När det byggdes långa matarledningar i HF-området förr så
användes 4-trådiga transmissionsledningar med runt 400 ohm impedans.
Dessa var upphängda på vanliga ledningsisolatorer men jag hörde aldrig om några dämpningsproblem med dem, inte ens på västkusten.
Den största differentiella spänningen mellan två branscher var ungefär 7 kV vid 100 kW så spänningen mot "jord" understeg 4 kV.
Systemet, åtminstone i Karlsborg, var gjort så att 60 ohms koaxkabeln från sändarna gick ut en bit från stationshuset, och där satt "Strandén-baluner" på träställningar.
Från ställningarna gick det sedan 4-trådiga ledningar fram till
den mast som de matade ändarna av romberna satt i.
Där började en exponentialledning som transformerade 400 ohm till 600 ohm som i sin tur gick in i delningsfiltret som åstadkom att antennplanet för höga frekvenser fick en gren och det för låga den andra.
Filtren var gjorda med stora diskusliknande keramiska kondensatorer och spolar av kopparrör och satt på en liten balkong mitt emellan antennplanen.
De balanserade ledningar vilka matade de log-periodiska antennerna var gjorda på liknande sätt, men här fanns det en exponentialledning mellan 400 och 200 ohm närmast antennen. Allmänt sett var detta extremt driftsäkert, kan bara påminna mig ett haveri i Karlsborg, när en exponentialledning lossnat p.g.a. nedisning.
Under min tid fanns bara tre romber kvar, USA i 292 grader, Bangkok i 86 grader och Moskva i 95 grader. "Moskvaromben" pekade i precis rätt riktning för Östeuropa på de lägre banden under 11 MHz.
Övriga blev utbytta till log-periodiska antenner, 4 fasta och 1 vridbar under slutet av 60-talet, tillsammans med antennväxeln.
Fästena och matarledningarna till de andra romberna återanvändes för rundstrålande antenner till flygradio.