fortfarande "59/599" i rapport.

Skiftar jag transformator är det endast en mindre justering av kondensatorn som behövs för att antennströmmen når max. Skall testa att linda med teflonisolerad tråd och köra lite mer effekt. Men det får bli till helgen...

 

[sm6eng]

SM7MCD de SM6ENG

I inlägg #91 skriver du
"Återigen står att utvärdera vad som är "bra", "bättre" eller "bäst", men samtidigt är alla metoder "bra", om de funkar.

Att något funkar är inget bevis för att den metod man använt för att åstadkomma detta är bra!!

Det "funkar" t.ex. med att använda en moped för att ta sig til Rom från Sverige men de flesta håller nog med om att detta inte är en bra metod.
En betydligt bättre metod är att i stället färdas med bil eller flyg. Det går betydligt snabbare och det är dessutom betydligt bekvämare.

Men om man tycker att något funkar tillräckligt bra i förhållande till de krav man har så är det en annan femma. I detta fallet så är det mycket viktigt att ange vilka kraven är. En sådan formulering kan då lyda. Min matchbox funkar tillräcklig bra för mina behov. Jag är medveten om att verkningsgraden är låg, jag eldar nog upp minst 90% av effekten. Men den duger för mig eftersom jag bara intresserad av att kunna köra QSO inom ett avstånd på max 100 mil. Om konditionerna är dåliga så kan jag ge mig till tåls. En fördel är att om jag sätter kaffekoppen på matchboxen så håller sig kaffet varmt.

Enligt min mening så får man ut betydligt mer av denna hobby om man inte bara nöjer sig med att något "funkar" utan även eftersträvar att optimera prestanda, hanterbarhet med mera.

73 de SM6ENG

 

[SM7MCD]

Jag har nu använt min S-match med en quadrifilärt lindad transformator, där 4 trådar är tvinnade och sedan lindade 8 varv runt en T200-2, under en dryg vecka.
Oavsett vad jag har för krav så upplever jag funktionen som "bra" och till och med "bättre" ibland. De krav jag ställt är endast att den skall kunna stämma av min Zeppantenn på alla band jag vill använda. Den största skillnaden jag upplever är en tydligare "dipp", men skillnaden är inte speciellt stor, kanske inte ens avgörande för vilket lindningssätt som jag skall använda.

Jag avser nu ändra antennen till en vanlig dipol och se om mina högst subjektiva tyckande kvarstår när jag växlar mellan olika lindade transformatorer.

Handhavandet är hela tiden väldigt stabilt och lätt att hitta "rätt" med krokodilklämman på spolen. Mina PI- och T-matcher har inte varit så attraktiva att använda, mest på grund av svårare handhavande.

 

[SM0GLD]

MCD de GLD,
Tydligt är ju att man kan linda på olika sätt och ändå få god funktion.
Din transformator är förmodligen en aningen svårare att tillverka i tvinnat quadrifilärutförande men kopplingen mellan lindningarna blir förmodligen väldigt bra.


Fråga: Är det lindrigare krav på kondensatorns plattavstånd i en S-match?
Man ser på vissa bilder att somliga använder en vanlig mottagarkonding.

/Micke

 

[SM7MCD]

Fråga: Är det lindrigare krav på kondensatorns plattavstånd i en S-match?
Man ser på vissa bilder att somliga använder en vanlig mottagarkonding

När det gäller vridkondensatorn har jag märkt att kontakteringen av rotorn är väldigt viktig. Om kontakten endast består av en eller två fjädrande trådar som trycker mot rotorn blir funktionen i regel bristfällig, men om det är kraftiga bronsfjädrar som trycker mot rotoraxelns gavlar blir funktionen mycket bättre. Bäst blir funktionen om jag använder en dubbel vridkondensator där rotoraxeln hamnar symmetriskt mellan de bägge sektionerna. I detta fall går det ingen ström genom kontaktfjädrarna till rotorn.

När det gäller plattavståndet verkar det inte behöva vara så stort, säkerligen är det en funktion av vilken impedans jag arbetar på, fler tester får indikera vad som behövs för praktisk drift

 

[SM7CBS]

Just nu kör Jonas och Carin på 21017 kHz med callet V63AAZ från Mikronesien med "kartong S-matchen" som finns beskriven i sista QTC. De fick ta med prototypen.
Massor med SM-stationer kör dem. Lördag 2012-03-31 kl 10:00 UTC.

 

[SM7MCD]

Det har varit frågor om varför jag inte valt att arbeta med ferriter i transformatorn i min S-match, naturligtvis leder dessa frågor till att jag måste prova...

Jag provade med en FT-140-43, och två varv på primärlindningen gav ca 4 µH, de övriga lindningarna blir då bara ett varv var. Som synes blir det en väldigt enkel lindningsanvisning, skala en koax och linda den isolerade mittledaren två varv runt kärnan och löd mittledaren till skärmen. Låt de bägge trådarna som går mellan spole och vridkondensator passera fasvänt genom kärnan.

Efter detta är det bara att stämma av och köra...

De som är rädda för att prova att bygga en avstämmare får nog fundera på om det går att hitta ett enklare byggprojekt. Återstår nu att testa verkningsgraden mot tidigare byggen med järnpulvertoroid

Att funktionen är "bra" bevisas enkelt av att jag körde fyra QSO och fick 599 resp. 59 alla gångerna, med så höga rapporter måste det vara bra prylar...