Finns det 3D-print filer för dipol-isolator / connector?

SM0TGU said:
Jag undrar om någon känner till om det finns färdiga 3D-print filer för dipol-isolator / connector liknande de som sälj på en del ställen i Europa?
Som dessa:
https://www.tinos-funkshop.de/c/antennen-bauteile-antenna-parts/dipolverbinder-dipole-connectors

De är inte dyra per st att köpa men fraktpriset gör det inte så lockande att bara köpa några stycken....

/Lars SM0TGU
Click to expand...

Det verkar som om firman i fråga tar EUR15,99 i frakt för paket upp till 5kg, så köp hem några extra när du ändå håller på, och sälj vidare?
 
SM0TGU said:
Jag undrar om någon känner till om det finns färdiga 3D-print filer för dipol-isolator / connector
Click to expand...
Kan man printa i ett material som har god isoleregenskap som kan jämföras med polyamid?

Hade du tänkt använda invändig eller utvändig isolator.
Maskindelen säljer ju polyamidstång i olika dimensioner som man kan borra själv i svarven.
Jag kan hjälpa till med borrandet om du bara ska tillverka några enstaka.
 
Eller så använder man lite ICA skärbräda i "plast" och gör isolatorer, både mitt och ändisolatorer, själv. Använder hålsåg i två storlekar och ett par vanliga borr. Den äldsta har suttit uppe i ur och skur här hos mig i fjällen i mer än 10 år. Den här har dessutom "integrerad" Uggly Balun" av lite 11cm avlopsrör.

Otroligt mycket billigare och väldigt ycket roligare bygga själv än köpa färdigt.


Bild på min Ugly Balun RF Choke.jpg

Ps. köra legala 1 kW är inga problem.
 
På Televerket gjorde vi ändisolatorer och dipolmittstycken av svart acetalplast, vilket
var både starkt och väderbeständigt. De flesta skärbrädor är av acetalplast och har
alltså goda egenskaper.

Det man ska se upp med är att helst använda kaus så att oisolerad wire inte skaver i hålen.
För stora spännvidder och laster har det betydelse.
 
Plastens tålighet för högfrekvens kollar man enkelt i mikrovågsugn. In med plasten och en komstlast=en kopp med vatten. Är plasten kall efter en stunds körning är den bra.
/Jan
 
Förr i tiden användes ofta Plexiglas. Mittisolator av en bit 10-20 mm tjock platta som borras och fasats av för dipolbenen och koaxialkabelns förankring. Ibland monterades kabeln med klammer men det var också vanligt att kabeln förankrades via två eller tre väl avfasade hål i mittfästet. Blir självlåsande. Acetalplast fungerar lika bra. Samma principer fungerar som ändisolatorer och om man fasar av hålen ordentligt så blir det lika bra som att använda kaus - för att förhindra skarpa böjar och försämra hållfastheten på antennlinan.

Som ändisolatorer använder jag för det mesta VP-rör alltså vanliga PVC rör för elinstallationer. Ca 20 cm långa bitar av 20 eller 25 mm dia rör. Borra hål 30 cm från ändarna, grada av och låt antenntråden gå igenom två varv innan den lindas tillbaka och förankras. Inget hindrar att man använder lite längre bitar om isolationen vid fuktigt väder behöver förbättras vilket knappast är fallet.

Andra alternativ och som passar bättre för lättvikts-portabelantenner är att använda 1,6 mm glasfiberlaminat FR4 (utan koppar så klart) som borras och avgradas ordentligt samt målas med några lager Schellack. Håller en evighet.

Alla dessa isolatorer är mekaniskt hållbara, kostar nästan inget, har tillräckligt bra RF-egenskaper och gör jobbet. Sen är det inte något som hindrar att man använder "riktiga isolatorer" som emaljerade äggisolatorer eller de mer moderna av div olika sorts plast m m.

Dock är kopplingskapacitansen i äggisloatorer ganska hög vilket påverkar den elektriska längden på en antenn. Praxis är att använda 3-5 st för att få tillräcklig hög isolation. Kan vara viktigt speciellt vid höga sändareffekter i fuktig väderlek.
 
SM7EQL said:
Som ändisolatorer använder jag för det mesta VP-rör alltså vanliga PVC rör för elinstallationer. Ca 20 cm långa bitar av 20 eller 25 mm dia rör. Borra hål 30 cm från ändarna, grada av och låt antenntråden gå igenom två varv innan den lindas tillbaka och förankras. Inget hindrar att man använder lite längre bitar om isolationen vid fuktigt väder behöver förbättras vilket knappast är fallet.
Click to expand...
ja här måste det nog till en A-certare för att borra hål 30 cm från ändarna på ett 20 cm långt rör.:cool:
 
Ha ha ha, ja det blir svårt. Men andra A-certare kanske inser att det skulle vara 30 mm. Tack för påpekandet! Får korrläsa bättre i fortsättningen. :cool:
 
SM6VJE said:
Men man får ju medge att gammaldags glas- och porslinsisolatorer är vackrare att se på
Click to expand...

Ja det fanns många fina typer som inte tillverkas längre. Det mesta är ersatt av div plast som ofta gjuts eller värmepressas.

För si så där hundra år sedan tillverkade radioamatörerna isolatorer och spridare för öppen matarledning av hårda träslag som slipades, avrundades och torkades omsorgsfullt för att få ner fuktkvoten och sedan kokas i vax. RF-mässigt blev det säkert jättebra men mycket jobb.

När det gäller isolatorer för vanliga trådantenner, dipoler etc så är det inte så kritiskt. Nog mer en hållfasthetsfråga och möjligen att det skall se snyggt ut.

Däremot om man tillverkar en öppen matarledning så blir spridarnas egenskaper kritiska. Jag gjorde för många år sedan dämpningsmätningar på en ca 30 m lång öppen ledning (stege) uppspänd någon meter över marken i trädgården och under kontrollerade former med nätverksanalysator.

Den gamla typens spridare av glaserad porslin (då kallade hundben) var bäst och torkade snabbt upp efter regn. Mycket sämre var olika typer av PVC-rör som elektrikerrör och 5 mm stänger gjorda av Acetalplast. Även de där Rosenclipsen som var populära ett tag var tämligen dåliga. Vi pratar om tilläggsförluster om flera dB på de högre frekvensbanden 21-28 MHz. Dämpningen var däremot nästan omätbar när trådarna spändes upp helt utan spridare och stämde väl överens med de teoretiska dämpkurvorna som man kan se i gammal litteratur från 1930-talet.

Den totala dämpningen beror alltså på materialval, hur spridarnas resistans påverkas av väderlek och nedsmutsning samt hur många spridare som används totalt. Man får hålla i minnet att en spridare får ses som ett oönskat belastningsmotstånd mellan de båda ledarna och ju fler sådana motstånd ju mer effekt går till spillo. Särskilt viktigt blir det i matarledningar och antennsystem där impedanserna varierar och i noderna där väldigt höga impedansvärden kan uppstå.

Även några olika typer av 240/300 ohm bandkabel provades. Allra sämst var en variant från Kjell & Company som var tillverkad av någon icke UV-säker plast och bara några få tunna kardeler. Den enda fördelen var att vikten var väldigt låg. Jag använde 100 m sådan kabel på Cook Öarna under en DX-pedition 2005 och plasten började krackelera redan efter en vecka. Efter fyra veckor ramlade kabeln isär helt och slängdes på plats. På 7 och 14 MHz var dämpningen dock acceptabel och betydligt lägre än t ex RG213 eller motsvarande.

Bäst 300 ohm kabel var den gråa fönstertypen där en 100 m rulle från en lokal radioaffär hittades på vinden. Troligen tillverkad på 60- eller 70-talet. I skick som ny och just de stora fönsteröppningarna och grova ledare med många mjuka kardeler av koppar får väl ses som förklaringen till den låga dämpningen.

OK, lite halvt OT men kanske ändå nyttig info för den som vill försöka optimera sin antennanläggning.
 
Jag har sen mer än 40 år tillbaks hängt upp ändarna på antenntrådar med tvättlina utan någon annan form av isolator. Tekniskt är det polysplit- lina med PVC-hölje som inte vetkar ta åt sig fukt. Hur den klarar hög effekt vet jag inte, jag har som mest kört ett par hundra watt telegrafi.

Ett sidospår är mekanisk säkring. Jag hade slinga av flagglina över ett linblock i en tall. För att inte riskera flagglinan satte jag lite svagare tvättlina mellan den och antennen, både isolator och mekanisk avsäkring. Vid brott bara att fira ner, byta säkring och hissa igen. Efter ett tag sattes en tegelsten som motvikt med en skogspinne till stammen, annars tvinnades slingan nertill. Men några säkringsbyten blev det ändå.
/Jan
 
SM7EQL said:
Ja det fanns många fina typer som inte tillverkas längre. Det mesta är ersatt av div plast som ofta gjuts eller värmepressas.

För si så där hundra år sedan tillverkade radioamatörerna isolatorer och spridare för öppen matarledning av hårda träslag som slipades, avrundades och torkades omsorgsfullt för att få ner fuktkvoten och sedan kokas i vax. RF-mässigt blev det säkert jättebra men mycket jobb.

När det gäller isolatorer för vanliga trådantenner, dipoler etc så är det inte så kritiskt. Nog mer en hållfasthetsfråga och möjligen att det skall se snyggt ut.

Däremot om man tillverkar en öppen matarledning så blir spridarnas egenskaper kritiska. Jag gjorde för många år sedan dämpningsmätningar på en ca 30 m lång öppen ledning (stege) uppspänd någon meter över marken i trädgården och under kontrollerade former med nätverksanalysator.

Den gamla typens spridare av glaserad porslin (då kallade hundben) var bäst och torkade snabbt upp efter regn. Mycket sämre var olika typer av PVC-rör som elektrikerrör och 5 mm stänger gjorda av Acetalplast. Även de där Rosenclipsen som var populära ett tag var tämligen dåliga. Vi pratar om tilläggsförluster om flera dB på de högre frekvensbanden 21-28 MHz. Dämpningen var däremot nästan omätbar när trådarna spändes upp helt utan spridare och stämde väl överens med de teoretiska dämpkurvorna som man kan se i gammal litteratur från 1930-talet.

Den totala dämpningen beror alltså på materialval, hur spridarnas resistans påverkas av väderlek och nedsmutsning samt hur många spridare som används totalt. Man får hålla i minnet att en spridare får ses som ett oönskat belastningsmotstånd mellan de båda ledarna och ju fler sådana motstånd ju mer effekt går till spillo. Särskilt viktigt blir det i matarledningar och antennsystem där impedanserna varierar och i noderna där väldigt höga impedansvärden kan uppstå.

Även några olika typer av 240/300 ohm bandkabel provades. Allra sämst var en variant från Kjell & Company som var tillverkad av någon icke UV-säker plast och bara några få tunna kardeler. Den enda fördelen var att vikten var väldigt låg. Jag använde 100 m sådan kabel på Cook Öarna under en DX-pedition 2005 och plasten började krackelera redan efter en vecka. Efter fyra veckor ramlade kabeln isär helt och slängdes på plats. På 7 och 14 MHz var dämpningen dock acceptabel och betydligt lägre än t ex RG213 eller motsvarande.

Bäst 300 ohm kabel var den gråa fönstertypen där en 100 m rulle från en lokal radioaffär hittades på vinden. Troligen tillverkad på 60- eller 70-talet. I skick som ny och just de stora fönsteröppningarna och grova ledare med många mjuka kardeler av koppar får väl ses som förklaringen till den låga dämpningen.

OK, lite halvt OT men kanske ändå nyttig info för den som vill försöka optimera sin antennanläggning.
Click to expand...
Då skulle man kunna tänka sig att vi som bor i saltmättad luft har lite mer än försumbara problem med saltbelagda spridare osv?
 
SM6VJE said:
Då skulle man kunna tänka sig att vi som bor i saltmättad luft har lite mer än försumbara problem med saltbelagda spridare osv?
Click to expand...
Ja det blir snabbt katastrof. Jag provade faktiskt att blöta ner bandkablarna med saltvatten som jag hämtade i Öresund. Den transparanta från Kjell & Company blev till en lågohmig dämpsats. Fullständigt värdelös. Efter avtorkning med torr trasa blev det bättre men inte bra. Rentorkning med kranvatten minskade dämpningen men jag nådde inte tillbaka till de första mätvärdena. Den grå bandkabeln med fönsterhål blev också sämre men fortfarande ganska bra. Jag tror att 450 ohm fönsterbandkabel kan fungera skapligt i saltmättad miljö då en del av saltet rimligen tvättas bort i samband med regn de dagarna det inte regnar horisontellt.

Sen är det ju så att om dämpningen skulle öka 3-6 dB så är det inte säkert att det märks då variationerna i vågutbredning ofta är faktor 10 större. Det märks när man mäter med instrument eller om man jämför med någon referensantenn.

Jag gjorde några enkla försök med att blöta ner spridarna med saltvatten och dämpningen ökade markant, även med de där glaserade hundbenen. Om man väljer öppen stege så kan en bästa kompromiss vara att välja en styv rak tråd och använda så få spridare av något bättre material som möjligt. Kanske en del av matarledningen kan spännas upp mellan stolpar så att inga spridare alls behövs. Det var ju så man gjorde i kommersiella installationer inom rundradio och på kustradiostationerna förr.
 
SM7EQL said:
Ja det blir snabbt katastrof. Jag provade faktiskt att blöta ner bandkablarna med saltvatten som jag hämtade i Öresund. Den transparanta från Kjell & Company blev till en lågohmig dämpsats. Fullständigt värdelös. Efter avtorkning med torr trasa blev det bättre men inte bra. Rentorkning med kranvatten minskade dämpningen men jag nådde inte tillbaka till de första mätvärdena. Den grå bandkabeln med fönsterhål blev också sämre men fortfarande ganska bra. Jag tror att 450 ohm fönsterbandkabel kan fungera skapligt i saltmättad miljö då en del av saltet rimligen tvättas bort i samband med regn de dagarna det inte regnar horisontellt.

Sen är det ju så att om dämpningen skulle öka 3-6 dB så är det inte säkert att det märks då variationerna i vågutbredning ofta är faktor 10 större. Det märks när man mäter med instrument eller om man jämför med någon referensantenn.

Jag gjorde några enkla försök med att blöta ner spridarna med saltvatten och dämpningen ökade markant, även med de där glaserade hundbenen. Om man väljer öppen stege så kan en bästa kompromiss vara att välja en styv rak tråd och använda så få spridare av något bättre material som möjligt. Kanske en del av matarledningen kan spännas upp mellan stolpar så att inga spridare alls behövs. Det var ju så man gjorde i kommersiella installationer inom rundradio och på kustradiostationerna förr.
Click to expand...
Matarledning på stolpe har jag funderat kring. Kopparrör, lämpliga standoffs i teflon motsv, för att komma i från salt osv ..

Nu är det mer en akademisk fråga för mig då jag bor som jag, men resonemanget är intreesant ...
 
När det byggdes långa matarledningar i HF-området förr så
användes 4-trådiga transmissionsledningar med runt 400 ohm impedans.
Dessa var upphängda på vanliga ledningsisolatorer men jag hörde aldrig om några dämpningsproblem med dem, inte ens på västkusten.

Den största differentiella spänningen mellan två branscher var ungefär 7 kV vid 100 kW så spänningen mot "jord" understeg 4 kV.

Systemet, åtminstone i Karlsborg, var gjort så att 60 ohms koaxkabeln från sändarna gick ut en bit från stationshuset, och där satt "Strandén-baluner" på träställningar.

1691851979180.png
Från ställningarna gick det sedan 4-trådiga ledningar fram till
den mast som de matade ändarna av romberna satt i.

Där började en exponentialledning som transformerade 400 ohm till 600 ohm som i sin tur gick in i delningsfiltret som åstadkom att antennplanet för höga frekvenser fick en gren och det för låga den andra.
Filtren var gjorda med stora diskusliknande keramiska kondensatorer och spolar av kopparrör och satt på en liten balkong mitt emellan antennplanen.

De balanserade ledningar vilka matade de log-periodiska antennerna var gjorda på liknande sätt, men här fanns det en exponentialledning mellan 400 och 200 ohm närmast antennen. Allmänt sett var detta extremt driftsäkert, kan bara påminna mig ett haveri i Karlsborg, när en exponentialledning lossnat p.g.a. nedisning.

Under min tid fanns bara tre romber kvar, USA i 292 grader, Bangkok i 86 grader och Moskva i 95 grader. "Moskvaromben" pekade i precis rätt riktning för Östeuropa på de lägre banden under 11 MHz.

Övriga blev utbytta till log-periodiska antenner, 4 fasta och 1 vridbar under slutet av 60-talet, tillsammans med antennväxeln.

Fästena och matarledningarna till de andra romberna återanvändes för rundstrålande antenner till flygradio.

1691862695104.jpeg
 
Teknikhistoria onekligen något som aldrig kommer tillbaka.
Jag är som vanligt dåligt insatt, men låg Karlsborg under Varbergs radiosektion (jag hoppas det är rätt ord)? Omedelbart känns det som två skilda områden om inte bara administrativt.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top