SM0AOM
Well-Known Member
Oscillatorer måste ha "poler i högra halvplanet" när de startar, så de kommer att så fort svängningarna har börjat
att öka amplituden ända tills något tar emot.
Detta "något" är när man använder operationsförstärkare
+/- matningsspänningen eller det maximala "sving" som utgången kan åstadkomma.
Utsignalen blir därför något som åtminstone vid ett ytligt betraktande liknar fyrkantvåg. Vill man ha sinus
så måste dels signalen passera ett selektivt element, som kan vara kristallen, samt också begränsas i amplitud.
Orsaken till att det blir "på detta viset" är att kriteriet för att starta svängningar i en oscillator innehåller
en division med noll.
Alla oscillatorer innehåller detta, en förstärkare och ett återkopplingsnät.
Villkoret för att starta innehåller:
1) Förstärkningen runt hela slingan måste vara större än 1 vid den frekvens som man vill ha svängningar vid
2) Fasskiftet mellan ingång och utgång måste antingen vara = 0 eller en multipel av 360 grader.
I den värld som bara förekommer i skolböcker så kommer amplituden att öka i oändlighet,
men i praktiken så måste amplituden begränsas.
Oscillatorer som använder förstärkare vars förstärkning beror på galler eller gate-förspänningen
ordnar detta genom att likrikta HF-spänningen över resonanskretsen och låta denna likspänning styra
slingförstärkningen så att den blir = 1 vid den amplitud som man önskar.
När det duger med en distorderad vågform låter man ofta kretsen själv begränsa amplituden.
En del oscillatorer vill man ska arbeta i Klass A. Då är det nödvändigt med ett yttre begränsningsnät som reglerar
förstärkningen så att förstärkaren hela tiden arbetar i sitt linjära område.
Ett specialfall är den "elektronkopplade oscillatorn".
Där har man ett elektronrör av pentodtyp där katod, galler och skärmgaller är elementen i en Hartley eller Colpitts-oscillator. Genom att likrikta högfrekvensen mellan galler och katod så uppstår en negativ gallerförspänning
som reglerar förstärkningen. Elektronströmmen mellan katod och anod kommer att bestå av korta pulser, eftersom
under den största delen av tiden är röret strypt, eller opererar i Klass C-regionen.
Genom att sätta en avstämd krets i anoden blir utsignalen sinusformad när
Q hos kretsen överstiger c:a 12, och genom denna verkan kan man multiplicera kristallfrekvensen.
Denna koppling har även fördelen att återverkan mellan anodkrets och gallerkrets är liten genom att skärmgallret
effektivt skiljer dessa åt elektriskt, så en ändring av belastningen eller avstämningen hos anodkretsen får en minimal inverkan på förhållandena i gallerkretsen.
